inte ett land, mer som en person

2010-08-04T20:30:00.003+02:00

När jag kom ut i köket imorse satt en stor fästing på dörrkarmen. Inte blodfylld, bara stor. Stilla. Som för att säga "jag kunde ha tagit dig. Om jag ville. Smittat dig med sjukdomar, gett dig TBC. Om jag hade känt för det alltså. Fast nu sket jag i det".
Jag pressade ihop den i en bit papper och spolade ner den i toaletten.

Sprang min sedvanliga åttakilometersrunda vid lunchtid. I skogen hade blåbären mognat. När vi var ute för några veckor sedan i regnet slet vi loss dem, nu lossnade de lätt i min hand. Stora och solmogna. Intressant det där, med blåbär. När man inte kan bärga sig och plockar dem för tidigt. Så måste man sockra dem för att de ska gå ner. Sen står man ändå där, några veckor senare, sugen. Vill ha de mogna blåbären, iallafall.

Fulheten

2010-06-13T21:20:00.006+02:00

Jag undrar hur det skulle vara att se sig i spegeln och inte se någonting. Att se en person, på sin höjd. Som man gör ibland, när man tänker på annat.
Jag har fått höra att jag är söt i många år nu, av alldeles för många personer. En söt tjej. Du är så söt! En liten söt tjej, det är du. Jättesöt.
Som om det vore fakta, som om det vore sanningen. Och så har jag lärt mig att leva med den. Accepterat det och sett vad de har sett och jag har levt så. Ett något runt ansikte, med markerade drag. Likt min fars, med allvarliga ögon och en avlång näsa, som en del tycker är stor och andra liten. Inte assymetriskt men inte snett.
Söt.
Som om den andra sanningen, att jag var ful, aldrig funnits.

När jag växte upp var jag just ingenting. En glasögonprydd unge som älskade att leka med sin kanin och rita serier. Det förekom inga kommentarer om mitt utseende hemma, som jag kan minnas. Inte förrän det en dag bestämdes i skolan att jag var ful. Ful, ful, ful. Det var det jag var. Ingenting annat. Det skulle skrikas, viskas och basuneras ut. Fulheten var ett faktum.
Jag såg kanske ful ut. Ibland kan man göra sig själv fulare än vad man är.

"Se inte så sur ut!" sa min mamma till mig under de där åren, "Jag ser ut såhär!" skrek jag trotsigt tillbaka. De visste ingenting om fulheten.

Sur, jag vet inte om jag var sur. Mest sorgsen. Det var jobbigt att vara ful. Inga pojkar ville ha mig. Jag fick vara ful i ganska många år. Ungefär sju.
Under den sista veckan av årskurs nio var det en pojke i klassen som sa det på ren slentrian. Jag hade känt mig ganska söt den dagen. Mitt gulblonderade hår var glansigt och jag hade en ljusgrön tight t-tröja och mina snyggaste mörkblå jeans med små vita blommor tryckta längst ner i fållen.
"Vad ful du är!" utbrast han och den dagen blottade jag strupen. Orkade inte längre vara stark som den människa av stål jag lärt mig att bli.

Jag låste in mig på en toalett och grät i flera timmar. Ingen förstod. Nå, kanske lite. Flickorna förstod.
"Att vi inte gjorde något tidigare" snyftade Carro, tårfylld av dåligt samvete. Jag hatade Carro.
Det var bara det att de inte trodde att jag hade tagit dem på allvar. Varför skulle jag inte ta fulheten på allvar?

Det var sedan det hände. Jag började på gymnasiet. Ingenting särskilt hände med mitt utseende, men plötsligt var jag söt. Plötsligt var detta ett faktum. Skolans snyggaste kille tyckte att jag var söt. Plötsligt många killar ha mig. Jag åkte på festival och en kille sprang runt med mig en hel dag och visade upp mig, "se så söt hon är!"
Sedan var jag söt, punkt. Vart jag än gick. Kollegor, pojkar killar män, vänner, avundsjuka flickor.
Plötsligt, bara sådär skulle jag lära mig leva med sötheten istället.

Och nu, tolv år senare? Det gissas fel på min ålder, jag ser "yngre" ut, skulle kunna tänka mig att jag fortfarande är ganska "söt". Men granskar oroligt rynkorna som smyger sig på, tänderna som blivit gulvita av några års rökning och kaffe och livet, hyn som inte längre är rosig. Min spegelbild blänger tillbaka, en orolig rynka hänger sig kvar mellan ögonbrynen.
Söt, är jag fortfarande söt, är jag?

Är det fånigt, rentav fåfängt, det här att önska sig att man var just ingenting?

2010-06-12T18:55:00.006+02:00

det verkar som att det faktum att man inte har gjort rätt, sårat någon, är det svåraste att erkänna?
svårare än att erkänna hur illa behandlad man blivit av världen.
-
när jag var barn och mina husdjur dog ifrån mig så kunde jag sjunka ner i en sorts bottenlös sorg, den sorten som inte har gränser, den sorten som kan låta en sjunka som genom tjock lera, försvinna hela vägen ner och sluta andas ett tag.
man kunde just inget annat.

nu kan man allt för utom just det, just utom att sjunka ner ända på djupet, för när man är vuxen är man en skam för sig själv. man vet alldeles för väl, man stoppar knappt ner foten. man minns bara hur illa världen behandlade en.

2010-02-18T00:18:00.004+01:00

Jag blir rädd när jag tänker på att att att
att känslan av att vara levande
Den dör inte men
Jag minns en morgon, klockan var fyra och solen skulle snart stiga upp och det var tidig sommar
eller sen vår
Eller tidigt i livet
och jag hade krossat ett hjärta och vunnit ett annat
Och mitt eget bultade
Och jag stod i fönstret ensam i mitt rum
Och kroppen värkte eller kanske hade den domnat eller kanske kände jag inte tröttheten
Hög på känslan av att våra långa hår hade trasslats ihop till ett
Jag tittade ut över diset mellan de stora ekarna där ute, det låg som en slöja
Längs med marken och det hade inte gått att ta på den eller på känslan men
jag levde!
Allting känns så avlägset, som om det inte var jag
Att som om jag hade hittat på
Men vad är jag rädd för?

i väntans tider

2009-12-13T13:47:00.003+01:00

Jag trodde att jag bara var ute på en vanlig höstpromenad, när jag mötte honom. Han kom stapplandes längs backen ner ifrån kyrkogården, som en gammal överste som just sett över sina ägor. Hans högresta gestalt fyllde nästan himlen framför mig.
Jag kom mig inte för att vända, av någon anledning. Jag borde väl ha blivit rädd, vänt hemåt som en liten harpalt, men jag fortsatte i samma riktning som jag varit på väg. Mot honom. Ju närmre jag kom, desto kallare blev jag på insidan. Magen fylldes av en isklump som växte sig uppåt och fick hjärtat att pumpa ut det kalla i mina ådror.
Han var gänglig, fast ändå inte mager. Han snarare gick på ett gängligt sätt; knäna pekade utåt, tyngdpunkten bakåt, rocken öppen, händerna i fickorna. Håret stod uppåt, vitt och yvigt. Huden var skär och flammig. När han kom närmare, såg jag hur det ångade om honom, som om han riktigt fått arbeta upp en värme där inne bland gravarna.

Strax, inom ett par få sekunder, var han riktigt nära. Han verkade inte ha sett mig först, men han kanske lade märke till hur jag riktigt ansträngde mig för att inte titta fastän blicken sögs mot honom, för så fort vi passerat varandra bara visste jag. Jag hörde hur han stannade, gruset krasade under hans skor. Jag visste att han visste och jag bemödade mig inte med att öka farten, det var lika bra att stanna. Sekunderna som passerade, har jag upplevt några längre sekunder?
Hans blick, jag kunde känna den syna hela baksidan av min kropp. Jag vände mig sakta om, det fanns ingenting annat jag kunde göra.

Om det finns ett minne jag skulle vilja radera för alltid ur mitt huvud, om jag fick välja endast ett ögonblick, så vore det detta. Hans ögon när de synade mig och när de mötte mina, de var som inga andra ögon jag någonsin mött. Rödsprängda och uråldriga, kolsvarta men likväl brann de. En gul, elak eld som stack mig, gav mig en omedelbar, besk smak i munnen. Han kom långsamt närmare och att känna honom så nära var fasansfullt, mitt hjärta bultade som om jag sprungit mitt allra snabbaste.
Det ångade fortfarande om honom. Han sträckte plötsligt fram en hand, stor så att den täckte hela mitt ansikte om han ville och så tog han tag runt min hals och knep till.
Han drog mig intill sig. Han stank, jag vet inte av vad, men doften trängde sig på, gav mig kväljningar. Tätt, tätt intill sig höll han mig. Stirrade in i mina ögon, jag ville blunda men jag stirrade djupare och djupare in i hans, den där lilla gula elden ville dra mig inåt.
Mitt hjärta slutade slå. Jag vet att det slutade.

Så släppte han. Jag föll nästan omkull. Inte ett ord, bara en antydan till en liten fnysning. Han släppte och stapplade vidare, som om ingenting hade hänt, utan ett ord. Jag kände mitt hjärta igen. Det kom åter, smygandes. Hela min kropp blev med ens blytung, jag fick kämpa för att ens röra mig en millimeter. Frågande blickar följde mig längs med trottoaren när jag släpade min darrande lekamen hemåt.
När jag kom innanför dörren kräktes jag. Huvudvärken skulle vara i dagar. På min hals fanns märken efter hans hand, som efter något glödande. De finns kvar än, som blanka bleka brännmärken om jag lutar på halsen och ser efter noga. Men mig tar han senare.

hur vi är dumma på det sättet

2009-12-11T09:56:00.003+01:00

Hur vi ibland kämpar för att få tillbaka någonting vi hade. Man flyttar, man gör slut, men vänta - var jag inte väldigt lycklig ändå? Jag var nog väldigt lycklig, ändå! Vad gör jag här?
Blod, svett och tårar kan ibland ge oss tillbaka det vi hade. Trött och öm kan man pusta ut, falla tungt på sängen, lägga armarna bakom huvudet, titta upp i taket ett tag och känna lycka, och NU! ÄNTLIGEN! Så dum jag var, men nu är allt bra igen!
Men man flyttar av en anledning och man lämnar saker för att man måste ibland. Man gör det. Ibland styr inte ens hjärnan.
För sent inser man att sakerna man fått tillbaka är bara tomma skal. För sent inser vi att det vi äntligen håller i våra händer igen har dött för längesen, för vi höll det vid liv med vilja, och livet fanns i oss själva.
Men man är dum på det sättet.

2009-11-01T23:52:00.006+01:00

Vi blev osams. Du somnade på soffan. På natten drömde jag att vi blev vänner igen. När jag vaknade låg du bortvänd, vi var fortfarande osams. Då gjorde det ont. Då kunde jag väcka dig, inte ta dig i min famn för du är större än jag, din kropp är större än min, men jag kunde hämta dig. Och vi var inte ovänner mer.

För några dagar sedan satt jag på spårvagnen och kom på att det var torsdag, och att det just varit onsdag, och att jag alltså missat ännu en isländskalektion. Och att jag glömt att gå dit på väldigt länge.
Den första gången jag bestämde mig för att skolka från en lektion kändes det väldigt jobbigt. Jag satt och motiverade för någon varför jag inte borde gå dit, hon förstod mig, sa att det inte lät som att jag hann med. Jag gick inte. Det gnagde i mig. Jag ville gå, men jag hann inte. Veckan därpå kände jag samma, men det gick lättare att hoppa över, det gick ju veckan innan.
Och nu satt jag där och insåg att jag glömt det helt, att jag inte varit där sedan dess. Ett litet sting av dåligt samvete, men sen försvann det igen.

Det är så man gör när man glömmer saker, det är så man gör när man glömmer människor. Det är jobbigt att handla fel, att göra illa någon. Men man gör det likförbannat, man ångrar sig, man gör illa, men man kan inte tänka på det hela jävla tiden. Och så småningom blir det lättare också att tänka på det, eller så tänker man inte på det alls, och så bara har minnet smugit iväg och så kommer nya och staplas ovanpå och så sitter man en dag på spårvagnen och minns helt plötsligt. Men minnet är bara ett minne och man kan lägga bort det. Blunda, öppna ögonen igen och se något nytt.

Du är inget minne. Jag ska försöka göra rätt för dig.

2009-10-18T23:20:00.002+02:00

Ibland tänker jag på vilka vi älskar. Vilka de är. Varför vi älskar dem.
Det finns inga svar. Det finns egenskaper och sidor och saker, men det finns inga svar. Vi älskar dem som de är, de är aldrig felfria, aldrig helt rena eller goda.
När ska vi börja älska oss själva så?

Om att bli en hel människa

2009-09-28T18:11:00.004+02:00

Som en dödgrävare står man på sin egen kyrkogård, motvilligt med spaden i handen. Det är dags att börja gräva. Det är fel kväll, men vilken kväll kan väl egentligen vara rätt?
Himlen är svart och vinden är kall och man kör ner spaden i jorden och pressar den neråt fastän man inte vill och ner och ner och ner kommer man och där ligger den. Där nere ligger den. Sanningen.
Smutsig och ful. Den passar inte alls med ens nya skinande yta. Man får smuts på sina vita dödgrävarhandskar, man gråter och svär. LIGG INTE DÄR OCH FINNS TILL! skriker man så att saliven sprutar.

Sanningen säger ingenting, men den kravlar sig upp och plirar på en med onda, fula ögon. Man vill titta bort, men det går inte. Där står den nu och stirrar på en och man blänger tillbaka och man gråter, man skakar, man slänger spaden i marken, man stirrar upp i den kolmörka natten och vinden är inte alls skön och det regnar och ingenting är egentligen skönt och man är ensam med sin jävla Sanning. Man är ensam med sin jävla Sanning!

Så småningom lugnar man ner sig en smula. Andas. Sanningen står kvar, tålmodigt. Liksom fastmurad. Det är lönlöst att försöka bli av med den. Nu är den uppgrävd och lika bra är det. Man tar mod till sig, rätar på ryggen och närmar sig Sanningen med försiktiga steg. Den är fortfarande hemsk och äcklig och ful, men det är helt oundvikligt; man måste ta den i famnen.

Man måste lyfta Sanningen varsamt. Den är tung, fast inte så tung som den såg ut, inte så tung som man mindes den. Man borstar av den, även fast det är helt ohjälpligt att den kommer att smutsa ner ens vita dödgrävarkläder och lämna fläckar och andra kommer se att man har Sanningen med sig och på sig och hur ska de se på en nu? Men det kan inte hjälpas. Det kan inte hjälpas!

höstsonett

2009-08-19T11:52:00.002+02:00

Det är den där känslan, som när man inte vill svara, fast man vet att den andra har rätt. Man kollar ner i marken, man drar några blad ifrån en buske i närheten, tar dem i handen, granskar dem. Önskar att tiden skulle stå still och man slapp erkänna, fast man redan visste, och den visste, alla visste.
En liten tyst stund och en liten rädsla för sanningen, men sanningen var ändå bara att det var skönt att vara liten, att vara en liten sten som blev kastad ut i en sjö och det var inte så kallt ändå och vattnet omslöt skönt och smekte och på botten var det bara lugnt och det gick att se himlen genom vattenytan och du som trodde att det var ett hav, igen men det var inte så. Sen kan man kasta det där bladet och gå vidare och det går inte att låta bli, man måste le, lite.

2009-06-13T20:50:00.004+02:00

Är ute i skogen igen, orkar bara gå mellan den och mina föräldrars hus. Orkar ingenting annat just nu. Där är intrycken enkla: En vacker buske! Kallas den guldregn? Den ser ut som ett. En död mus på marken längs med den asfalterade väg jag följer ett tag. Sätter mig på huk bredvid den. Så pytte, pytteliten. Den ligger på rygg med pinnben rakt ut. Försöker hjälpa den till en vila i frid genom att peta ner den i diket med ett maskrosblad, men någonting går genom dess mun: En mask? Måste lämna den för att inte må illa.

En bit in på elljusspåret står en träbänk, den har stått där sedan tidernas begynnelse. Jag har gått förbi den tusentals gånger. Och sprungit förbi den när de tvingade oss att springa 5,4:an på högstadiet. Min kompis Linda var tillsammans med snubbe ett tag på gymnasiet, en som hade varit en av värstingkillarna på högstadiet. En gång gick han med oss på en promenad och han mindes också orienteringen. Han och hans bästis hade gått ut i skogen, och hittat den där bänken, och somnat. Sen glömdes de bort. Nån hade visst hittat dem efter ett par timmar och bett dem gå hem.

Jag undrar just varför två fjortonåringar somnar mitt på dagen. De var väl en del i allt jag inte var när jag gick på högstadiet, tonåringarna i Mjölby fick till och med en egen dokumentär som gick på SVT för några år sedan. För att de fick barn, hur många som helst. Det är så jag minns högstadietiden: De som var coola var de som höll på med droger på högstadiet, och drack sig fulla, och de flesta hade aktiva sexliv när vi gick i sjuan. Det låter så bisarrt när man tänker tillbaka på det. De flesta av dem har minst två barn nu, flera av dem fick dem när vi gick på högstadiet eller strax efteråt. Några av dem kom ifrån stan.

Jag undrar just vart jag kom, tänker jag där när jag går och petar på döda möss och är trött på allt vad umgänge och storstadsliv heter. Jag både ville och inte ville vara full och ligga med killar när jag var tretton, fast jag lyckades aldrig. Inte vet jag om det var någon förlust egentligen. Barn är ju meningen med livet, som de säger.

2009-06-09T21:34:00.002+02:00

Himlen var klar.
Varma händer bar min döda kropp under den.
Stora och trygga slöt fingrarna om min nacke, höll de varsamt om mina små fotleder, och de nätta tårna, blå.

Mina händer, svaga kvinnohänder, hängde livlösa, dinglandes. Ibland strök ett och annat långt grässtrå mot den mjuka handflatan.

Varma av liv var händerna kring min midja, varsamt färdades vi framåt.
Mina ögon var öppna, blanka, nyss hade de sett och nu kunde de inte.
Luften var just ingenting alls; inte kall, inte varm, inte snäll och inte ond.
Och så utan förvarning, utan förklaring och utan logik:

"Mitt hjärta.
Jag tror att det lever".
Men släppte de, släppte de taget?

För dig, min älskade!

2009-05-14T17:27:00.003+02:00

Det är en vacker dag, så att du vet det.
Grönskan är prunkande, ljuvlig och frisk,
mitt på en sommaräng ligger jag,
stilla med pannan mot marken.
Solen står som högst, fåglarna sjunger så skönt ifrån träden en bit bort,
ack den som vore i skuggan!
Men min näsa är nerkörd i jorden, grus följer med i varje andetag,
fyller min mun, krasar mellan mina tänder, strupen som sand.
Inga ljumma brisar svalkar min kropp, nu är det ett halvt dygn sedan
jag föll raklång för dig, och svetten klistrar mina kläder mot kroppen.
Ömsom svettas och ömsom fryser jag, och jag minns inte sist jag åt.
Mitt kön ligger klämt och har domnat av,
jag har inte tagit tabletten mot min pollenallergi.
Jag lider.
Min kropp lider för dig, så att du ska förstå
att den ska få lida för vad jag gjort mot dig
Och sen blir allt bra igen
Väl?

guldhjärta

2009-05-01T11:22:00.004+02:00

Sakta kommer orden,
Två pluspoler kan aldrig
Fastna vid varandra
Sällsamt medvetna om sin egen
dragningskraft vill de gärna
så gärna
Sitta ihop, men det är bara
naturens egen lag, och låt den vara
För varje pluspol behöver sin minuspol
Du vet väl att månen hålls kvar av jordens
Dragningskraft?
Den hade fallit ner annars!
Så är jag jorden
Eller är jag bara dess dragningskraft?
Men du är inte månen

would I lie to you baby?

2009-04-10T13:47:00.003+02:00

När blir en människa hel? Och vem bestämmer när hon är trasig?
När ens händer får sluta om ett ansikte, när ens handflata får pressa
marken, smutsen gräva sig in under naglarna, påklädd, naken, hel.

Kanske är jag bara halv. Ändå lutar jag huvudet tillbaka, sluter ögonen
och är så jävla hög på livet att jag mår illa

lilla du,

2009-04-08T22:37:00.003+02:00

Jag vet att jag måste, men jag tror att de flesta egentligen gör det, fast de inte vet det.
Bara finnas med sig själv, på platser där det är tyst. Finnas i timmar.
Se på träden, om det finns träd. På marken. Tänk inte på något speciellt, eller tänk på allt. Bara din röst ska höras.
Jag vet det. Man måste se på sig själv som den man är, inte genom någon annans ögon.
Så säger jag det till mig själv, fast inuti:
Den där lilla lappen som ligger där, vad fint du skrev på den. Dina händer,
vad fina de är. Vad de kan.
En doft som man minns, och vart det minnet tar en, och hur och var och vem var man då? När jag kände hur regnet blandades med vårluften förut tänkte jag på en sommarkväll, vet inte vilken. Det finns för många av dem bland mina minnen. Jag var på väg någonstans på cykeln. Det finns för många. Vem var jag den gången? Gången innan?
Det kan få mig att gråta. Vad man har gjort mot den där lilla människan. Varför har man inte alltid älskat henne, för den hon är?
Det är inget fel på henne. Kom ihåg.

Vägen vi alla vandrar

2009-03-29T21:03:00.003+02:00

Det var en av de sista dagarna i juli månad. Han kunde inte sova. Något struntprogram på TV:n som han följde halvhjärtat. Lederna ömmade, han vred sig i fåtöljen, det slitna skinnet knarrade under hans stela kropp. Eva hade gått och lagt sig för längesedan.
Hunden gnydde borta vid ytterdörren. Han mötte de sorgsna gamla ögonen, nickade åt djuret och reste sig sakta.
"Ja, ja. Jag kommer". Hans gamla händer tog stöd om fåtöljens armstöd när han pressade sig uppåt. Trött. Men själsligt, snarare än kroppsligt.

Han drog på sig kepsen, kopplade den lilla, tog nyckelknippan från kroken vid dörren. Den friska nattluften blandade sig med pipröken i hans lungor och ringlade sig sakta upp i natten medan de promenerade genom parken. Dis låg över gräset, det hade blivit blankt av den fuktiga nattluften. Han kunde höra gräshopporna spela, svagt. Hunden nosade på en lyktstolpe och han lät blicken glida planlöst över det avlägsna bostadsområdets upplysta fönster. Tänkte inte på något speciellt.
Så hördes en snyftning. Nästan ohörbar. Hans blick fastnade på en liten hög på marken en bit bort. En människa på cykelbanan. Han ryckte i det nosande djuret, som motvilligt följde med.

Han gick närmare. En flicka. Svartklädd. Stora uppspärrade ögon. Var hon död? Han kände ett sting av obehag ila genom magen. Men så vände hon blicken mot honom, levde. Ögonen var röda av gråt, näsan också. Hon synade honom från topp till tå, långsamt. Så tittade hon sakta upp mot himlen igen. Hans första reaktion var att gå vidare. Vad hade han där att göra? Men så, en känsla av ansvar, och en märklig längtan efter att veta.
"Lilla vän, ligger du där?" fick han fram. Hunden ville nosa, men han höll hårt i läderremmen.
Hon svarade inte.
"Mår du inte bra...?" försökte han igen. Så såg han att hon öppnade munnen. Några ord kom ut, vagt.
"Vad blir det av oss...?"
"Förlåt...?"
"Vad blir det av oss?" sa hon på nytt, lite starkare.
"Vad det blir av oss?"

Han insåg att frågan var något dum. Hon sa inget mer. Det verkade som att hon tänkte ligga kvar. Hunden började dra mot nästa lyktstolpe. Men en känsla av någonting främmande började mala i honom, och så, utan att han själv förstod varför, böjde han sig ner och satte sig på marken bredvid henne. Hon tittade inte på honom, men han hörde hur hon drog in luft genom näsan, och att den var täppt av snor. Asfalten var ljum under hans valkiga händer. Solen hade legat på i flera dagar, gett den liv.
Försiktigt lade han sig bredvid henne, med någon meters avstånd. Lät huvudet försiktigt vila mot backen. Tänkte på att Eva skulle undra varför hans skjorta var smutsig, men det fick kvitta. Han tittade på henne, hennes blick var något dimmig, men den kunde fokusera. Han vände sin uppåt. Det var nymåne. Man kunde se Karlavagnen, Stora och Lilla Björn. En satellit blinkade någonstans i fjärran. Han släppte kopplet och hunden lommade iväg.
Endast deras andetag hördes. Hans gamla och lite rossliga. Hennes snoriga.
"Ja" sa han efter en liten stund, "vad blir det av oss egentligen?"
Hon vände sig inte mot honom, men han kunde höra att hon log en smula när hon svarade.
"Om inte du vet, så tror jag inte någon vet".
Han hade inget att tillägga. Han knäppte händerna över bröstet och tänkte på att månen var vacker, och att det var längesedan, väldigt längesedan, han hade lagt märke till den. På riktigt.

Face me now

2009-03-26T09:46:00.004+01:00

Tio månader som ensam. Det känns som tio år ibland. Men tio bra år.
Jag är vaken tidigt. Kanel i kaffet, kanel på gröten, jag börjar fundera på om jag är besatt. Kan inte lyssna på radio längre, de pratar för mycket. Lyssnar på Fistful of love istället, som morgnarna i Kungälv. Höst för fyra år sedan. Lyssnade på Fistful of Love. Tog en cigg på väg till den första lektionen, släntrade ner för backen, sneglade alltid upp mot ditt hus, jag var så kär i dig.
En cigg i fönstret, morgonrock, minns inte när jag duschade senast. Ingen får ändå känna min doft. Luften bits idag. Ett fågelbo ovanför mitt fönster. Jag tänker: det sista jag ska vara här i livet, är att vara feg. Som du.

2009-03-23T19:16:00.000+01:00

vi tillhör alla någon annan

2009-03-19T17:32:00.002+01:00

Det värsta med kärlek kan just vara
att vi tycks tro att när vi hittar den,
är den ett helande ljus, en frälsare från ondo.
Någon ska vara vår räddare, vår trygga famn, våra starka ben.
Vi glömmer hur vi en gång
var så raka i ryggen
av oss själva.
Jag tror att vi vill glömma, och det är en så söt smak i munnen
att glömma, att blunda och bara smaka, men
Den kan inte vara på riktigt. Ingen kan
Tvätta oss rena, bädda oss i nya lakan och kyssa oss på pannan
I all evighet
För hur kan de? Men vi glömmer, dumma, vi glömmer och igen
Vi måste väl.

You were right about the stars/Each one is a setting sun

2009-03-17T16:17:00.005+01:00

Om morgnarna vaknade vi alltid exakt samtidigt.
"Jag hade velat se dig sova, bara en gång" sade du. "Jag tror att du hade varit vacker".
Jag kände precis likadant.
Vi turades om - varannan dag fick du tillreda frukosten och jag gå på toaletten först, nästa dag var det min tur. På så sätt var det alltid rättvist.
Om jag gick upp i vikt under julen, såg du till att också göra det, så att jag inte skulle känna mig ensam när jag gick på gymet efteråt.
När vi skulle somna, hade vi ett system: På måndagar var jag lilla skeden. På tisdagar var jag stora skeden. På onsdagar hade jag min arm under din nacke, och på torsdagar hade du din arm under min. På fredagar höll vi handen, och på lördagar hände det att vi somnade i varandra.
Söndagar var valfri.
Vi var allt jag önskade, och om jag fått göra om det, hade jag inte ändrat någonting.

När vi vaknade den där dagen, hade jag inte en föraning. Du valde ut den allra sorgligaste av bänkarna invid vägen mittemot kyrkan, det var motvind och vi delade på en mjukglass med varsin sked.
Du tog mig under hakan med din sträva hand och sa försiktigt:
Vi är två delar av samma pussel. Men jag tror att jag håller på att ramla. Och när jag faller, vill jag falla i min egen famn.
Jag bet mig i tungan så att det började blöda. Du gav mig en servett. På natten hjälpte jag dig att packa dina saker. Du bar och jag vek.
När jag stängde dörren efter dig viskade jag men jag var ju din lilla eld. Du hörde inte. Tror jag.

Jag frågade aldrig varför du inte sa till i förväg. Dagen därpå var allt precis likadant som innan. Jag önskar ibland att det blivit ett tomrum. Men vad kan man göra?

Surf's up

2009-03-10T11:07:00.003+01:00

Tankar på livet och döden jagar mig konstant. Inte så att jag tänker på att dö. Eller att jag ens de flesta dagar är överdrivet tacksam för att jag lever.
De bara smyger sig på mig, DÖDEN, LIVET, knackar mig på axeln, "Hallå där. Här är vi".
Bor bredvid en stor kyrkogård. Tycker om att promenera på den. I höstas joggade jag genom den. En ganska solig dag, de sista gula löven på björkarna, gräset fortfarande grönt, himlen klar.
Svettades. Tröjan knuten runt höfterna.
Plötsligt, en begravning. Stort folkuppbåd, de sörjande kring graven, svartklädda, människor i tårar, armar runt axlar, nu var han borta.
Jag, mitt i alltihop, svettig i mitt rosa träningslinne, flåsandes.
Försökte ta mig runt dem. Misslyckades och kom ännu närmare. Försökte andas mer diskret.
Försökte hålla tanken: "Förlåt. Men här är jag, så väldigt levande. Så VÄLDIGT levande. Mitt i döden".
Antagligen såg de mig inte ens. De hade ju sitt att tänka på, trots allt.

All cats are grey

2009-03-08T18:41:00.002+01:00

Vad vill ni? Vad vill ni? Vill ni förstå?
Jag tänker på när jag var unge, när vi inte bodde i Bullerbyn, en söndag när vi åkte med hennes pappa till badhuset, jag var tio år och hon hette samma som jag. Det spöregnade hela dagen. Hon var snäll, hennes pappa var snäll. Jag köpte en påse salta klubbor och åt hela och det sved i gommen.
Hon var som jag, vi var varsin egen ö. Vi var de barnen.
Några år senare körde hennes pappa in sin bil i ett garage och startade motorn.
Då pratade vi inte längre och när jag såg henne visste jag inte längre vad jag skulle säga.
Han hade mustasch, som min pappa, han hade snälla ögon, som min pappa.
Vilken död är värst? Att drunkna? Att ha ont?
Jag tror det är den då man älskar någon mer än man älskar sig själv, men man kan inte finnas kvar iallafall.
Vi ska fortsätta vara våra egna öar, Malin. Även när vi önskar att vi tillhörde fastlandet.

after laughter comes tears

2009-03-02T11:07:00.007+01:00

När jag föddes, var jag död.
Ödets ironi!
-
Jag ville inte komma ut. Ett dygn tog det, och när jag väl kom ut, var jag tyst. Man får förmoda att jag såg ganska beklagansvärd ut. Jag var blå och mitt huvud hade efter allt krystande och dragande antagit en onaturlig form.
Läkaren undvek att prata. Han bara antog en sammanbiten min, tog det lilla utklämda röda knyttet och sprang iväg med det. Ridå ner.
Istället för en späd stämma hördes nu bara raska steg i en korridor, och ett svagt mummel av kvinnoröster.
Och de som väntat mig, där var de nu, utan mig, utan någonting alls helt plötsligt. Jag tror inte att den stunden kan ha mätts i tid, för sådana stunder är tidlösa, bottenlösa, de går utanför universums alla ramar.

Ibland tror jag att jag är kvar i den där stunden. Jag ligger i en skrämd människas händer, någon som bär min lilla livlösa kropp, mina föräldrars sinnen som är blanka av skräck, och jag tror inte att jag lever. Jag tror att alla har en sån stund. Någonstans finns vi inte alls. Vi existerar inte.
Men om det inte vore för att någon stod med ögon uppspärrade av skräck och magen fylld av en isande klump och väntade på oss, tänker jag, skulle vi behöva finnas?

Nu finns jag ändå. Ungen levde. Tårar och fyrverkerier.
Så nåt ska man väl göra av sin tid, tänker jag.

2009-02-17T22:18:00.002+01:00

hör, hon har feber,
hör hennes tankar
de smyger sig ut
varma och hemliga

blunda och hon är där
den du vill att hon
ska vara, kan vara
bli den du vill

somna med hennes
tunga varma panna
mot din bröstkorg
gråt inte

lägg din hand
över hennes hår
ni är där för alltid
somna nu.

Hrafninn flýgur

2009-02-16T10:12:00.007+01:00

Vaknade av att jag grät, i drömmen blev jag hånad. Vaknade, och slutade. Varför vill min kropp gråta? Den gråter aldrig längre. Ska man lyssna på den? Jag orkar inte.
-
Han vaktade olika skepp, stora fiskarbåtar, nere i hamnen. Hans pappa ägde byns största fiskarföretag och han hade fått arbeta sedan han var barn, jag vet ingen som haft så många jobb som han, och för honom var det inget märkligt med det. Det var så det var.
Båtarna var tvungna att hållas under uppsikt under nätterna eftersom de innehöll värdefull last, den var tydligen dyr, den där fisken.
Ibland fick jag vara med ett tag. Då kom han och hämtade mig, på natten körde han ner mig i den vita Toyotan till Grindavíks hamn, ner bland de stora fiskarbåtarna, dofter av hav, tång, den konstanta doften av svavel som låg över byn från de varma källorna strax utanför staden. Stora stålkroppar som sakta vaggade upp och ner. Alltid rått, alltid lite blåst. Kanske regnade det. Jag var nyförälskad den första gången jag var där.
Hrafn. Den första båten han vaktade, den första jag var ombord på. Jag fick lära mig att det uttalades "rapn" på isländska. "Vad betyder det?" frågade jag. "Raven" svarade han, det engelska ordet för korp, jag fick luska ut många såna saker själv, i vårt gränsland utan ett gemensamt språk.
Ravn och Raven. Kanske hade de isländska vikingarna som våldförde sig på de Irländska kvinnorna, de som åkte till Irland och tog vad de ville ha, tog de allra vackraste kvinnorna och gjorde dem till mödrar åt sina barn, de som gjorde att islänningarna fortfarande är rödhåriga och de isländska kvinnorna fortfarande skönheter, kanske präntade de in ett av sina ord i det Brittiska språkförrådet?
Det kan ha varit så.
-
Han vaktade skeppen till morgonen. Jag sov ensam på nedervåningen i hans föräldrars hus. Väggarna var mörkröda, jag vågade inte gå upp ensam. Vi hade satt träskivor för fönstren, de sommarnätter som inte var mulna var ljusa så att det inte gick att somna. På vintern, fick jag lära mig, blev det aldrig ljust.
-
En dag besökte vi hans farmor och farfar. De bodde ett par kvarter ifrån hans föräldrar, det var hans farfar som startat hela fiskarföretaget, han var miljardär. Huset var ett vanligt hus, en tvåvåningsvilla. Vi åkte bil dit. Vi åkte alltid bil. "Ingen går på Island". Luften var som alltid, fuktig, svaveldoftande, duggande.
Vi gick in genom sidodörren, han uppspelt som ett barn, in i en alldeles vanlig hall, tvättmaskin och bruna sjuttiotalstapeter och en frysbox, ändå var de rikast i byn, "Här brukade vi alltid ta glass när vi var små", han kikade ner i frysboxen. "Det finns alltid glass här", så ropade han på sin farmor och farfar,
"Brynjar mínn," de klappade på honom, klämde på honom, detta älskade barnbarn. Farfar var iklädd en blå plyschdress och tofflor, var fanns alla pengar? De satte sig mödosamt på varsin stol, vi satt som i en fyrkant.

De pratade om allt möjligt, ibland på danska så att jag skulle förstå. Jag satt och kände mig som en liten prydnad. Vi fick choklad. Farmor försvann en stund och kom tillbaka med ett smyckesskrin. Letade upp en ring. Sa inte så mycket, gav den bara till mig. Tryckte den i min handflata.
En guldring med små, turkosa stenar. Det första äkta guldsmycke jag någonsin ägt.
I samförstånd såg de på varandra. Aldrig hade han älskat någon som han älskat mig. Farmor ville att jag skulle vara hans för alltid, precis som han ville, då.
Jag var ingen prydnad. Men jag var 21 år, man tror att man vet allt. Det gör man alltid.
-
Några månader efter att det tagit slut och några månader innan jag insåg det på riktigt, pratade jag med honom telefon, det var jul. Jag var hemma i Sverige igen.
"Farmor hälsar, hon saknar dig".
I bakgrunden vinden, den isländska luften. Eller inbillar jag mig bara?

Fold your hands, child

2009-02-15T20:44:00.005+01:00

När jag tänker tillbaka på den senaste tiden, på vad som hänt och vad som betytt någonting, så vet jag inte längre vad som egentligen har ett värde för mig.
Det är bara ett fåtal händelser som tagit sig längre in i mig än alla andra;

Jag är i kyrkan och det är söndagsmässa. Varför är jag där? Jag är inte kristen. Jag önskar kanske att jag var det, eller så vet jag inte det heller. Jag är där ändå.
Varför sjunger jag psalmer, varför kan jag Trosbekännelsen utantill? Jag vet inte, men jag känner att jag inte behöver veta, man behöver inte veta. Det är så mycket man vet, färgen på somliga människors ögon och hur deras fingertoppar är hårda längst fram från åratal av gitarrspelande, det är så många saker man vet som man inte vill veta, då kan det få finnas saker man inte behöver veta.

Jag har stirrat på målningen av Jesus i över en timme, där han hänger på korset för mina synders skull, jag har lyssnat på prästen och det enda jag riktigt minns är att han har en behaglig, småländsk dialekt. Jag minns bara fåniga detaljer; hur roligt det ser ut med den stora "NÖD-UT"-skylten med handikappanpassat handtag som är fastskruvad på den anrika kyrkdörren i trä, att oblaterna vid nattvarden är glutenfria.
Någon bakom oss sjunger otroligt högt, det distar lite, kommer på mig själv med att tänka "inte blänga", hon tar ju i för Jesus skull. Hoppas jag.
Ibland ackompanjeras vi av en kyrkokör bestående av äldre damer, de sjunger fel ibland. Är de nervösa? Förmiddagssolen lyser in genom fönstren längst upp mot taket, jag längtar uppåt.
Och så det lilla, äldre paret; när mässan är färdig, ställer de sig upp och han hjälper henne med kappan. Långsamt, går det. Hon trär i sina gamla små armar, han väntar tålmodigt.
Jag stirrar på dem. Tar på mig min skinnjacka, har ingen som hjälper mig.
De hör ihop. Jag är en egen ö. Jag både vill och inte vill.
Efteråt tar jag inget kyrkkaffe. Men det finns sockerkaka. Man kan ta en rejäl bit, om man vill.

-

I'm not there

2009-02-07T23:14:00.002+01:00

Din hals
Den är så smal
Jag når om den med händerna
Jag tror att den är smalare än min

Är det meningen?
Att jag ska nå om
Med mina små händer
Mina små meningslösa händer
Är det meningen?

Ska de dräpa dig?
Ska jag ta ditt liv?
Vill du det?
Ditt liv
vill du lämna det från dig?

Får jag ta det?
Jag ska göra det långsamt.

-

2009-02-03T16:54:00.002+01:00

Glöm inte att titta ner. Vi glömmer alltid att titta ner, jag är ute och går och det är ljust ute, jag minns knappt när jag var ute i ljuset senast. Alla dagar är likadana när jag år ut på natten, i det svarta, hör på samma musik, tänker samma tankar.
Plötsligt minns jag. Jag börjar andas. Det är som att allting spelas baklänges.
Jag stänger av, jag hör gruset under mina fötter, jag går längs sidan av vägen, det är en grusväg, sedan är jag inte längre där, jag är någon annanstans, bara i två sekunder.

-

Vi går längs med en stig, barfota, det bränner under fötterna. Vi är och badar med din familj. Vi går och smygröker. Din bror vill följa med, det vill han alltid, ibland får han, han säger inte så mycket, han har så stora, sorgsna ögon. Vad gör han nu? Då var han ett barn. Du var också ett barn.
Är han en man nu?
Är du?
Vi står på en grusväg, i skuggan.
Dina händer, ciggen mellan pekfinger och långfinger, vänster hand, du kisar när du drar in röken.
Dina ögon. De är mörkgrå.
De fylls av kärlek när de ser mig, men ibland är de så tomma. Jag vet vad du tänker. Men vi struntar i det.
Jag känner mig också tom, jag vet vad du tänker, och då tvingar jag mig själv att tänka motsatsen, och så är jag bara din. Det är det enda jag är. Då, och länge.
När ska jag någonsin kunna vara någons igen? Det är för mycket.

-

Och hans händer, när jag sitter på spårvagnen, nu, idag, han kliver på, han lever ute. Han har påsar över strumporna, de sticker upp ur skorna, hans hår, tovigt, som en hästman, det har blivit till dreads. En doft av svett och smuts fyller vagnen. Hans blick är på väg någonstans, den söker, hans ögon är som kol, de möter inte mina men de är som barnögon, och så hans händer. De kan inte hitta sin plats. De tar i allt, de drar upp byxorna en bit, de fingrar på håret, de är alldeles spruckna, de är så svarta, som om han arbetat i en gruva.
Det gör ont i mig men jag kan inte låta bli att titta.
När var de rena? När var de barnhänder? Var de lyckliga händer, som gjorde lyckliga saker?
Var mina händer det?
En gång, har någon hållit honom i famnen som jag höll dig? Som en mor håller sitt barn för att hon inte vill känna någonting annat, hon vill inte leva någonting annat, än den känslan, just då.

Han går av, jag går hem, jag ser upp igen.

'Garçon' means boy

2009-02-01T16:35:00.004+01:00

Små saker kan göra det. Man pratar med sin pappa i telefonen, vi ska laga min cykel tillsammans, han har skickat skruvar. Men det går inte. Jag kan inte. Jag kan inte. Mina händer är för klena, skruvarna passar inte, det är för kallt, jag fryser om fingrarna, jag tappar muttrarna, jag börjar gråta.
Utan att veta varför, bara att jag behöver gråta. Jag går in och vi kan inte prata mer, han kan inte höra mig gråta.

Jag längtar hem idag. Som många andra söndagar, så längtar jag hem. Min bil står hemma, och jag saknar den idag.
Allting med den.
Ljudet av hur gruset knastrar under däcken på den, när jag kör den på små vägar, just de där vägarna som är lite skuggade av höga tallar, just de små vägarna som leder ner till en sjö. Ljudet av hur det smäller i stålkarossen när man smäller igen dörrarna. Den lilla lilla nyckeln som går till bagageluckan, där jag alltid har ett gammalt urtvättat sängöverdrag som vi kan sitta på. Hur växelspaken är lång, mycket längre än på nya bilar, och backen svår att få i. Hur lacken doftar när den stått i solen en hel dag.

Den är från 1966, den är blå, en Volvo Amazon. Jag fick den i 25-årspresent av pappa. Han älskar bilar. Han kan allt om bilar. Allt.
Han hade hittat den billigt, och han frågade om jag ville ha den. Tanken hade inte slagit mig, att jag skulle vilja ha en bil, en gammal bil.
Det är oftast killar som gillar bilar mest, rent allmänt är det ju så. Men om man säger till pappa att han kanske önskar att han hade fått en son, så får han någonting blankt i ögonen, som om man hade man hade sagt det mest elaka någonsin.
Det finns inget annat svar på den frågan. Det var klart att jag ville ha en bil.

I somras åkte vi genom östergötland i min bil, pappa och jag. Som vi gjort förr. Fälten var gula, bruna, gyllene.
Vi hörde på musik, letade loppisar, jag tog en cigg vid en klippa och pappa tittade bort. Vi plockade körsbär. Ibland förstår vi inte alls varandra. Vi är för lika tror jag.

2009-01-01T20:47:00.002+01:00

gott nytt 2008. det var allt jag önskade och lite till. faktiskt. välkommen 2009. i år blir Hajen 8 år!

2008-12-27T00:10:00.003+01:00

ibland undrar jag om jag fortfarande är av på mitten.
för jag märker att
att det jag gör
att det spelar mindre och mindre roll
att det inte läggs som broar som läker och fyller, det fyller ingenting
det bara hamnar någonstans och
men
när gick jag av?

jag bläddrar igenom bilder, det är bara av slump och ser din hals, din armhåla
och jag märker att jag fortfarande vet exakt, precis
det är som att jag var där
din lukt
du

jag hatar att vi lär oss saker efteråt
jag vill ha ett facit
jag ville haft ett facit
jag ville gjort allt rätt.

jag vet inte om det hade hjälpt.

Hosianna, Davids son

2008-12-04T18:09:00.004+01:00

Jag går och går och går. De senaste dagarna har jag gått så mycket att det gör ont i vaderna. Nu får jag inte gå mer på ett tag.
Jag går bara runt här i Gamlestan, oftast när det är mörkt, jag ser ingenting som är speciellt vackert, eller några andra människor. Jag bara går.
Det är känslan av att gå jag tycker om. Det känns som att man är på väg någonstans, fastän man inte är det. Man kommer bara hem igen. Man måste ju gå hem igen. Vad nu hemma ens är.

Jag har tänkt på livet och på döden. Jag tycker inte om det, men ibland gör man det ändå. Alltså, jag har tänkt på varför jag finns. En gång i somras, när jag körde bil, snabbt på motorvägen, tänkte jag: Tänk om jag dör nu. Men då gör det ingenting, på sätt och vis. Jag har känt så det räcker.
Det där får man ju inte tänka. Det egoistiska i att inte vilja leva, för då finns det människor som skulle dö inuti, om inte jag fanns.
Det var inte så att jag ville dö. Jag menade bara att OM.

Idag, när jag cyklade, tänkte jag på den dagen. Idag tänkte jag: Ibland undrar jag om jag finns fortfarande bara för att jag är envis. Inte för att jag älskar livet. Vem älskar livet?
Jag vill att varje dag ska vara fin, men det var längesen en dag var fin på riktigt nu. Och då betyder det att jag har blivit dålig på att uppskatta varje dag, men jag vill inte tänka att jag har blivit dålig, jag vill tänka att jag är bra, allting blir bara en cirkel. Det är ändå inte en fin dag.

Jag hörde på "O helga natt" igår och sedan började jag gråta. Tyst, in i kudden. Sedan somnade jag. Det var längesen jag grät. Jag vet inte varför jag grät. Jag kanske tänkte på att sist jag spelade den så spelade jag den med någon annan, och vi älskade varandra?
Eller så tänkte jag på något annat, jag vet inte.
Kanske är det att det är julmusik. Jag älskar julmusik som spelas i kyrka, orglar, kristus, bereden väg för herran.
Det är någonting med kyrkor.
Jag älskar att vara i dem.
Jag önskar att Jesus fanns i mitt hjärta. Men det var ingen som lärde mig att Gud fanns när jag var barn, och sedan hade man ju annat att tänka på. Hästar, färga håret och nya skor, och sånt, och sen var man vuxen.
Och nu önskar jag att Jesus fanns i mitt liv, för han dog på korset för mina synder, och då skulle mitt liv fyllas av tacksamhet och kärlek. Men ingenting känner jag. Man kan inte fejka kärlek.

Just nu, alltså. Just nu.
Jag har tänkt på döden. Alltså.
Jag ska inte tänka så mycket.

att äga, att ha, att få, att ge, att ta

2008-12-04T10:20:00.003+01:00

Allting jag kommer att uppleva och känna, allting som jag känner och fått känna, kan vara en repris av den dagen:
När jag förstod att jag inte längre ägde. Det skulle ändå dröja mycket länge, innan jag förstod, att man aldrig kan äga.

När jag bokade resan dit, skrev han att jag fortfarande hade honom, månaderna gick, jag konserverade den känslan. När jag kom av planet, gick mot platsen där han alltid brukade stå och vänta på mig, alltid med ELD i ögonen, alltid med hundra tusentals ton av kärlek i sina ögon, var han inte där. Allting stannade.
Han stod till vänster istället.
Där, då, jag borde ha förstått, men hjärnan fungerar väl inte så. Men jag BORDE ha förstått. Inte för att det hade hjälpt.
Hans ögon brann inte. Jag ägde inte längre.

Morgonen därpå kände jag mig smutsig. Hans kropp blev min igen men hans hjärta tillhörde någon annan, jag förstod det. Det var första gången jag någonsin känt mitt hjärta, fysiskt, det var första gången all min styrka brast.
Jag gick upp ur sängen, han sov, han visste inte att jag läst att han skrivit till någon annan att han älskade henne, att jag bara var där ett tag, att jag snart skulle åka igen. Han visste inte och det får han aldrig veta.
När jag stängde ytterdörren bakom mig, för att gå, jag visste inte var jag skulle gå, det var inte min stad och det var morgon och jag hade ingen ingen ingen, så vek sig benen.

Jag gick och gick utan att känna någon hunger.
De följande dagarna skar som knivar.
Att äga, att ha. Det första misstaget man kan göra, någonsin, är att tro att man äger någon.
Man äger aldrig någon, ingen kan någonsin äga en: Vi lånar varandra.
Det första misstaget man gör, när man ser att någon älskar en, när man älskar någon, är att tro att man äger varandra. Man börjar göra som man vill, ibland. Man tänker: För du älskar mig. Det kommer du alltid att göra.

Man glömmer att den känslan, att detta man får låna, är det allra finaste någon kan ge, man glömmer att vårda det som det förtjänar; att lägga det i handflatan, varje dag, se på det; det är så vackert, det du har fått låna.
Du har bara fått låna det. Du vet.

kick you out and let the sunshine in [2002-02-21 11:45:17.0]

2008-11-28T09:50:00.001+01:00

11:39
jag har två meter hår.
det växer som ogräs, det är mycket hår, människor som tar i det säger att det är mycket hår. det går mellan skulderbladen, precis nedanför. det går inte längre att tvätta det i vasken, det är inte roligt att tupera det längre. jag borstar det inte så ofta för jag når inte.
jag såg när jag duschat idag att det inte längre ville vara brunt. det har kommit flera centimeter ljust undertill, det är samma färg som det långa ovanpå.
det är mycket hår, som är brunt lite här och där fast det vill inte. frågan är varför det i sådant fall är brunt över huvud taget.
jag har två meter hår.

reykjavík, vintern 2003

2008-11-28T09:37:00.001+01:00

ibland ær det bra som nær vi ligger
på sængen
næstan pa varandra
jag læser om kærleken och du om trolleri
och jag vet inte varför
ibland vet jag
ingenting
bara att det kostar
allting

jag hittade mitt gröna block från 2005: kärlekens höst

2008-11-27T22:21:00.004+01:00

det här är en liten sång
till dig.
jag skulle vilja vara din cigarett
som du längtar efter när du vaknar om morgonen
fastän jag gör dig lite illa
(eller mycket)
jag skulle vilja vara
din bästa sång
som du har i huvudet
hela dagarna, nätterna
och du vill
att alla andra ska få höra den

jag skulle vilja vara
din finaste tröja
ligga omkring dig ofta
och göra dig varm och söt

det är mycket
jag skulle vilja vara för dig
jag kanske nästan glömmer
vad du skulle vilja vara
för mig

-

jag tänker på dig
och du på mig
just nu
är vi två pusselbitar
från samma pussel

jag vet inte om vi
passar ihop exakt
men vi liknar varann
och vi VILL passa ihpp
och det är
också väldigt fint.

2008-11-25T13:46:00.004+01:00

måste åka hem, måste vara där ett tag. måste ut i skogen, det är som att själen, när jag är här, som att den sprids ut som snön
jag får inte tag på den.
det är som att när jag är där
där är jag på ett ställe,
där är det bara jag.

jag vill så mycket.
det handlar inte om platsen, sluta tro det, sluta tro att du vet
du vet ingenting
ingen vet någonting

det vita och de höga träden, ljuset
det är min plats, och det är inte för att jag har valt den
den valde mig.

men där är själen EN
en hel
där är jag JAG
men du vet fortfarande inte vad jag menar
SLUTA TRO DET
SLUTA TRO ATT DU KÄNNER MIG
ingen känner mig.

det är som att vi är ett
du och jag skogen
det är som att vi är en del
jag vill var en del av något
jag vill allt och ingenting

men du vet inte vad jag menar
DU VET INTE FÖR JAG VILL INTE ATT DU SKA VETA
FÖRSTÅR DU.

du, just du.
jag
gjorde mig beredd för dig
och nu brinner hela skogen

attention sailors!

2008-11-12T22:03:00.005+01:00

jag har tillverkat en tröja i kärlekens tecken!
now YOU can look this good! jag kan tillverka en till dig också. det är bara att säga till. den perfekta julklappen, eller hur? den sexiga posen följer tyvärr inte med på köpet, men jag kan gärna hjälpa till om det är något du känner att du vill lära dig. fast nån annan gång.
holla!

SIMHALLEN DEL 1

2008-10-18T00:37:00.000+02:00

motar den annalkande vinterfetman med att hänga på simhallen.
simma är bra. det är många som har problem med simhallar, har jag märkt. när man säger: "Häng med och simma! det är billigt, och man kan sophta i bastun efter!" möts man ofta av ett neeeeeh. jag tycker det är lite synd. olika motiveringar brukar följa, som t ex "gillar inte att duscha i grupp", "gillar inte att hänga i badkläder" eller "bakterieskräck" (eller, som jag i mitt inre tror men inte avslöjar: infoga valfritt traumatiskt barndomsminne från godtycklig gympalektion), men själv är jag förskonad från allt vad såna problem heter.

jag gillar simhallen. det är soft stämning, om man kommer vid rätt tidpunkt, alltså. får man en bana för sig själv kan jag plaska runt i princip hur länge som helst. måste jag däremot trängas med pensionärer blir jag jätte, jättearg. MÅSTE SIMMA FORT.
sen det där med nakenheten. jag gillar den biten också. det känns så NATURLIGT, bara. alla kliver vi omkring som gud en gång skapade oss. många yngre har större problem med att chilla in the nude, märker jag. speciellt är det tonåringarna. de duschar i bikini (och det rycker så in i HELV. i tantgenen som bara vill säga MAN MÅSTE FAKTISKT TA AV DEN! MAN MÅSTE TVÄTTA BORT SMUTSEN MELLAN BENEN INNAN!) men jag biter ihop. även när de små liven tar med bikinin in i bastun, fastän det är en stor lapp utanför där det står att man ska ta av den för att minska lukten då kloret reagerar med värme, så håller jag tyst. men jag VILL säga något. men de har väl komplex, de är väl inte vana, deras föräldrar sextiotalisterna har väl inte lärt dem hyfs, INTE VET JAG.

tanterna, däremot. ojoj! idag såg jag en tant som typ aldrig ville ta på sig på underkroppen. hon var så jävla natural! hon gick ut starkt med att nakenföna sig. alltså, hon fönade barret in the nude. "avslappnat" hann jag registrera, medan jag åt ett äpple och sminkade mig lite förstrött bredvid. då noterade jag att hon FÖNADE PATTARNA. lite under liksom, för att få torrt där med. där snackar vi en relaxed woman! önskar att alla kunde vara sådär chilla med sina kroppar.
sen tog det sjukt lång tid innan hon klädde på sig. det veks handdukar och packades påsar. hon trivdes naken, helt enkelt. det respekterar jag. mer sånt.

det enda som är tråkigt med simhallen, eller det är väl förresten samhället i allmänhet som avspeglas där, är att man inte vågar lämna sina grejer i duschen eller knappt ens lämna skåpet öppet när man går på toa i två minuter. när jag var där i mars hade jag lämnat en påse med schampo, balsam och duschtvål i en påse i ett sånt där fack som finns i duschen. jag hade knölat in den väl, den lyste absolut inte "kvarglömd". när jag hade simmat i typ 45 min och skulle duscha, fann jag att HELA PÅSEN var stulen. och nej, den var inte felplacerad, någon hade helt sonika SNOTT DEN. allt, hela påsen.
jag blev sjukt förbannad. inte för att den innehöll ett nytt balsam OCH mitt dyra frisörschampo (ganska mycket därför) men mest för att vad fan! okej att jag är från the countryside, okej att man kan göra så i mjölby och uppenbarligen inte i "storstan" men vad fan. jag blir så besviken. jag VILL kunna lita på folk. nu nojar jag som fan och låser skåpet så fort jag är några meter bort och tar med mig duschpåsen fucking everywhere i ren noja. men ändå. ändå, jag gillar simhallen. dessutom hatar jag folk som simmar i bredd och pratar, så det är nog lite tur att jag inte får med mig någon. men ni missar nåt!

Co-operation

2008-10-15T17:47:00.003+02:00

De flesta som läser här kanske redan vet, men för er som inte gör det så har jag fått illustrationer till en av mina texter. Det är min duktiga vän Emma som har illustrerat en text som betyder väldigt mycket för mig, och samarbetet finns att beskåda här:
http://www.emmaadbage.com/blog/?id=282

Det är väl något av en dream come true. Att något man skrivit kan bli till något ännu finare! Så ja, för er som inte har sett den redan, där är den. Jag är jättestolt och jätteglad över hur enormt fint hon tecknat den och jag hoppas på att det kan bli fler samarbeten i framtiden!

I am not your blowing wind/I am the lightening

2008-10-05T21:32:00.005+02:00

Varför är söndagar de sämsta dagarna?
Jag tror det är för att veckorna kommer ikapp mig. Som att man blir förkyld när man väl får semester, fast själsligt.

Det är väl det, antar jag. Konstigt. Det är konstigt för själen. Konstigt att springa på dem. Eller att ens beröra dem med tanken, och i mitt fall finns det flera. Människor man har älskat. Här i Göteborg finns två. Jag mötte dem båda under loppet av tre dagar för ett par veckor sedan. Det ena, ja, det står några rader neråt om den saken.
Det andra mötet gick bra. Han verkade glad, han jobbar visst på bank.

Det finns fler. Det finns en på Island som precis har blivit pappa. Det finns en på Mallorca som kom över mig på ett par veckor. Jag pratar aldrig med någon av dem. Det gör mig sorgsen ibland. Men vad ska vi säga till varandra? Vi var ju inte "polare". Vi var ju så mycket mer.

De här människorna. En gång var man varandras allt. En gång hade man så mycket kärlek i blicken när man såg på varandra, en gång kunde man inte somna för att man tänkte så förbannat. En gång var den första gången man sa JAG ÄLSKAR DIG och en gång var första gången han äntligen sa de orden och de gick som spjut i en, de orden gick som spjut igenom ens hjärta och tillbaka in i hans och man var genomborrade av en enda känsla, en gång var man genomborrade av en och samma känsla, en gång fanns det ögonblick då man levde för varandra.

När jag lämnade dem sörjde jag som om jag förlorat en vän, som om döden kommit, för man säger att man ska vara vänner, men den vänskapen finns aldrig för det kommer bara påminna en om alla skratt man hade när man menade någonting annat med "jag saknar dig".

Det är det som är det konstiga, att allting går vidare, hamnar någonstans långt bak i en och bara ligger kvar där. Att det är svårt efter ett tag, att ens komma ihåg att det har hänt en. En gång i tiden var man varandras allt. Man var närmare än man trodde någon kunde vara, man VÅGADE släppa någon så nära. Och en dag står man mittemot varandra på en stökig klubb och är bara två andra människor, två helt andra personer.
Ansikten man har kysst. Händer man har hållit mot sitt hjärta. Vilka är vi nu? Att möta dem är som att möta sig själv. En annan tid, en annan plats. Samma hjärta.

Det är bara svårare än man kan tro. Det är bara svårare än man kan tro. Jag har tur, jag som kan älska. Jag som kan få kärlek. Men den sista gången, den SENASTE gången, den som var för några månader sedan, innan det tog slut, så sa jag: Jag vill egentligen att det ska ta slut. Men jag vill ändå inte. För hur ska jag någonsin kunna göra om det här, en gång till? Jag har redan gjort det flera gånger, hur ska hjärtat klara mer? Ska det inte vara en sista gång? Ska det inte få stanna hos en person?

Sedan lade jag mitt hjärta på is, eller ja: På en hylla för att låta det vila. Det är bara det att någon petar på det och det vill inte komma ner. Den känslan fyller mig med sorg. Jag vill ta ner det, men jag kan inte, det går inte, det klamrar sig fast och vägrar. Det är väl inte så konstigt. Det är inte det.

Så förlåt, lilla hjärta. Förlåt. Det är inte konstigt att du inte orkar.

2008-09-12T09:26:00.006+02:00

Det har gått så många år att jag inte trodde att du fanns längre. Eller jag visste ju att du fanns, att du existerar, att du antagligen inte DÖTT, och att du dessutom borde finnas här i samma stad som jag.
Åtta år, så många har det gått. Åtta. Det är en annan människa man är.
Och jag har tänkt tanken så många gånger. Vad jag skulle göra om jag såg dig, vad jag skulle säga.
Varför är det alltid så? Man tänker ut hundra saker, och så hör jag plötsligt en jobbig jävel i baren på samma ölhak jag alltid går till, och så är det DU. Så är det tamigfan DU.

Hjärtat slog så att jag kände det genom jackan mot barkanten när jag skulle betala. DET ÄR HAN.
Det är svårt att beskriva allting jag var då och där, på Kings Head en torsdagkväll, en helt vanlig torsdagkväll, det var så svårt att veta vem jag var.
Jag var Malin, arton år, jag var Malin NU, malin stark malin så svag att jag är nere på golvet, jag är hundra tusen saker som jag vill säga, men jag vill inte slå honom på käften heller. Jag vill se honom i ögonen. Jag vände mig om och jag gjorde det, jag vet inte vad min blick sa, alls, till den där tönten i baren med nån jävla glidarstil, nån jävla bratstil, den jävla brat du alltid velat vara innerst inne.

Du försökte slå ner blicken. Och plötsligt var du också nitton år igen och du skämdes ihjäl. Jag såg det, tro inte för ett ögonblick att jag inte såg det. Men bara för en sekund såklart. Sen var du ditt vanliga jag igen, en orm.

"Jag tyckte att jag kände igen dig" var allt han kunde klämma fram. Jag sa faktiskt inte så mycket. Jag svarade på frågor, jag hade inga att ställa. Jag ville bara se honom i ögonen, jag ville att de skulle säga allting, alla ord som åtta år har lämnat mig med. Jag vet inte om de gjorde det, eller det kan de inte ha gjort.
Men jag fanns för jag FINNS, DU VET, JAG FINNS FORTFARANDE.
Jag undrar om du har tänkt på mig, på riktigt. Jag undrar vad du säger till dig själv, vad du har sagt till dig själv, hur du kan leva med ditt eget samvete.

Det var en konstig kväll. Vi drack öl som vanligt, men han satt ju hela tiden där, några meter bort, vad ska man känna?
När vi rökte gick han förbi oss, skulle gå, försökte småprata om något patetiskt. Hans kompis försökte spexa till det, jamen var så typiskt jävla mycket från Göteborg då, "Vi kanske ses igen" sa du och jag kunde ju inte säga "Det hoppas jag inte" så jag sa ingenting alls och det skulle kanske varit någon form av försök till en touché att du avslutade den meningen med "...då kanske det inte blir lika iskallt" MEN VAD I HELVETE TRODDE DU.

Vad i helvete trodde du? Du kan aldrig få mig att le någonsin igen, ditt jävla jordens avskum. Iskallt, det ska alltid vara iskallt.
Åtta år, det kommer gå tio år, tjugo år, fattar du? Fattar du att man inte kan förlåta allting?
Vad minns du? Den där sommaren i Vejbystrand? För jag minns allt det andra, du vet. Jag minns allt det andra.

leidin okkar allra

2008-09-10T00:53:00.000+02:00

Hur vi finns på jorden av olika anledningar och orsaker, jag orkar inte ens tänka på det. Men ibland måste man -

Han klev på i Gränna. Ibland i-podar och laptopar och Jamba-ringsingnaler och hårspray så klev han på. Han måste varit över sjuttio, han grep tag i handtag och stolsryggar med lugna, stadiga tag. Han satte sig i sätet snett mittemot så att jag fick full insyn, GUD, jag kunde inte sluta titta. Jag vet inte varför! Vad, vad med honom var det? I hans blick en viss osäkerhet. Han åkte inte buss ofta.

Han hade på sig en ljusblå skjorta, urtvättad och med helt fransiga muddar. Som om det var längesedan en hustru sa till honom att han borde byta den och köpa en ny. Arbetarbyxor och gamla läderskor med snören som var utbytta och helt korviga och inte ens såg ut som skosnören. Han tog av sig dem och det var hål på hans strumpor. Vem har hål på strumporna? Tänkte jag. Vem har hål på strumporna 2008? De finns i vilken mataffär som helst, de kostar en tjuga. Vem har hål på strumporna?
Han satte sig tillrätta, något obekväm. Så tog han av sig kepsen, kilade ner den i det där handtaget som sitter på stolsryggen framför. Det högg i mig när jag såg den, åh, jag VET INTE VARFÖR.

Hans keps var solblekt och smutsig och fransig, och om man tittade noga kunde man se att det stod "Hawaii" broderat på den. Den verkade ha varit färgad en gång i tiden, kanske i Hawaiianska färger. Nu var den mest brun av smuts. Hur länge hade han haft den? När hade det stått "Hawaii" i glada, somriga färger, turkosblå som havet, rosa, grön? Var han ensam då? Var han ensam nu? Jag kunde ju inte veta. Jag kan inte veta.
Varför gick han in i mitt hjärta?

Mest var det hans händer. Jag kunde inte sluta titta på hans händer.
Jag tittade på mina egna. Hur vi var så olika. Jag ville gråta, jag visste inte varför, men HUR VI BLIR SÅ OLIKA.
Hur vi människor blir så olika, hur våra öden är så olika, hur vi är ensamma på jorden men ibland ändå inte i själen men ibland är det på det andra sättet också.
Mina, små och svaga kvinnohänder med nymålade röda naglar.
Och så hans händer. Hur jag tittade och tittade. De var sådana arbetarhänder. Solbrända, så stora efter åratal av arbete. Så starka, med smuts under naglarna. De greppade om kepsen, de greppade om handtaget. Var skulle de ta vägen?

Jag försökte att inte titta på honom. Hans glasögon, gamla och lite sneda. Hans ögon, man kan inte se gamla gubbar i ögonen längre, kan man? När man är en ung tjej, man kan ju fan ingenting, vem fan är man, och är man SNYGG, jag önskar att jag inte syntes ibland.
Hur kunde jag veta att han var GOD? Men någonting i mig bara sa det. Ändå såg jag honom inte i ögonen. Man gör inte sånt längre.

Jag tittade på mina egna händer igen. Små kvinnohänder. En liten, meningslös kvinnokropp. Jag är liten som ett barn. Jag kan inte bära någon, jag kan inte arbeta på åkern, jag får ont.
Vad kan jag? Varför, varför är jag så liten? Hur vi är skapade så olika!
Han gick av i Borås. Han försvann ensam.

Men i Göteborg kom mina händer på tal igen. Det var sent och jag visste inte riktigt vad vi egentligen gjorde och var vi skulle ta vägen och de var kalla och små och jag var arg och knöt nävarna och DE KAN INTE KROSSA NÅGON sa jag. "Men de kan krossa hjärtan, Malin" sa någon då.

Som om jag nästan frågat. Som om hela min existens fick en mening.

I dreamt about you last night/And i fell out of bed twice

2008-08-05T21:25:00.002+02:00

Det är augusti nu. Kom hösten idag? Jag vet inte. Jag är så kall om händerna.
Jag vet inte vad jag ska skriva, men måste.
Det är så svårt att leva utan ramar, utan att tänka.

Jag tog en cigarett under vattentornet. Jag brukar det, jag tycker om det. Det ligger högst i staden nästan, jag tycker om tanken på att gå dit, det ligger så stilla ibland tallarna. Det är vitt och stort, man är så liten när man sitter där. Ändå finns känslan där då också. Jag måste gå snart. Allting är så. Man måste gå hem igen.

Jag badade två gånger förra veckan. Jag hoppade från bryggan, jag var inte rädd, vattnet kunde ha varit kallt, men jag hoppade. Utan att tänka. Man dras bara ner i en sekund, sen är luften där igen. Jag ville inte säga något, men jag mindes känslan, en gång när jag var tolv och vi badade i Rinnasjön, det kan ha varit i augusti. Från hopptornet hoppade vi, först från den lägsta höjden och sedan högre och högre och vi kom djupare och djupare och den känslan. Att komma djupt, djup och att öppna ögonen och SE i det gröna vattnet hur botten försvann och hur jag simmade neråt en gång, inte upp, ner, mot det mörka. Bara i några sekunder, men ändå, en längtan av att simma dit ner. Men man simmar upp igen. Man måste det.

Jag försöker att leva utan ramar, utan början och utan slut, men det är så svårt. Att leva ensam, men det är så svårt. Hur man än gör ska det sättas ettiketter, ja och nej, det går inte att finnas tillsammans med andra. Att man vill säga: Låt mig ligga i din handflata. Stryk mig över håret, tala med mig lugnt, med din snällaste röst. Men bara låt mig ligga där. Jag vill inte ha någonting annat. Jag vill inte ge dig någonting, jag ger till mig nu.
Men det går inte.
Hur kan jag ligga i min egen handflata? Jag vet inte om jag vet hur man gör. Men jag måste.

Jag vet inte vad jag är nu. Är jag en spricka i asfalten, ett öppet sår? Är jag ett träd som står fastvuxet, är mina vackra grenar sträckta mot himlen, är jag vissen, är jag slut, har jag just börjat växa? Även om man river upp ett träd med rötterna, även om man gräver upp jorden där det stått så finns det små spår kvar av det, det kommer det alltid att göra, det har ändå stått där, det kan växa igen om det får tid.
Ger jag det tid? Är jag trädet, är jag grenarna, är jag hålet i marken?

Jag vet ingenting, men jag vet för mycket. Kan jag leva utan ramar, kan jag rycka upp mig själv med rötterna, kan man, får man, borde man? Jag försöker att bara leva men livet vill rama in mig och jag vill rama in mig och jag vill leva med kärlek men jag kan inte ta den och jag kan inte få den och jag ska bara ge den till MIG.
Var är början? Är den här?
Jag tror att hösten kom idag. Jag vill det. Mina händer är varma, jag ska ligga i min egen handflata.

To the sea, the sea of love

2008-07-16T20:56:00.004+02:00

Det är juli nu.
Tiden går så fort, och tiden går så långsamt.
I skogen står luften still men tankarna snurrar. Det är kvavt, det finns blåbär, jag tar dem.
När var det? Tiden går så fort. Var det tre månader sedan, tre veckor, hundra dagar? Som vi låg på en smal madrass mitt i natten i ditt pojkrum i Oslo, väntade på att timmarna skulle gå. Timmarna innan du åkte. Men du var på väg så länge, jag vet ju det. Hur många dagar hade du varit på väg? Och hur många timmar?
Tätt, tätt låg vi. Jag lade pekfingret i den lilla gropen i din överläpp. Jag har alltid älskat den.
Vi ses snart sa du.
Allting har en sista gång. Jag visste att den var vår.

I skogen är allting likadant, varje juli. Gruset trampas upp av joggare, träden blir högre, men luften är alltid samma mellan tallarna, den räddar en. Den håller om mig och jag vet att det här är den dagen, det är inte en söndag, men idag är den dagen. Kanske lägger hon också fingret i gropen i din överläpp idag.

Är det hundra timmar sedan, hur många dagar sedan är det? Vi låg gömda från alla andra på en klippa på Brännö i augustisolen och jag KÄNDE dig. I bakgrunden hörde vi människor och fåglar och flakmoppar och måsar och de kanske såg oss men igen annan och jag KÄNDE DIG igen, att du var min, jag tror att det var sista gången. Jag tror att du var på väg då också. Du var på väg ifrån mig så länge, så länge innan du åkte.

Vägen genom skogen går förbi fotbollsplanen där du spelade, men är det så länge sedan?
Den är tom, ingen spelar på den nu, det var längesen du spelade där, men hur länge är längesen? Hur många timmar, hur många dagar? Tiden går så fort, men tiden går så långsamt.

De sista timmarna på den smala madrassen i Oslo gick så fort.
Jag vet inte om jag har känt mitt hjärta så mycket som den gången. Jag minns bara hur det var så stort att det kunde fyllt hela rummet just då, hur det egentligen kunde ha vuxit hur mitt bröst och tryckt fast dig mot golvet och fått dig att stanna, stanna hos mig för alltid när inga ord hjälpte längre, när hela hela huvudet bultade ÅK INTE IFRÅN MIG SNÄLLA.

Men du måste ju åka, älskade du. Du måste ju. Du hade redan varit på väg så länge.
Tiden går fort, för det var inte nyss, och om hundra timmar och lika många dagar är du ännu längre bort, och jag längtar till den dagen. Ändå är den här dagen lika vacker som vilken dag som helst.
Det är inte sunt att låta hjärtat växa så. Jag tar hand om det nu, du ska inte oroa dig för det. Det bara hände.

Tiden går så fort och den här dagen är en annan imorgon, precis som att vi inte längre är samma som alldeles nyss, alldeles nyss när vi låg så tätt ihop och jag lade fingret i den lilla gropen i din överläpp, när mitt hjärta var så stort att det kunde dränka oss båda, var nu rädd om dig, var rädd om henne.

Tiden går så långsamt. Jag kommer ut ur skogen och jag måste gå hem och jag måste gå och lägga mig och jag måste gå upp imorgon och den dagen är en annan, efter den här, och jag vet att den här dagen kommer vara mindre viktig en annan dag. Om hundra dagar är den här dagen en annan dag. När är den dagen? Om hundra timmar, hundra dagar?
Tiden går fort, du vet.

-

2008-06-22T10:47:00.002+02:00

Söndagar är de sämsta dagarna,
då man märker att man kan en kropp som en karta.
Varje centimeter känner man,
blundar man vet man precis

Blundar man

Det ska man inte.

Men om man blundar
vet man att man minns varje centimeter
för att man älskat dem
man har älskat dem.

Ens kind har legat mot
skulderblad
midja
nacke
halsgrop
ens armar har slutit om
bröstkorg
Varenda centimeter
man hatar att man minns dem
man hatar det!

Man kan varje doft, fortfarande
ett tag till

På söndagen minns man hur man
höll nästan för hårt
ibland
som om man visste redan då

Ens hjärta har legat i en hand,
man har lagt det överallt,
sakta måste man plocka upp bit efter bit

På söndagen blir orden
aldrig
mer

på riktigt.

I was young when I left home

2008-06-20T19:16:00.003+02:00

Livet är som när man gör smällkarameller, om du förstår hur jag menar? Man letar upp två silkespapper, i de finaste färgerna man kan hitta. Man lägger dem mot varandra, och så mäter man hur stor plats som ska finnas för pappersrullen som ska få plats i mitten. Sen börjar man vika kanterna in mot mitten, man viker, man vänder, man viker åt andra hållet. När man vikt in båda kanterna klipper man så försiktigt man kan igenom allt det vikta, så att det blir långa krusiga fransar. Så rullar man hela alltet, runt pappersrullen, och så knyter man ihop ändarna, och så blir det SÅ FINT.

Jag tycker livet är så. Man viker, man vänder, man viker, man klipper, man rullar. Det enda man vill är att den där jävla smällkaramellen ska vara klar, så vacker och fin och prasslig! Man vill VETA, hur det ska bli. Man vill inte vänta, man vill vara färdig, men det går inte att fuska. Det är klart när det är klart. Och här sitter jag och det känns som att jag inte har valt rätt silkespapper ens.

---

När jag var tjugo blev jag dumpad, kan man nog säga. Jag hade dejtat en fem år äldre hippie från Djursholm under två månader. Jag hade fått följa med i hans folkabuss ända till Öland och andäktigt tittat på medan han smidigt rattade runt genom livet, tills han kom på att han inte orkade ha en nervös småbrud hängande i hasorna och avslutade det hela rätt snabbt med tårar i ögonen och ursäkten att han skulle flytta till Umeå till hösten i vilket fall.
Jag hamnade i koma. Jag satt hemma hos mina föräldrar utan jobb och pengar och grät, och grät, och grät.

Jag minns inte ens att jag umgicks med någon. Jag bara grät. Jag satt i soffan och grät, jag låg på sängen och grät, ibland satt jag utomhus. Ibland grät jag hysteriskt, ibland satt jag bara och stirrade framför mig med en och annan tår sakta rinnandes ner mot hakan.
Min pappa bevakade mig i tysthet med bekymmer i blick. Det är svårt att prata med hjärtekrossade döttrar. Ibland kom han och satte sig mittemot mig, utan en aning om vad han skulle göra. Ibland grät han också en skvätt i ren maktlöshet. Jag såg hela världen försvinna ner i ett svart hål. Jag kunde inte vara ett dugg glad.
Till slut gjorde han det enda logiska för en pappa att göra, han tog med mig ut på bilturer. Vi åkte runt i hans lilla folkabubbla och besökte loppisar runt om i Östergötland. Det var fint väder och vi hade på en skiva jag hade bränt, med Leonard Cohen.

Vi var på så många loppisar vi hittade. De låg på bakgårdar och i lador, ibland var det skyltat och ibland var det stängt fast det stod att det skulle vara öppet. Pappa köpte rejäla saker, som en ratt och en tunna. Jag köpte konstiga böcker och en liten skinnväska. Ibland åkte jag med till ställen som bara pappa ville åka till, för att jag ville vara snäll. Jag har till exempel besökt motormuséet i Motala. Det var ganska tråkigt. Vi fikade utanför, pappa älskar att fika.
Jag hade inte körkort, utan följde östgötaslätten med blicken medan vi drog från ställe till ställe. Jag minns att det var vackert väder den sommaren, fälten var bleka och vajande. Jag hade långt gult hår och ett par rosa kinaskor som jag köpte på en av loppisarna. Det är vad jag minns från den sommaren. Det svarta hålet, den gula slätten, loppisarna.
Och att han långsamt, långsamt försvann ur mitt hjärta. Hippien, och mörkret.

Och nu? Det skulle kunna vara exakt som det var den gången nu. Det borde vara ännu värre. Det är någonting som varade i flera år som har tagit slut. Jag har delat så otroligt mycket mer med en människa den här gången. Ändå är jag inte i koma.
Då, när jag var tjugo, hade jag inte ens hittat silkespappret. Jag hade inte en aning om vad jag skulle göra. Det kan jag ju se. Men nu?
Jag sitter ju här. Jag andas och det går, det går upp och det går ner, men det går.
Jag kanske har min jävla smällkaramell, egentligen? Den kanske redan hänger uppe i granen? Kanske ser jag den bara inte? Jag vet inte. Jag önskar ibland att jag visste. Men det är ju sådär, det är det som är det jobbiga och det är det som är livet.
Man vet inte.

When you were my baby

2008-06-09T12:41:00.006+02:00

Det som händer första gången minns man, de andra gångerna är repetition.
De är inte sämre eller bättre än den första gången, men det är den som lyser igenom, så detaljrik och tydlig och KLAR, som någonting som hände alldeles nyss. Den första gången.
Egentligen är det säkert mängder av detaljer man glömt också, men när man tänker på den första gången så är allting bara så mycket klarare än andra gången, och tredje, och fjärde.
Det var första gången för mig i juli för nästan tio år sedan. Jag vet inte vad det var som hände, jag trodde att det var kärleken.

Vem var den där människan? Jag trodde att jag var kär, eller jag åkte faktiskt dit för att få ett avslut på vårt "förhållande". Det hade pågått lite löst under några veckor och jag kände mig föga inspirerad. Jag hade varit i Helsingborg med pappa och syrran och så skulle de lämna mig i Ängelholm hos honom, eller utanför Ängelholm var det om jag tänker efter. Vejbystrand, så hette det. Vi fick köra längs med små grusvägar för att hitta hans hus, det var ett stort trähus ibland en massa andra, det hade en stor trädgård. Jag minns inte färgen. Röd, gul? Det var ett gammalt föredetta sommarhem för sjuka barn. Han stod utanför i shorts och t-shirt och vinkade in oss. Nu ägde hans släkt huset, det hade två våningar och en massa rum, möblerna var gamla. Hans farmor hade ett eget rum, utan att träffa henne försod jag att hon var en sån där sur järntant. Han vågade inte ens låna av hennes lakan som fanns i det där rummet. Det var väldigt vitt, sängkläderna var stärkta, över sängen hängde ett kors. Gardinerna skira. man förstod att där inne sov någon som gick upp tidigt.

När vi bar in mina väskor så tittade han så förkrossat på mig. Han hade blivit mycket mindre än sist. Han hade gråtit, jag hade ju sagt att det skulle vara slut. Jag bar huvudet högt. Han var arton år, ett år äldre än jag och jag vet inte vem han var. Alltså egentligen, jag trodde ju att jag visste, vad visste jag egentligen? Han besatt av Morrissey och Stig Dagerman. Han var smart. Han hade mittbena ibland och joggingskor till shorts. Det gjorde ont i mig, alltså det där sista. Jag hade sagt att nu skulle det bli slut, jag hade förberett oss.
Självklart var det därför han nu var så liten. Han lade sin högfärdiga stil på hyllan, han blev liten och svag, han satte mig på en piedestal. "Lämna mig inte". Jag var sjutton år. Bestämd. Jag hade haft neonrött hår hela våren och nu hade jag blekt det och klippt av det själv, jag såg först ut som en maskros och sedan som Emil, i Lönneberga. En flicka med pojkfrisyr.
På natten fick han sova på min madrass, han fick komma nära. Han fick äran.

Var det att det var juli, och så varmt? Var det att han hade gått ner från sina höga hästar, erkände sin kärlek nu när han var rädd att förlora min? Ville jag egentligen ha hans? Var jag bara glad att någon ville ha mig? De här sakerna vet jag inte svaret på. Men när jag vaknade på morgonen var det fortfarande vi. Någonstans mjuknade jag.
Vi gick försiktigt genom huset den morgonen, som två andra. Trägolvet knarrade, vi satte oss på verandan och åt frukost. Yoghurt och Kelloggs special K, jag satt på sidan av bordet så att jag hade trädgården i ryggen. Gräset var så torrt, det hade inte regnat på flera veckor, det knastrade under fötterna när man gick barfota över det.

Tio dagar började. Plötsligt slutade jag tänka på allting annat. På hans mittbena och joggingskor, på förhållandet som skulle ta slut. På hösten då jag skulle bo i Mjölby och han i Göteborg. Han blev vacker i mina ögon.
Vi cyklade till Ängelholm, längs med havet. De skånska sandstränderna, asfalterade cykelbanor vita av sand, pilträd som vinden smeker, solen som försvinner i diset. Hjärtat vill följa med. I Ängelholm gick jag ovant i mina höga platåsandaler och mitt vitgula hår med min hand i hans erfarna, och han drack rom och cola, det var första gången jag drack sprit på en uteservering.
Ungefär en månad tidigare hade jag varit aspackad på Hultsfredsfestivalen och jag hade inte varit en mans kvinna. Jag var inte hans då. Efteråt skulle han mena att jag redan varit det, och efteråt skulle han låta mig lida för det. Men då visste han inte. Då tindrade hans ögon när han såg på mig. Jag var hans lilla pärla. Han ville kalla mig gumman. Jag sa att det var okej, för den här gången.

Vi sprang igenom skogen, vi badade i havet. Man kunde springa rakt ut och göra bomben i vattnet, när vi sprang upp höll vi våra handdukar om oss som capes, som superhjältar.
Vem var jag? Var jag lycklig? Jag kände mig lycklig då. Jag vet inte. Jag trodde att jag visste så mycket. Vi gick längs grusvägarna till stranden, hand i hand, skrattandes. Folk såg på oss. Vi badade i havet. Det var hett, jag hade tunna sommarklänningar. Jag minns inte vad han hade på sig. Han hade nog sina kostymbyxor som var lite för korta, han gick utåt med fötterna. Det såg så fånigt ut. Jag brydde mig inte längre.

Några vänner till hans pappa kom på besök och bodde i huset några dagar. Det var en ung präst, hans fru och barn. Han presenterade mig som sin flickvän. Jag hade inte träffat hans pappa då. Jag ville tro att hans föräldrar skulle vara som mina, varma och välkomnande. Om hans kärlek för mig kunde finnas, då måste de väl älska honom också? Men ibland vet man inte vad som är kärlek, vad som är förälskelse, vad som är inbillning. Vad som är att ligga nära någon vaken en hel natt, att klamra sig fast, och inte kunna känna någonting annat än känslan som pulserar genom kroppen? Vilken känsla är det egentligen? Egentligen?

Vi tog sovrummet på övervåningen, det längst bort. Vi hörde på Kent, vi hörde på 747, det var vår sång. Vi sa att vi älskade varandra nu. Om nätterna kunde jag känna närvaron från de små sjuka sommarbarnen som fått bo där, jag vågade inte gå ner på toaletten själv, paniken växte i mig när jag skulle gå upp för trappan ensam, de jagade mig upp igen, jag sprang upp för trappan, in till tryggheten och värmen och honom.
Vem var han? Vem var han innan vi kom dit? Varför hade jag inte känt det jag kände då?
Kanske var huset en fristad. Kanske upplöste det allting runt oss, det som inte fungerat innan och som aldrig skulle kunna fungera efteråt.

Augusti kom, dagarna rann ifrån oss. Han skulle börja i sista ring och jag i andra. Jag måste åka hem, skolan skulle börja om en vecka. Den sista natten fick jag panik. Jag började skaka, min själ ville inte lämna allting, min kropp ville inte andas. Han sprang fram och tillbaka, livrädd. Det gick över. Vi höll hårt om varandra, vi grät och grät. Vi älskade varandra, det skulle alltid vara så här.

En vecka efter att jag kommit hem berättade jag för honom om det som hänt på festivalen. Att jag hade varit ung och full och glad och att det hade hänt lite allt möjligt. Det var innan oss, men jag ville bara att han skulle veta.
Han var väldigt dramatisk. Hans svar var skrivet på svart bakgrund, med vit text. Ingenting skulle kunna bli som förut.
Vi försökte i ett år. Han skulle aldrig låta mig glömma. Han klev sakta upp på sina höga hästar igen och han fick mig att ångra mig så bittert. Det sista jag såg av honom minns jag inte, även fast den natten är så klar. Jag tror att det var när jag luktade på hans skjorta, för den luktade som han gjorde den sommaren. Och jag grät.

De tog mig därifrån och han skrek mitt namn ut i natten och de höll fast honom, han var galen när jag lämnade honom. Jag har inte sett honom sen dess och det året är egentligen bara ett svart hål i mitt liv. Men de tio dagarna, de var de tio första dagarna. Man minns alltid den första gången.

Good night moon

2008-06-09T12:35:00.004+02:00

Jag skulle vilja vara den där lilla rosen, hon som blir upplyft och kringkastad. Jag försöker. Jag vet bara inte hur jag ska kombinera det med mig själv. Jag är så lugn nu och sen är jag rädd att vakna en morgon om tre veckor eller tre månader och känna klumpen i magen, den som har kommit förr när man minst anade det.

Jag minns när jag satt en morgon eller kanske var det förmiddag, på en balkong i september 2004 med den vackraste person jag visste och fick starkt kaffe och jag sa att jag just hade kommit ur ett och ett halvt år av förhållande och han frågade när och jag sa för tre veckor sen. Oj sa han. Då kände jag mig ändå så lugn, jag minns hur jag satt på bussen hem därifrån och tryckte huvudet mot rutan och kände mig så lycklig och jag älskade den dagen.
Annars hatar jag september. Det är en så konstig månad. Det är fortfarande sommar på något sätt, ljuset, men det är kalla vindar som påminner en om att nu är det slut, nu ska du in igen i hjulet och kylan och nu dröjer det innan det kan kännas så här igen.

För den morgonen i september blev aldrig fortsättningen på en vacker höst, nej det var bara en början på ett år av skit jag tyckte gjorde mig lycklig just då men efteråt fattade jag att mitt hjärta bara inte hade fått läka i lugn och ro. Och jag är rädd för att göra fel, rädd för att göra om det. Det tar längre tid än man tror. jag är lugn, och jag vill så gärna så gärna att det är sanningen.

Jag hatar att jag älskar dig

2008-05-29T10:27:00.005+02:00

Hängde med killarna, det var som förr. Vi drack öl och rökte inomhus och hörde på reggae. Försökte stämma en gitarr, men ingen av oss lyckades. Jag doppade en torr bulle i folkölen, det blev smulor i glaset.
När jag skulle gå hem fick jag en kram och jag ville aldrig släppa. Jag klamrade mig fast. "Man glömmer att du är så liten" sa han och jag kände att jag också glömmer det. När jag pratade så var jag så stor, jag pratade om det jag har tänkt på, hur jag ska vara min egen frälsare. Men man glömmer att man är så liten. Länge stod jag och hörde ett hjärta slå i ett bröst, jag blundade och önskade att jag var någon annanstans.

De skulle åka longboard, de försvann ut i natten, ner för backen, långa och krökta balanserade de iväg och jag cyklade uppåt. När jag kom längs med trädallén där min gamla skola brukade stå, där det nu bara finns en sorglig liten grusplan, såg jag på avstånd att asfalten såg lite annorlunda ut. Bucklig.
När jag kom nära såg jag att det låg ett litet knytte på marken. Hon hade lagt sig på en K-brunn. När man var barn hoppade man på dem, för att få K som i kärlek.

Hon hade på sig t-shirt och shorts, strumpor och tunna sandaler. Det såg kallt ut.
"Hallå?" sa jag. "Hallå? Där kan du ju inte ligga". Knyttet vände sig mot mig. Hon var alldeles guldlockig, hon hade gråtit.
"Det går bra" sa hon. "Kom nu" sa jag. "Där kan du inte ligga".
Hon reste sig upp. Hon var full. Hon kom väldigt nära. Mumlade saker. Jag kunde åka, hon skulle klara sig. "Den jäveln ska dö. Eller nej..."
Som om jag hade hittat mig själv där på marken. Jag behövde ta hem mig själv.

Först vägrade hon. Hon klarade sig, jag skulle åka. När jag ville skjutsa henne på cykeln fick hon fart, hon sköt på uppför hela första backen, sprang bakom mig. Vi skrattade. Efter ett tag gick hon med på att hoppa på. Hon var arton år. Jag ville ta hem henne. Jag skjutsade henne uppför den längsta backen, så långt jag kunde. Det var jobbigt, jag hade rökt för mycket. Efter ett tag var vi framme, hon bodde längst upp.

När jag skulle cykla vidare sa hon "Jag vet inte vad du heter, men jag tror att jag älskar dig". Så mumlade hon något om att den enda som visste var Håkan. "Vilken Håkan?" "Hellström". "Jag vet" sa jag. "Åh, vet du?" sa hon.
De enda rader som funnits i mitt huvud den dagen var hans.

"Livet innan dig kunde jag utan och innan
jag kunde haft det så för alltid"

Home is where the heart is

2008-05-24T01:16:00.003+02:00

Det är sent och jag borde sova, och jag har ont i fingertopparna av att ha spelat gitarr för min lillasyster. Vi lider av samma disease. Stackars hjärtekrossade satar! Hemma hos mamma och pappa, fastän vi är vuxna båda två. Bara för att vi inte orkar vara någon annan stans just nu. Jag spelade Birds för henne. Hon grät en skvätt. Jag gråter inte så mycket, jag försöker tänka på andra saker. Därför sitter jag här, nu.

Jag vet att det här kommer låta lite hippie, men det måste sägas, det känns viktigt.
Vad har jag tänkt på? Jag vet inte ens vilket ämne det är. Jag ska försöka förklara.

En del letar efter det i musiken, andra letar i droger. På 60-talet letade hela the Beatles efter det hos nån yogasnubbe i Indien, en del (ganska många) verkar leta efter det i Göteborg. För vissa verkar det finnas i att skaffa barn, för en del verkar det finnas i karriären. För många finns det i Gud, eller ja, religion. Många åker ut och reser skitlångt och jättelänge, och jag tror att de allra flesta letar när de gör det, fastän de såklart gör andra roliga saker med de där resorna också.
För min egen del har jag letat efter det i andra människor. Även om själva målet och resan ser olika ut för alla så är det ändå samma sak man letar efter, så tror jag. Jag har hittat det i korta stunder på sistone när jag stått under stjärnhimlen och tagit en cigg. Det är den där jävla längtan efter en viss känsla, en känsla av att NU är det här jag. Jag är hemma, det här är den jag är. En känsla av total trygghet, ett lugn som inbefinner sig som liksom sluter hela ens varelse.

En del verkar födas med vetskapen och de slipper leta, och andra verkar inte behöva tänka efter heller. De är inte så många, jag tror inte det. Alltså: Vissa verkar bara veta var deras hem är, det där inre hemmet som alla letar efter så förbannat.
Jag tror att alla letar efter det, egentligen. Så gott som alla iallafall, fast vissa är mer medvetna om det.

Det här är dock vad jag tror: Man kan inte hitta det i musik, droger, yogasnubbar eller Göteborg. Det eller någon annan sak i världen. Jag VET att jag inte kan hitta det i en annan person, även fast jag har försökt så att mina knän blivit blodiga av allt slit, det har varit förgäves för det här är vad jag menar: Jag tror att man måste hitta hem i sig själv.
Hur fan gör man det? Jag vet inte riktigt. Jag försöker, det är så jävla svårt. Varje dag måste jag vända tanken i huvudet, den som blir till oro och tvivel, den som vill lägga allting, all lycka i någon annan och om jag bara fick tag i den så skulle allt bli bra.

Såhär tror jag också: Man MÅSTE få leta i Indien, Gud, karriären, droger, andra människor. Man måste få vara på fel spår, så att säga. Man måste liksom sysselsätta sig själv på vägen fram och man skulle bli uttråkad annars. Men man måste ändå i slutänden stanna upp och ta tag i sig själv och bli sin egen fina frälsare. Det här är hemma, JAG är hemma där jag är, och vart jag än är kommer jag vara jag och den jag är.

Jag tycker det är förbannat svårt. Men det känns som att hela livet kan vara en omväg fram till det där lugnet, för jag tror att när man når det så kan man sluta hata också. Man måste först släppa hatet och bara ge kärlek till sig själv. Det är svårare än man kan tro. Men jag tror det. Man behöver klappa sig själv, sin själ, som om den vore den sötaste lilla katt man ville gosa med. Man måste fråga den: Vad är det du vill? För du får det, om du vill, jag ska ge dig allt jag har!

Just nu känns det som att allting rämnar, det känns som att jag har varit ute i nån jävla labyrint hur länge som helst och kommit in till mitten och där finns bara ett stort hål med en pil där det står "hoppa ner". Vad finns där nere då? Jag tror att det är jag. Den jag är. Om jag får reda på det så kommer allting annat att lösa sig, det kommer inte spela så stor roll längre. Ändå tvivlar jag just nu, jag tänker: om jag kommer dit, kommer jag kunna hålla fast vid den känslan då? Men jag försöker att inte göra det.

Det är så jävla, jävla svårt. Men jag tror att det är det enda sättet. För mig och för alla egentligen. Åh, jag känner mig som Deepak Chopra, eller som någon som just har hoppat på en a-kurs i filosofi. Men vänta bara! Jag tror att jag är något på spåren. Jag tror att jag kan bli min egen frälsare. Jag tror!

Birds

2008-05-19T13:39:00.004+02:00

Jag önskar att jag kunde skriva något annat. Jag hatar när kärlek tar slut. Eller den har inte tagit slut, men den kan inte fortsätta. Andra saker måste gå före oss. Vi själva, vi måste lära oss mer om oss själva, vi kan aldrig lära känna varandra på riktigt annars.
Jag gråter inte, för jag har gråtit i flera månader redan. Du säger att du inte har förstått förrän nu men jag förstod för längesen. Jag önskar att det vore annorlunda, men i mig känns bara en trygghet, och ett sorgset lugn. Vi kan bara göra så här.
Den här sången har jag i huvudet. Den sjöng Lovisa på en gudstjänst så att jag fick tårar i ögonen. Men den är okej med Neil Young också.

Lover,
there will be another one
Who'll hover
over you beneath the sun
Tomorrow
see the things
that never come
Today

When you see me
Fly away without you
Shadow on the things you know
Feathers fall around you
And show you the way to go
It's over, it's over.

Nestled
in your wings my little one
This special
morning brings another sun
Tomorrow
see the things
that never come
Today

When you see me
Fly away without you
Shadow on the things you know
Feathers fall around you
And show you the way to go
It's over, it's over

Jag önskar att det vore annorlunda. Att jag inte drömde om dig på nätterna. Men det går över. Vi kan inte göra något annat, jag vet det.

Kimberly

2008-04-26T21:51:00.007+02:00

Förut skar jag upp en färsk ananas. Helt plötsligt fann jag mig sittandes i matsalen på Hótel Skjaldbreid, på Laugarvegur i Reykjavík, precis som morgnarna i december 2003. Vi tog rast tillsammans, vi städerskor. Vi satt alltid i högra hörnet, och blickade ut över matsalen och alla borden och heltäckningsmattorna. Det var Kimberly, min amerikanska kollega som sa det där om ananasen.
"My husband just looooves fresh pineapple. I mean, he just hates regular pineapple! But when I gave him fresh pineapple even he liked it!"
Anki och jag tittade på varandra, som vanligt, och sa inget utan lät henne prata vidre. Och hon hade alltid så mycket åsikter om allt, allt visste hon och jag kan så här i efterhand sätta min lever på att hon var republikan.

Hon var färgad och såg ganska sliten ut. Lite rund om magen. Inte överviktig, men liksom rund om magen. Den hade bristningar och hon visade den gärna så att vi skulle förstå hennes missnöje. Hon hade gått upp fyrtio kilo när hon blev gravid, hävdade hon, och sen blev det så svårt att bli av med hullet. Förut brukade hon väga femtio kilo, det upprepade hon konstant. Nu vägde hon över sextio! Således var Kimerly alltid på diet, det var så vi kom in på ananas, det åt hon. Snart skulle hon gå ner dem, hon hade ju vägt femtio kilo, hon brukade vara så söt! Detta eviga tjat om dessa gravidkilon. Nu var dottern tre år gammal, kilona satt som berget.

Ofta fick Kimberly så att säga "låta käften gå" eftersom hon kunde prata i all evighet, och vi lät henne babbla. Kimberly pratade ofta om att innan hon kom till Island så hade hon haft det så gott ställt. Hon kom från en rik familj hemma i USA, det skulle vi ha klart för oss. Men så skulle hon så klart bli kär i den där islänningen och få barn och nu var de fast på Island, och Kimberly hade det här sketna städjobbet, precis som vi. Snart skulle hon ta sig därifrån. Hon och dottern skulle flytta tillbaka till USA, det var maken som vägrade. Jag och Anki såg på varandra igen. Man visste aldrig med Kimberly.
Vår chef Elena tyckte att hon var oduglig. Vi förstod att Kimberly antagligen inte behövt städa så mycket förr i sitt liv.

När hon pratade kunde vi säga vad vi tyckte till varandra, egentligen. Anki och jag var glada över att ha funnit varandra - vi kunde prata svenska på jobbet. Vi kunde prata om hur vi vantrivdes också, och hur mycket vi längtade hem. Det var mest det vi pratade om.
Anki var över fyrtio och såg ut som att hon var över femtio, hon rökte, rejält. Håret var färgat illrött och stort och sprött och ögonen var vassa och gröna. Hon var smålänning. Hemma i Småland väntade hennes gravida, 22-åriga dotter, vars fd pojkvän (och pappan till barnet) kommit i klammeri med lagen - han var med i ett gäng som höll på med tunga droger och någon hade satt dit honom och han var ställd inför rätta.
Anki var den som anonymt tipsat polisen, men det hade hon inte låtit någon veta. Jag var en av de få som visste. Pojkvännens gäng misstänkte Ankis dotter, och hon blev mordhotad. Anki kunde inte sova, hon hade gått ner tolv kilo på ett par månader. Hon rökte konstant.
Vi hade inte så mycket gemensamt, jag och Anki. Ändå förstod vi varandra. Och Kimberly med, men det var svårare att sympatisera med en besserwisser.

Tillsammans städade vi hotellrum hela dagarna. Jag var ibland där på Skjaldbreid och ibland på Klöpp, med ryskorna. På Skjaldbreid fanns Anki, och snart fick jag jobba mer och mer på Klöpp. Vi blev för långsamma eftersom vi pratade svenska med varandra och drog ner farten.
Men när vi jobbade ihop tog vi lunchrast tillsammans och åt resterna av hotellets frukostbuffé, övervakade av en kamera så att vår onda chef Svanfridur kunde kolla att vi inte tog mer än våra 30 minuter, utan jobbade effektivt för våra femtiofem kronor i timman. En lön som jag senare fick veta var under minimigräns för vad som är tillåtet på Island.

Jag minns inte om Kimberly slutade eller om hon fick sparken eftersom hon var så slarvig och långsam, men efter jul försvann hon. En dag några månader innan jag själv slutade i mars så kom hon in på Klöpp med sin dotter, en liten skrikig sak. Jag staplade glas på disken och kände knappt igen henne när hon kom in. Näsan var i värdet, håret var fixat i smala långa rastaflätor och naglarna blänkte. Hon berättade att hon hade fått ett stipendium i USA och skulle få börja studera och flytta hem igen till solen och kusten. Var hennes man skulle ta vägen framgick inte. Jag kunde inte fråga, för det var inte mig hon berättade det för utan för portieren. Mig låtsades hon som att hon inte såg.

När vi satt där i december, hade vi egentligen bara en sak gemensamt. Vi kom dit för kärleken. Vi åkte till den där jävla ön för kärleken, och nu satt vi där och livet var skit. Det var alltid kallt, det var alltid regn och vi fick bara det där jävla underbetalda städjobbet. Inte kunde vi isländska, och vem skulle vi lära oss den av? Inte varann i allafall.
Några månader senare flyttade jag till Sverige. jag klarade bara av sju månader, sedan längtade jag efter Sverige mer än någonsin innan i hela mitt liv.
Var Anki blev av vet jag inte. Jag vet att hon. blev mormor. Jag ringde henne en gång och alla mådde bra, de var i Småland. Men sen vet jag inte.

Jag antar att hon flyttade därifrån förr eller senare, som jag och Kimberly. Som alla, som tror att de ska klara av livet där. Det gör nog ingen, förutom islänningarna såklart. Pinade av skitväder och motgångar sedan 1200-talet.
Det tror man kanske inte, men det är sant. Det är bara islänningarna som klarar att bo kvar där länge, och på riktigt. Jag önskar att det inte var så. Motbevisa mig gärna!

Alt;

2008-04-12T23:56:00.009+02:00

Den sorgliga frustrationen i att aldrig nå fram till någon. Alternativt, man kan inte lära gamla hundar att sitta. Alt, har vi hört den här förr?

Dialog:
Pappa: Nä jag kunde inte gå på promenad alltså, jag har så himla ont i ryggen.
Jag: Oj då, nu igen.
Pappa: Ja men jag har problem, det är korsryggen.
Pappa: jag kommer knappt upp ur sängen på morgnarna. Jag har varit och röntgat ryggen. De får ju kolla upp det här.
Jag: Oj då? Är det så allvarligt?
Tystnad.
Pappa: Aj aj aj. Nä jag måste lägga mig.
Jag: Men röntga? Det kan inte vara något du har gjort på jobbet då?
Tystnad.
Pappa: Igår lyfte vi iochförsig väldigt tunga grejer på jobbet.
Jag: Men pappa!
Pappa: Men vi var ju tvungna att flytta på dem.
Jag: Du är 60 år!
Pappa: Ja, jo... Jo det här kan väl kanske vara arbetsrelaterat, den här gången.
Jag: Men var det inte samma sak när du hade lyft pianot? Att du fick ont på samma ställe? Och sen lite senare, när du hade lyft kaninburen?
Tystnad.
Pappa: Aj aj aj.

Alt: 60 på pappret, 20 i sinnet? Alt: Deja-vû?

Kjempemorsomt!

2008-04-04T12:46:00.007+02:00

Jag måste berätta, om den skrämmande verkligheten i vårt fina Sverige, år 2008. Jag har en kompis, som har en pojkvän ifrån Afrika. Han får aldrig vara ifred. När de gick på universitetet tillsammans vågade ingen i klassen prata med honom, men när det var klassfest kom ett gäng killar fram och sa "Ja din kille är ju från AFRIKA alltså, så jäävla roligt! Varje gång han pratar så asgarvar vi!"
På fester så samlas man gärna runt honom. "Är det sant att folk klättar i träden i Afrika?" frågar folk, allt som oftast är det en kille som frågar, och alla skrattar och vill veta om det verkligen är sant. På en fest samlades alla runt dem, killar som tjejer, och folk skrattade glatt i gememskapens tecken åt när en kille i gänget gjorde imitationer av afrikaner och man passade på att fråga om hans hudfärg var sådär brun för att han kanske badat i bajs?
Min kompis har lagt märke till att andra inte pratar om hennes pojkvän vid namn, utan gärna nämner honom som "Afrikanen". När han började i ett fotbollslag så höjdes stämningen av att han var Afrikan. Killarna i laget gick igång och skojade gärna med honom, ja, man ville lyfta honom och busa med honom, och alla tyckte det var så kul att kolla på. Folk blir bara så glada när det kommer en Afrikan!
När hon tar med honom på släktmiddagar passar alla, ja folk i alla åldrar, gärna på att dra några Afrika-skämt och driva lite med hans dialekt, och så skrattar de i samförstånd. Ja, se afrikaner!

Ja, visst är det hemskt? I Sverige, 2008! Rena rama rasismen!

Självklart har inte det här hänt. Sådär är det INTE okej att bete sig, det vet alla, vi är ju vuxna människor. Man får lära sig i skolan att alla är olika, Afrikaner har bara en annan hudfärg. Jag har ingen kompis som har en pojkvän ifrån Afrika. Däremot har JAG en pojkvän. Ifrån: NORGE.
Och allt det jag just nämnde har hänt. Och mycket, mycket mer därtill. Det händer hela tiden, vart vi än går. Idag, i Sverige, 2008.

Min stilla fråga är: Hur blev alla svenskar så jävla dumma i huvudet? Jag misstänker att någon förälder här och där kan vara inblandad. Så kan någon, snälla, gå och fråga sin pappa om hur det var att bo i Sverige på typ 60-70-talet. Dra den där igen om hur duktig Ingemar Stenmark var, om hur populära ABBA var, om hur respekterad Ingmar Bergman var, till och med i USA! Berätta om hur bra Volvo sålde, om hur coolt det var att bo i landet med "Den svenska Synden". Pappa kan säkert berätta länge och väl, och han kan berätta om hur billigt det var att åka till Danmark och köpa öl. Men snälla, passa gärna på och fråga pappa hur det ligger till med den svenska ekonomin idag! Kanske kan pappa berätta lite om den svenska statsskulden, eller den höga arbetslösheten, eller varför inte lite om alla svenskar som åker till Norge för att jobba, eftersom den svenska kronan ligger nere på botten och skrapar gentemot de andra nordiska länderna.
Och sen kan pappa berätta lite om de andra nordiska ländernas "lillebrorskomplex" gentemot Sverige. Och kanske kan pappa kolla lite på google eller nåt annat modernt forum, som funkar på 2000-talet, och berätta för dig att det inte längre existerar.

Idag är det Sverige som är det fattiga töntlandet. Och ingen i Norge, eller Danmark, och så vidare, tycker att Sverige är mer eftertraktat än deras egna hemland - tvärtom. Däremot tycker norrmän och danskar som regel att svenskar är jävligt gnälliga och deppiga för en massa små skitsaker.
Det här är dock fakta som är irrelevanta i frågan om hur man egentligen behandlar andra. För min fråga står kvar - hur blev alla svenskar så jävla dumma i huvudet? Kanske är det för att det någonstans, i en liten, liten del av den svenska befolkningens neanderthalar-hjärnor lurar en liten fördom, som säger att Norrmän är på ett visst sätt - de låter så roligt och de bor i ett litet land bredvid häftiga Sverige, och det låter som svenska när de pratar fast som om de vore jätteglada!

Jag vet faktiskt inte. Jag har under de 2,5 år vi har varit tillsammans inte tänkt på att han pratar norska, eftersom jag är tillräckligt allmänbildad för att förstå allt han säger. Jag tycker inte att det låter "KUL", han bara pratar ett annat språk, och HAN i sin tur känner ingen beundran inför alla häftiga svenskar, han är bara här för att jag är svensk. Han är roligare än de flesta, men det är inte för att han är norsk utan för att han är en rolig person. Och nästa gång nån jävel skojar till det om hans ursprung vet jag fan inte vad jag gör.

Som Ibiza fast lite längre upp på jorden

2008-04-03T22:33:00.003+02:00

Texten nedanför skrev jag i november, några veckor innan jag flyttade ifrån Brännö. Jag bodde där i tre månader, de var de tre sämsta jävla månader jag haft på länge. När jag hade skrivit det kändes det lite för taskigt, så jag lade aldrig upp det på bloggen. However, nu när jag är på säkert avstånd från den sk "helvetesön" så tänker jag bjuda på denna samling härliga minnen, som såhär i efterhand gör det fucking solklart varför jag kände för att dränka mig i handfatet varje morgon under de där tre månaderna.
-------

Man vaknar, och det är bara någonting där. Men vad är det? Undrar man. En förmiddag cyklar man fel i en förort och då vill man bara kasta sig av cykeln och gråta, men istället är man en vuxen person som frågar en glad pappa med en hund och ett barn om vägen. Hela tiden finns den där känslan där, den ligger i cykelkorgen. När man kommer hem den smyger den sig in under täcket.
Men vad är det? Undrar man. Vad är fel? Man går runt, runt, runt på sin ö och man träffar ibland inte en människa och när man gör det, blir man ännu mer förvirrad.
Inte förrän man får över en vän på fika, förstår man. "Öar gör en knäpp" säger hon och man vill skrika "JAAA" så det gör man. "Antingen är man galen när man flyttar dit, eller så blir man det av att bo där."
JA, JA, JA säger man. Man tänker på alla de gånger man velat åka in till fastlandet och träffa någon, men inte lyckats eftersom båtarna går en max en gång i timman. Man tänker på alla de ö-bor som småtjurigt tacklat en i båtkön, och på hur han som ropar ut båtstationerna alltid låter lite småfull. Hur hon som sitter i kassan i den svindyra lilla matbutiken hälsar glatt på alla andra, men vägrar se en i ögonen och tjurigt frågar om leg varenda gång man köper cigg, och får en att vilja skrika JAG ÄR TJUGOFEM DEN HÄR GÅNGEN OCKSÅ.
Man tänker på det höga antal föräldrar med utvecklingsstörda barn som valt att se ön som ett "ställe för frid" och som blänger vildsint på en om man råkar bli lite skrämd av att deras tonåringar plötsligt dyker upp i skogen med hink och spade när man tar en joggingtur eller varför inte målbrottsskriker under hela båtresan, konstant, varje morgon.
Man tänker på gubben som åker omkring med sin labrador fram på flakmoppen och säger att han tänker förfölja en hem och supa ner en. Man tänker på sin pojkväns grannar som i början verkar normala men en natt när man haft tv'n på lite för högt, väljer att banka på hans ruta med en kvast genom ett fönster på övervåningen och svära på tyska.
Och, man ägnar en tanke åt ens egna hyresvärdar som ringer och skäller ut en efter noter eftersom man råkat glömma två lampor på ETT HELT DYGN.
Man förstår vad det är som gör att det skaver litegrann. Det bara är det här att bo på en ö. Det gör en lite knäpp. Eller om man var det innan.

egentligen ett skunkdagboksinlägg, men ni läser nog inte båda tänker jag

2008-03-25T12:01:00.000+01:00

har avvikit från min flyttpackning för att ägna mig åt någonting jag tycker är nästan lika så viktigt: att noppa ögonbrynen med förstoringsspegel i dagsljus. låt oss vara ärliga, och ytliga.
jag tycker det är någonting vi alla borde göra då och då - ställa oss i ett osmickrande ljus, trycka upp våra nyllen utan smink inför oss själva och ta oss en rejäl titt, acceptera vad vi har blivit tilldelade och sen ta bort det som är fult.

ärligt. ansiktsbehåring kan gott trimmas. det är inte så att det är kul att tvingas möta upp med mitt 26-åriga rökarnylle och konstatera rynkor och jag vet inte, kan det vara en begynannde mustasch? men det är ett nödvändigt ont. jag tycker verkligen det.

dels - och det här är viktigt - dels för att det kan växa hårstrån där det verkligen inte borde.
typ när jag bodde i danmark, så var det en tjej där som var från typ polen. asgullig, verkligen, alla älskade människan, men hon hade två asstora leverfläckar, en på varje kind, och ur dem växte centimeterlånga, tjocka, svarta hårstrån. det är inte så att de var i vägen för hennes sprudlande personlighet, men vad fan. de där hårstråna är liksom det jag minns av den här människan. varje dag när man såg henne försökte man låta bli att stirra, och sen tänkte man MEN SER HON DEM INTE? det kan liksom förstöra så mycket.

dels för att jag tror att många tjejer borde ställa sig själva frågan - vad fan håller jag på med? är det här en normal ögonbrynsform? JA - DEN HÄR FRÅGAN ENGAGERAR MIG VERKLIGEN. den har gjort det i flera år. kolla på dina ögonbryn, kvinna. är den där formen NORMAL? eller ser de kanske lite ut som två onda, oformliga bågar? eller kanske som två ormar, med stora klumpiga huvuden längst fram som slingrar sig ondsint längs med ställen där de inte borde slingra sig? eller vet du själv med dig att det inte har fått växa hår där dina normala, vackra ögonbryn borde vara? helvete, skärp er. jag vet inte hur många jag känner/har känt till som ser normala ut i övrigt men när det gäller att ta till pincetten så förlorar de allt omdöme. för satan! rannsaka dig själv! det kan inte se ut sådär! det ser inte normalt ut! googla "ögonbryn" och se hur andra ser ut.

men jag menar man kan inte säga det till folk. den här polska stackaren kanske bara hade synfel. men tjejer som noppar utan tillstymmelse till normal hjärnaktivitet - TAG ER SAMMAN! vakna upp! det kan inte se ut sådär!

phew. nej, nu måste jag göra något annat livsviktigt känner jag.

The owls are not what they seem

2008-03-25T11:29:00.006+01:00

Jag såg finalen till svt:s "Tv-Stjärnan" i helgen. Tre personer tävlade om att vinna jobbet som hallåa i svt, och självklart var det nån blond klämkäck småbarnsmamma från västkusten som vann. 50 plus:arna satt bergis beredda med luren i högsta hugg hemma i stugorna och skrockade "vilken SYMPATISK ung flicka!" och röstade torrbollen till seger.

Jag tyckte att det var helt självklart att yrvädret Anna skulle ha vunnit. Cool, spännande och fascinerande att titta på. Hon hade tillfört lite variation i SVT:s präktiga och likriktade hallåastall med sin udda skönhet, charm och enorma hår.
Nåväl, det är inte ämnet hallåor som riktigt engagerar mig, utan ett inslag som Anna hade med i det lilla program som var hennes finalbidrag. Hon hade åkt till en högstadieskola för att intervjua några tonåringar om vilka förebilder de hade, och mitt under intervjun med två tjejer så får den ena av dem ett sudd kastat hårt i huvudet av en flinande pojke som försvinner uppför en trappa.

"Nä nu jävlar!" utbrister Anna, och lämnar intervjun för att jaga efter pojkarna upp i trappan. "Vem kastade det här suddet?" skriker hon. Hon är skitförbannad och skäller ut dem efter noter, säger att hon får ont i hela kroppen när någon gör så.
I nästa klipp får man se en gråtande Anna. "Alla minnen kommer tillbaka" säger hon. Hon pratar om hur hon hatar hur det kändes att gå på högstadiet, hur jävligt det var. Där står hon, vackra, självsäkra, vuxna Anna. Många år från högstadiet, men känslan, när den blommar upp igen, är lika stark nu som då. Känslan av att vara nertryckt, förbannad, förvirrad.
Det klippet var så beundransvärt. Att hon vågade visa det, att hon ville visa det. Det visade så mycket mer än en tjej som minns något jobbigt; det fanns sjukt mycket mod i det. För nu är hon inte där längre. Alla ser den här pinglan, hon som kan ta över ett rum med sin närvaro, hon som vågar synas och ta plats och är helt bekväm med att göra det. Men hon vågar visa att hon också har mått skit. Att hon också kände sig utanför, att hon inte var den populära tjejen som gled igenom högstadiet med ett band av pojkvänner och tonårskänslorna lyckligt och rosigt spirandes i kroppen.

Helt lägligt har jag nyligen fått en inbjudan ifrån "klassfesten.com" till en träff med mina gamla högstadiekamrater. Hela skolan ska samlas i den enda festlokal Mjölby har att tillgå, kvarnparken, och för 250 kr får jag äran att äta middag med mina kära gamla klasskamrater, och även träffa de andra klasserna.
Jag tänker på Anna, och jag tänker på de tre åren, och jag har inget intresse över huvud taget av att gå dit och se hur alla andra har blivit äldre, tjockare, snyggare, smalare, fulare.
Några bekanta, som jag var bekant med även på den tiden, tycker att jag borde komma. Att det vore sååååå kul. Jag förstår inte. Jag har kontakt med de jag fortfarande är vän med, och dem kan jag träffa utan att betala 250 spänn.
De som tjatar måste väl innerst inne känna som jag, att det vore lite, lite kul att visa att jag har blivit snyggare, bättre, mer självsäker, vuxen. Allt jag inte var när jag var tretton, fjorton, femton. Men vad skulle jag vinna på det? Jag vet ju om det själv. Vad skulle jag vinna på att visa det för dem? Vem bryr sig?

Högstadiet var ett helvete. Mer eller mindre. Inte fan var det kul, iallafall. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så. Visst fanns de som gled igenom de där åren, som var populära, som aldrig tog emot kritik från någon, och som kunde skratta bort den om den kom. Som gick på alla fester, som hade pojk- och flickvänner, som hade de rätta kläderna.
Det är bara det att jag vet att vi andra var så många fler. Mellan de där väggarna samlas så mycket hormoner, känslor, så många barn som håller på att bli vuxna, könsmogna, så mycket som det bubblar av, som när det kommer ut blir till någonting så hårt, så konkurrensinriktat, så slugt, så elakt. Så mycket som bubblade i en själv. Så mycket längtan efter att få vara någon annan, efter att få bli sedd för den man ville vara.
Det är inte mycket som behöver sägas. Jag vet att jag inte var den enda som spenderade timmar med att välja kläder, smink, skor och ändå fick veta att jag var ful, och tjock. Jag vet att jag inte var den enda som ingen ville dansa med. Jag vet att jag inte var den enda som var dum i huvudet och värdelös.

Så nej, jag har ingen lust att gå på middag och träffa mina "högstadievänner". Det betyder inte att jag tror att jag är för mer än alla andra, eller att jag är för osäker för att se hur jag kommer att reagera när jag kommer dit. Men jag vill vara som Anna. Ärren sitter kvar där inne, det kommer de kanske alltid att göra, men jag vill inte skämmas för dem. Jag vill vara Anna: Stark, vacker, modig, allt jag ville vara en gång i tiden och aldrig var. Det räcker att jag är det för mig själv, att jag ser det. Det är viktigast.

Släpp fångarne loss

2008-02-18T22:53:00.006+01:00

Jag skulle vilja börja med att skriva om våren. Jag tror att den börjar närma sig. Folk ler lite oftare. När man möter någon som varit utomhus, säger man ingenting, man bara ler. Kanske säger man "ah" i samförstånd. Det är en fin kommunikationsform, jag gillar den.

Idag jobbade jag i Kungsbacka, och på lunchrasten tog jag en vårcigg på en bänk i närheten av Kungsbacka station. Såg några späda snödroppar i en rabatt, de hade slagit ut. Kände mig glad. Fick syn på ett ett konstmonument några meter bort. Kände mig mindre glad. Konstmonumentet var runt, som en sorts damm med mur, och på kanten var små barnfötter utan ben ditgjutna. Jag associerade genast till andra världskriget, sorg och död. Det kan vara att det bara är jag, men konst borde trots allt inte ge den känslan. Det sorgliga är att nästan exakt all kommunalt inköpt konst, dvs sån man hittar i parker, i rondeller och liknande, alltid är i samma stuk. Man undrar vem fan som var inblandad vid det här inköpet, och vad de egentligen tänkte på.

Jag vill inte stapla exempel. Men jag kan passa på att nämna Linköping, en stad där jag spenderat en del tid, och fått flertalet tillfällen att reflektera över hur staden ser ut, och är smyckad. Det var där den där rondellhundstrenden startade, eftersom en konstnär hade ställt dit en. Linköpings kommun hade alltså betalat en massa pengar för att få en liten ful svetsad metallhund ställd på en offentlig plats. Hunden var en del av ett större konsverk, vilket bestod av en helt enorm ring, gjord av någon metall. Enorm och enorm, vi snackar kanske tio meter i diameter, uppställd så att en eventuell hund skulle kunna hoppa igenom den. Det var själva konstverket. Det står i en rondell när man kör in i stan från söder.
Jag vet inte. Den fyller mig inte med glädje. Den fyller mig med ett stort "Varför?" och som följdfråga, "vad kostade skiten?"

Linköping har mer att bjuda på. Förutom att de har huggit ner nästan varenda gammalt träd, alltså hundraåriga, vackra alar, för att de "var i vägen", så har en annan konstnär fått dela med sig av sin förmåga. Konstverket består av en lång böjd stång, som går över ån Stångån, som går genom staden. Själva stången är också i någon metall, och går kanske tio meter upp i luften som högst, från den ena sidan av ån till den andra.
Det är själva konstverket. Jag tror att de har fixat belysning, så att stången kan beundras även nattetid.

Också detta konstverk gör mig förvirrad, och lite ledsen. Och återigen fylls man med frågor som rör pris, och framförallt vem som fick idén att köpa in den. Jag förstår bara inte. Nutida konst, arkitektur, det är visst någon grej med att det ska vara minimalistiskt. Och absolut, det räcker med att kolla in några nybyggda hus i valfri stad, så kan man kostatera att jajemän, här är det minimalistiskt. Och även skitfult.
Det gör mig lite ledsen. Inte riktigt lika ledsen som över konsten.
När slutade konst vara något vackert, och när blev det egentligen legitimt att börja pynta städer med märkliga påhitt som ska "tolkas" och "ha en högre mening"? Jag vill inte känna mig som en bakåtsträvare. Jag bara saknar tiden då man tänkte "en park! Låt oss göra något fint med den! Kanske en fin fontän? Kanske ett vackert blomsterarrangemang? Kanske några fina träd, och varför inte lite alléer?

Nu kan det ju ha att göra med att vi lever i en tid då allting fint blir förstört av fulla ungdomar som dricker folköl och kör ner blomsterarrangemangen med sina moppar. Men om den här nya konsttrenden delvis är ett resultat av förstörelse, så tycker jag det är ett mesigt resultat. Man borde hellre fortsätta att göra det fint och säga åt folk att skärpa sig. Så att folk som i all välmening tar sig en vårcigg på en bänk slipper att sitta och tänka på saker som massmord, menar jag.

Hej men nej

2008-02-10T21:06:00.000+01:00

Jag ska vara ärlig. Jag har velat skriva jättelänge. Men jag har skrivkramp. För jag vill skriva om någonting som har ens lite lite mening, och det finns ingenting mitt liv som har det. Jag tycker inte det. Det enda jag gör är att LEVA.
Just nu är jag dessutom sjuk, så det enda jag gör just nu är att se på tv. Och inte är jag sugen på att göra något heller. Ingenting inspirerar mig. Jag har inget mål. Jag har försökt att återuppta en gammal klassiker, som verkar fungera för många i min ålder forfarande (åtminstone göteborgarna), alltså att supa sig full några gånger i veckan och leva på det i några dagar, gå omkring och bröla "öööh asså i lördags faan" och sånt, som skapar bra stämning och gemenskap. Men nej. Inte ens det funkar.
jag vill inte ens resa i indien, som alla andra verkar göra och det tycks inspirerande, verkligen! Men jag har ingen lust! Inget vill jag. Bara att det ska bli nästa dag.
Så, det vara det jag ville säga. Att jag inte har något att säga. Förlåt.
Jag återkommer!

Att jobba i Nordstan den 23:e december

2007-12-23T11:26:00.000+01:00

OK. FÖR DET FÖRSTA. Töntarna på telenor tvärs över (snittålder på personalen: 21) har fått tag på nåt jävla högtalarsystem som de har skruvat upp på max medan de står bakom disken med armarna i kors och ser nöjda ut medan alla kunder kutar all världens väg.
I början var det jullåtar, och man kunde tänka: OK. DET ÄR OKEJ MED "strålande jul" på nyckelharpa den 23:e dec, spice girls julskiva, peter jöback osv. DET FÅR VARA OKEJ.

Men nu.
Nu har de dragit på nån form av hits for kids, best of mix megapol eller dylikt OCH DET BLIR VÄRRE.
En uteliggare har börjat dansa till musiken.
PERSONALEN PÅ TELENOR FILMAR HONOM MED MOBILEN.

...

Ho fucking ho

2007-12-21T23:20:00.000+01:00

Julen närmar sig med stormsteg.

Ja. Vad säger man. Var ÄR julen?

Hörde att tomten inte får säga "HO HO HO" längre. Det kan väcka anstöt, eftersom de amerikanska hip-hoparna lagt beslag på just det uttrycket. Bara det är illa. Att man liksom låter dem bara FÅ själva hoandet, ungefär som nynazisterna bara FÅTT nationalsången. Men ingen gör något försök till att reclaima ho-andet, tvärtom: Det blir värre.
Istället för det gamla vanliga, gemtytliga och klassiska ho-andet, ska tomten säga: "HE HE HE".
He he he??! Herregud!? Ok att inga potentiella bitches kommer ta åt sig, men vem tänker på barnen?! "Nu kommer tomten, barn!" "HE HE HE". "aaaah! Mamma en snuskgubbe!" "Heeee heeee heeee!"

Julen, var är du? Jag fortsätter att undra.
På min arbetsplats i Kungsbacka har det för att öka på julstämningen ytterligare börjat, ja hör och häpna: SPÖKA. Butiken är belagd i ett gammalt hus från 1700-talet tror jag, som har varit butikslokal sedan länge. Mina kollegor har känt nån form av "närvaro" ett bra tag. Man har hört knirrande av fotsteg från övervåningen och sånt. Men den senaste veckan har följande inträffat: 1. Min chef låser ytterdörren och larmar. På morgonen är det upplåst. Bara tre personer har nyckeln in, ingen av dem har varit där under natten. Däremot går det att låsa upp från insidan. 2. I onsdags kväll var optikern ensam kvar i butiken, och hon kände helt klart ett "flåsande i nacken". 3. Igår låste min chef dörren, och när hon kom till pressbyrån två kvarter bort ringde de från larmcentralen. Larmet hade gått ingång av rörelsedetektorn inne i butiken. Chefen går och kollar, det är ingen där och inget är rört.

Min chef misstänker att detta, vad det nu är? Spöke? Visar sig av en anledning: Det är julstressat. Go figure!

Tillbaka till gamle Santa Claus. Läste i metro förra veckan att en undersökning gjord i typ Tyskland visade att 75% av de tyska barnen ansåg att tomten borde banta. Julen 2007 gör mig ledsen. Inget ho, ingen mysig mage att skvimpa runt med. Tillochmed spökena blir stressade! Jag ska föreslå att julbonusen i år läggs på ett medium, eller en antistresskurs.

NEJ FOR POKKER!

2007-12-06T12:52:00.000+01:00

Imorgon är det tänkt att jag ska åka till Danmark. Det är iallafall tänkt så, jag har en förkylning som liksom aldrig vill ge sig. Men jag hoppas jag kan åka! Köpenhamn är en av mina favoritstäder. Eller, det är något med just Danmark, jag tycker om det och jag vet inte ens varför. Jag kan inte motivera det. Mitt intresse för Danmark bara växte inom mig, oförklarligt och vilt, och när jag var 20 var mitt danmarkssug så starkt att jag bestämde mig för att flytta dit. Under nästan fem månader bodde jag på den danska varianten av folkhögskola, en såklallad "höjskole". Min, som hette Grundtvigs Højskole, låg i Hilleröd. En stor och ganska tråkig och intetsägande stad, med ett helt makalöst slott though!

här är ett litet smakprov, en bild jag hittade på google. förlåt, du som äger den, om det är nåt så säg till. jag tror vi båda vet att du vill dela med dig av skönheten du fångat på bild. detta är "riddarsalen".

Redan under dag två bjöds vi på en guidad tur i slottet. Under flera timmar vandrade vi omkring i sal efter sal, det var som om den danska prakten aldrig ville ta slut. Det ingick tillochmed en kyrka (!) INUTI slottet. Det var också här, i ett tidigt skede, redan efter några timmars intensiv och inspirerande guidning bland 30x30 meters renässansverk och inramade djurtassar från förra sekelskiftet, som det stod klart för mig: Jag fattade ett skit. Danska var tamigtusan helt jävla omöjligt.

Alltså skulle jag gärna upplyst eder om fler intressanta detaljer om Hilleröds slott, när det är ifrån och hur det kunde vara fyllt med så mycket fantastisk konst. Det är bara det att jag inte fattade mer än ungefär tio procent av vad som sades, och under den tiden spanade jag på en snygg kille i klassen.

Under mina månader på skolan blev några saker smärtsamt uppenbara för mig. Danska kommer i mängder av olika varianter. De danskar som kommer ifrån svenskanpassade städer som Köpenhamn och Helsingör och kanske har sett svenska på tv, de är inte helt omöjliga att förstå, och relativt möjliga att kommunicera med. Det tar inte "ett par veckor" för hjärnan att börja arbeta sig igenom denna gröt, denna svammelvägg av danskt gurglande. Det tar snarare några månader.
Danskar ÄR inte likadana som andra skandinaver.
Och nej. Nej, nej, nej. Det är INTE lättare för danskar att förstå svenskar.

Dessa faktum, och framför allt myten som jag nämnde sist, blev mig smärtsamt uppenbara allt som dagarna gick. Så småningom började jag förstå åtminstone en bråkdel av vad som sades vid middagsbordet. Och om möjligt en aning om vad som driver detta märkliga folk, och deras konstanta öldrickande och behov av trevlighet och ordning under "glada" former. Men de, de förstod INGENTING. De blev sura, de missförstod, de struntade så småningom i att ens ta kontakt. Jag försökte med engelska, men då blev de som fransmän. Danska gäller! Jag gjorde svenska varianter av de danska orden, men det var hopplöst De FÖRSTOD INTE, alls.
Inte mig, inte mitt "svenska humör", och de förstod inte alls varför jag var vegetarian ("Vhorfor?!).

Mina månader i Danmark slutade inte exakt som jag hade tänkt mig, men i såhär efterhand förlåter jag dem och allt vad de står för. Jag kunde ha försökt prata lite mer med magen, jag kunde ha ansträngt mig lite mer. De ville inte illa. Och det där med konst, det kan de. De är som de är, och Köpenhamn är ett hopskrap av det bästa med danskarna. Det är lite knäppt, glatt och fullt av öl.

Eyes wide shut

2007-12-05T12:03:00.000+01:00

På spårvagnen häromdagen kom en alkis på vid brunnsparken. Han hade rött yvigt hår, bruna ögon som pekade åt olika håll och två julöl som stack ur jackfickorna. Han började högljutt prata med allt och alla, och de flesta försökte ignorera honom och hans sluddriga försök till kontakt. När han reste sig för att gå av vid järntorget kunde man känna en känsla av lättnad sprida sig i vagnen. "Skönt, han går av". Bara för att några sekunder senare känna vagnen tvärnita och se alkisen dundra med huvudet före in i väggen. Hårt. Han föll ner vid dörrarna, tändare och julöl flög omkring honom, han måste fått en hjärnskakning. "Ajajaj" fick han fram. "Herregud!" skrek någon och halva vagnen rusade fram och fick upp honom på fötter igen. I villervallan glömde alkisen helt att han skulle gå av. Han korkade upp en julöl och tände en cigg och satte igång att prata igen. De flesta började så småningom flytta sig längre och längre bort, och strunta i honom som innan fallet. Alkisen hängde med ända ut till saltholmen, och efter det vet jag inte vad som hände med honom.
Jag överraskades av hur alla som först ignorerat honom, plötsligt visat så stort engagemang. Hur det blev okej att SE honom. När han föll såg man en skadad människa som behövde hjälp, fastän det var vad man borde sett redan när han klev på vagnen.

Under psykolgilektionerna på gymnasiet lärde vi oss om reformen på 90-talet som ledde till att de som var psykiskt sjuka inte längre skulle låsas in på hem. De skulle "ut i samhället", få eget boende, och få medicinen hemskickad till sig. Inga mer dårhus! Det var bara det att den där reformen inte funkade så himla bra. De sjuka tog inte sin medicin och de glömde bort att de hade lägenheter.
"När ni är i Nordstan, till exempel", sa min psykologilärare, "då är det dem ni ser på kvällarna, de som sitter där. De sjuka. Det är inte bara alkoholister ni ser. Många av dem är schizofrena. Många av dem kunde få hjälp".
Där är vi idag. Det myllrar av dem. Ju större stad, desto fler ser man. De är på spårvagnar, de kissar i parker, de ockuperar mysiga bänkar. Vad ska vi göra med dem nu?

Många storstadsmänniskor verkar se dem som en del av interiören, alltså; de ser dem inte alls. När jag var i Köpenhamn i april åt vi på Jensens Böfhus, en mindre dyr restaurang. Mitt i lunchrusningen kliver en uteliggare in. Han har pengar, han vill ha en öl och mat. Servitrisen släpper in honom. Han får ett bord. Han söker lättare kontakt med människorna bredvid, dricker snabbt upp sin öl, lyfter den mot dem och säger "skål!" men de gör sitt bästa för att ignorera honom. Servitrisen får hans skrynkliga sedlar och små mynt, ber honom stilla sig lite, men hon gör det ändå. Hon tar hans beställning utan att fråga någon chef, hon behandlar honom som vilken kund som helst. Han får sin mat, han betalar. "Hade det här kunnat hända i Sverige?" undrar vi.
När han sitter där och äter sin biff, blir ett svenskt par placerade vid bordet bakom. De tittar häpet på varandra, och när ett bord en bit bort blir ledigt, flyttar de genast över sina saker dit. Servitrisen kommer och ber dem flytta tillbaka. Man får inte byta bord bara som man vill, utan man måste be servitören först, så att det blir rätt. De ska strax få hjälp. Det svenska paret sitter kvar en stund, stirrar på uteliggaren. Sedan stegar de upprört därifrån.

Det kändes som att det där paret kunde varit vem eller vilka som helst. Jag beundrade servitrisen som lät honom stanna och sket i de fisförnäma gästerna, och jag önskar att fler kunde göra så. Det är kanske för att jag är ifrån en småstad, inbillar jag mig. De är inte lika många där, de är inte överallt, de få som finns behöver man inte blunda för. Men här, i en större stad som Göteborg blir det uppenbart att det är människor som inte har några liv, som driver omkring och som inte finns i andras ögon. Jag vet inte vad jag kan göra. Det känns inte som att det hjälper att köpa en Faktum. Det känns ändå som att det är så många som inte ser dem alls. Eller som inte ser att samhället är konstigt. De måste ju vara någons barn, någons syster, någons pappa. Hur kan man bara blunda för en hel massa människor?

Hotell rums städerska sökes !!

2007-11-14T10:08:00.000+01:00

Jag tror att jag ska söka ett jobb som hotellstäderska. Det här kommer lite otippat, även för mig, för jag har redan haft flera stycken och när jag slutade sist, det var i februari 2004, så var jag otroligt, fruktansvärt, sjukt trött på att göra rent efter folk.
Städjobb är ofta ett hån mot den intelligens man tror sig ha. I should know. Mitt första, riktiga jobb var att städa hotellrum. Min arbetsplats låg på Klapparvegur i centrala Reykjavík. Jag hade vallfärdat dit på grund av kärleken och lyckats få det där jobbet via internet, och var mest glad över att någon ville anställa mig.

Redan första dagen märkte man att det var blodigt allvar. Antonio, en läspande italienare i 30-årsåldern introducerade mig för städvärlden. Han var ganska slarvig. Städa badrum, bädda sängar, göra rent golv, tvätta handdukar, vika lakan, dammsuga, och så vidare. Det viktigaste var att det gick fort. "Men akta dig för Elena", varnade han på sin läsp-engelska. "You muzzt be careful, cauze shezz krezi".
Den ökända Elena, städchefen, var rysk och stenhård. Hennes renlighetsvansinne pur allena fick folk att säga upp sig, och hennes kalla hjärta kunde få vilken liten städvikare som helst att börja gråta. Hennes ord var lag, och hon var iskall. Renlighet framför allt. Liten, basröstad men ändå ganska söt, på ett ryskt, 50-årigt vis alltså. Hon kunde gå och smygkolla rummen efter att man städat, och om man slarvat fanns det inga gränser för hur mycket skäll det kunde bli. Då släpade hon dit en, pekade på slarvet och fräste "vad är detta?" (eller, eftersom vi kommunicerade på engelska; Vhat iz thiz?") och man fick svälja och städa om rummet.
Jag lärde mig snart att jag måste vara snabb som Antonio men noggrann som Elena. Att städa kan vara rätt avkopplande om man bara har en bra dag, men om det är sent och man borde slutat för längesen och det är kolsvart ute och man är hungrig och det är tre rum kvar, då känns livet ganska motigt.

Elena hade en rysk högra hand, Laura, en evig singel i 30-årsåldern som var lite kort, småtjock och hade glesa tänder och lockigt tjockt brunt hår som hon alltid hade i en tofs på sin breda rygg. Vi brukade stå och vika lakan i timmar nere i den pyttelilla tvättstugan medan Laura berättade om sina drömmar om att träffa Mister Right i Reykjavik, så att hon kunde gifta sig. Laura var den mest effektiva av alla. Jag förstod inte vad hon och Elena egentligen gjorde på det där hotellet. De hade jobbat där i tio respektive sju år var och ingen av dem kunde någon isländska. De pratade aldrig om varför de var där heller. Kanske var det för jobbigt att tänka på, jag vet inte.

Jobbet var hårt och minst sagt ensamt. Man slet och slet och lönen var rent ut sagt usel. Ändå vågade jag inte säga upp mig. Jag hade fått för mig att jag inte skulle få något nytt jobb om jag slutade, så jag bet ihop. Min chef, Svanfridur, hade jobbat i Sverige och kunde en del svenska. Till en början tyckte jag att hon verkade snäll, men så småningom visade hon prov på andra, mer psykopatliknande drag.

Jag försökte närma mig Maria, den vitryska tjejen i 20-årsåldern som hade kortklippt hår och sa att hon jobbade som dansare. Hon brukade ha på tv'n i rummet hon städade skithögt, speciellt om det var Evanesence. Som städare var hon extremt effektiv, men också fruktansvärt aggressiv. Mitt tappra försök till vänskap ledde till en utskällning - vem trodde jag att jag var? Ingen kunde närma sig henne, inte ens Elena. Marias sköld var hårdare än någon jag någonsin sett, hon tilltalade ingen i onödan, gjorde sitt jobb och gick.
Alla diskussioner gjordes på Engelska, ingen i personalen kunde kommunicera på isländska och jag lärde mig bara ord som "sängur" (täcke). Därför blev jag glad när jag hörde att det skulle komma en svenska, och till slut fick jag så småningom en vän - Anki, 42 år, en storrökare med ett enormt rödfärgat hår från Småland vars gravida dotter hängde i kriminella kretsar hemma i Sverige. Vi hade inte jättemycket gemensamt. Ändå fick man vara glad för de vänner man hittade. Till julfesten kom Ankis gravida dotter på besök. Båda rökte.

Förutom att lönen var kass var vi dessutom var vi underbemannade. Vi kunde jobba i tio timmar i sträck, för om vi inte blev klara så skulle vi bara få börja tidigare dagen därpå och göra jobbet då istället. Jag vet inte varför jag stannade. Ibland vet man inte.

Ibland dök det upp en och annan gästspelande städare. Ett tag dök det upp en het tyska, Grit, som helt klart hade någon form av bratliv hemma i Tyskland. Hon läste engelska på Island "för skojs skull" och hade en flirt på G med den isländska nattportieren. I några veckor dök också en modeintresserad svenska upp, Caroline, men hon hoppade av ganska fort. Elena var extremt nöjd med Grit, hon städade som en gudinna, men Caroline hade hon inte mycket till övers för. Hon städade i pumps, så man kunde misstänka varför. Effektiviteten var inte på topp.

Så småningom kom jag ändå in i det där jobbet. Jag blev lite mer effektiv, Elena öppnade sitt hjärta i små steg och berättade om att hon gillade att gå på simhallen. Hon började berömma mig och Laura påpekade att det såg ut som att jag hade gått ner lite i vikt. Det är en av de finaste komplimanger kvinnor kan ge till varandra, så jag förstod att vi hade kommit några steg närmare en vänskap.

Efter sex månader lämnade jag centerhotels. Elena sa att hon skulle sakna mig. Svanfridur vägrade betala ut min sista lön och hade dessutom inte skattat för mig och jag blev skyldig den isländska staten 20 000 kr. Min isländska kille, som dessutom var min föredetta islänska kille vid det laget, fick blanda in sin pappa och pappans advokat för att styra upp det.
Men det är väl en annan historia.
Jag tänkte att jag aldrig skulle städa igen. Men jag vet inte. Det kanske bara är att städjobben är freakmagneter, för så himla hemskt är det ändå inte att bädda sängar. Eller har jag kanske förträngt vissa bitar?

I got smashed at wimbledon

2007-10-26T16:06:00.000+02:00

Är hemma från jobbet idag. Eller, jag åkte faktiskt dit, men jag började må illa så jag åkte hem igen. Med vinterkräksjukan stundande fick alla på jobbet panik och skrek "åk hem" så fort jag ens nämde orden "må illa", så jag har varit hemma och försökt att vila upp mig.
Kände mig lite friskare famåt tretiden och begav mig ut på en uppfriskande höstpromenad på ön för att rensa tankarna. Brännö är idylliskt för sånt, det är stillsamt, för att inte säga stendött om dagarna, så när som på några förtidspensionärer och lite får, och löven ligger gula på marken.

Mitt i promenaden började jag dock känna av illamåendet igen, så jag slog mig ner på första bästa bänk. Den råkade befinna sig vid en övergiven (men välskött) boulebana. Satt och tittade ut över gruset, bergen av gråsten i bakgrunden och lyssnade på vinden, havet och en motorsåg någonstans i bakgrunden, vilken förmodligen härstammande från någon förtidspensionär som trimmade sin häck.
Tänkte på det sista min unge, karismatiske chef ropade till mig innan jag åkte hem:
"Testa med whiskey!" "Mot magsjuka?" "Det funkar mot allt! Det dödar bakterierna!"
Vilken sjukt killaktig sak att säga, tänkte jag. Det ger sig nog av sig själv, och förresten har jag aldrig whiskey hemma. Sedan kom jag att tänka på den första och enda gång jag testat whiskey i bakteriedödande syfte, det var under den ökänt Destruktiva och Lösaktiga hösten -04.

Det var min bratkompis Henke, som faktiskt påminner en del om min chef, som hade glömt sin whiskeyflaska hos mig. Jag var i en allvarlig förnekelsefas en fredagskväll, egentligen inte alls frisk från min förkylning och dränkte min grova hosta med några rejäla klunkar ur hans flaska, sedan gav jag mig ut precis som varje helg. Hostan dämpades lite, vill jag minnas. Fast den höll i sig i någon månad till efter det. När jag tänker tillbaka på den tiden brukar jag se det som att jag famlade i någon sorts mörker, men idag kändes det nästan sorgligt att tänka tillbaka på det.
På den tiden hade jag åtminstone ett mål med livet, om än att det råkade vara att vara ute minst två dagar i veckan, röka som en borstbindare och hångla med så många med dreads som möjligt (kom upp i 4 st, jag tror att alla kände varandra.).

Men nu, när jag tänker efter, vet jag inte ens vad jag håller på med, eller varför. Vill jag det här? Vill jag inte göra andra saker med livet, egentligen? Det känns som att jag låst mig vid andras mål med livet, typ ta inte studielån för dem får du bara betala tillbaka, jobba, ja det är bra, och livet är såhär för de allra flesta, det är bara att bita ihop, sämre kunde du allt ha det. Och ja, det kunde jag väl, fast jag tror att jag kan ha det bättre också, om jag försökte lite.

När gjorde jag senast någonting för MIN skull? Vad ÄR mitt mål med livet? Och varför gör jag ens det jag gör? Jag vet inte ens varför jag bor i Göteborg, det var definitivt inte för min egen skull jag flyttade hit. Även om det inte är något fel på mitt jobb så känns det ändå meningslöst att jobba när jag ändå bara längtar efter att få tillgodose mig lite info som skulle kännas bra och användbar att ha om den ändå ska ta upp plats i min hjärna.

Jag vill fly ut i ingenstans och vara bunden till ingen och ingenting. Jag vill ärligt talat det. Det är bara det att jag inte jag vet hur och att jag inte vill börja med droger.

Från pestkusten intet nytt

2007-10-17T22:38:00.000+02:00

Kära blogg! Mången gång den senaste månaden har jag tänkt på dig, och velat skriva några rader. Gång på gång har jag känt mig hindrad. Både inre blockeringar och tidsbrist har varit "boven i dramat". Nu känner jag dock att jag måste skärpa mig. Innan jag kan gå in på några djupare detaljer om hur mitt liv ser ut, måste jag dock berätta om det största hindret på vägen mot min bloggning. Det är nämligen så att jag flyttat till Göteborg.

Det är inte bara det att jag bytt stad och dessutom flyttat till en skärgårdsö (tanke: mysigt, insikt: total isolation pga båtbrist) och ovanpå detta skaffat ett nytt jobb (optikerassistent). Att jag ens flyttade hit kan kännas lite otippat och jag var nog inte helt förberedd på vad som komma skulle.
Jag var tillsammans med några Göteborgare i min ungdom, och hade egentligen bara tragiska minnen av att åka swebus express dit på helgerna, bråka och åka hem igen. Men sen så tänkte jag att jag nog bara haft dåliga minnen av Göteborg som stad och att den nog är värd en chans. Alla är faktiskt värda en chans, det kan jag medge även såhär fyra veckor senare.

Nu, med facit i hand, kan jag konstatera: Det är inte en enskild person. Det är mer: Göteborgarna. De suger musten ur en. Det bara är något de gör. Likt dödsätarna i Harry Potter klistrar de sig fast om ens själ och suger livsglädjen ur en. Jag vet inte exakt vad de gör, det är hela grejen och det är därför jag inte lyckats motarbeta dem. Dock misstänker jag att det kan ha att göra med att jag är ovan vid dem, och att jag mött så många på så kort tid. Jag har pendlat en hel del, och är det något de gör så är det att åka spårvagn. Det är inte bara det att de är allmänt buffliga på uteställen och obehagliga i allmänhet, det är när de åker lokaltrafik som de är som värst.

Jag har åkt en massa pendeltåg, t ex mellan Mjölby och Linköping, och ja, mellan andra orter i Sverige också. Jag har alltid sett det som en relativt avslappnad och tystlåten procedur där de flesta mest sitter och vilar och kanske lyssnar på musik eller pratar civiliserat med någon bekant. I Göteborg är det dock andra bullar. Att pendla för dem är ett tillfälle att släppa ut alla instängda tankar och känslor som samlats sedan sist de såg andra levande människor. För min del startar det på båten varje morgon, mellan öarna och Saltholmen. Redan där sätter de igång, de börjar med att sätta sig några säten ifrån varandra, för att kunna ta i från tårna. Sedan berättar de mer än gärna om sitt livs historia, utan att skämmas för de intima detaljerna om uppsägningar och frukostvanor och pappor på äldreboenden, om kollegor och att de åkt fel och nej, inget ämne är helt enkelt tabu. De bara PRATAR och PRATAR och det är så HÖGT. Ens hjärna får aldrig slappna av, Göteborgarna är som en konstant ton i örat som man aldrig kan vila från.

Desperat har jag försökt med att sätta mig på säten där ingen annan sitter, men det dröjer sällan länge inan de kommer ikapp en, och sätter igång. Jag försöker med böcker, men vem kan läsa när någon berättar ingående i sin mobiltelefon i vilken ordning hon brukar föna/platta/spraya håret om morgnarna? Jag har testat med ipod, men det är lönlöst, inte ens högsta volymen funkar när vagnen fylls av tonårstjejer som drar kinesskämt.
Det kan verka hopplöst, jag vet! Men jag är inte rädd! Jag tror att det finns någon metod därute som jag kan tillämpa. Kanske handlar det bara om mental träning för att stänga dem ute, eller kanske är det bara en vanesak, som man vänjer sig vid att bara ha en arm och liknande. Det är jobbigt, men det går, efter ett tag.

Så, kära blogg! Jag är här, och jag vill skriva. Jag kommer snart. Jag smälter intryck. Och försöker komma på hur jag ska värja mig mot dem. Men jag kommer åter, med nya tag.

Bad habit baby, bad habit baby

2007-09-19T13:03:00.000+02:00

Förra veckan stod det exakt överallt om Britney Spears "katastrofala" framträdande på MTV (video-/music/music video, jag minns inte vilket)awards härom veckan. Hon skulle inleda galan med att göra ett framträdande med sin nya låt, och det hela slutade med att exakt alla "chockades svårt". 50 cent hade "bara gapat", P Diddy hade kollat bort. Medierna sågade henne totalt efteråt; hon var tjock och patetisk och kunde inte mima eller dansa och hade fult hår och publiken insåg vilken föredetting hon är och så vidare.

Jag tycker inte att det är ett dugg överraskande. Att Britney var ur form och inte hade flexade abs som på den gamla goda tiden, sure, det anade man väl eftersom hon fått två barn på kort tid och verkar vara helt psykiskt labil, håller på med droger, är på nakenfester, och så vidare. Men just att hon gjorde det, det överraskade mig inte. Hon ställde upp på en gala när det var uppenbart sen länge att hon är totalt ur form och att det helt garanterat skulle gå dåligt. Ändå är det egentligen helt logiskt, för Britney vet inget annat. Hon har gjort det där i hela sitt liv, hon känner sig antagligen trygg där på scenen, fastän hon måste fattat för länge, längesen att det inte skulle vara nån bra idé, alls. Det är en vana och en rutin för henne, och bland det svåraste som finns är att bryta vanor.

Det märker man så fort man får mindre pengar. Genast är det svårt att börja käka havregrynsgröt istället för dyra flingor, genast är det svårt att tacka nej till att hänga med ut på fredagen som man brukar, det är svårt som fan att helt plötsligt låta bli att köpa någonting man vill ha och försöka tänka "den där behöver jag inte", och det kan absolut ta emot att ta fram förra årets vinterskor som faktiskt håller ett tag till. Och det där var bara några små sketna konsumtionsexempel. Hur svårt är det inte att börja ringa istället för att sms:a? För extremt många att börja motionera. Att börja söka jobb när man varit arbetslös länge. Att sluta prata när man är van vid att alltid göra det, att börja prata när man känner sig blyg och att börja säga till någon att den är fin och att man älskar den, fastän man inte alls är van. Men jag tror att de där förändringarna borde börja lite längre ner än man fattar.

En av mina lärare på Nordiska Folkhögskolan, Elisabeth, 66 år men 26 i själen, pratade en dag om hur viktigt det är att bryta vanor. Man litade alltid på Elisabeth. Hon var på ens egen nivå, fastän man fattade att hon måste veta sjukt mycket mer än en själv. Elisabeth pratade om vanebrytande en dag. "Det stimulerar hjärnan." Sa hon. "Man överraskar sig själv genom att bryta inrutade mönster och sätter igång bra processer som leder till ett nytt tänkande". Efter lektionen gick min klasskamrat Micke och hoppade över lunchen. "Jag är inte hungrig, så jag tänkte på det där som Elisabeth sa om att bryta vanor" sa han här vi frågade varför han inte åt.
Även om jag mest tyckte det var roligt just då, så är det nog exakt där man borde börja. Man borde bryta vanor ofta, mycket oftare än man själv fattar. Inte på dramatiska sätt, som typ resa till Kina för att man alltid velat det eller göra slut för att man "kommit på saker" eller hoppa av utbildningar (även om såna grejer också kan vara bra). Men att börja med ett vanebrytande på lägre nivå, för att sen jobba sig uppåt.

I Britneys fall är det ganska uppenbart, men även om inte alla får sina vanor i behov av brytning på alla tidningsomslag så tror jag det är fler än hon, för att inte säga de flesta, som har vanor som är lika sorgliga och i behov av att ändras. Det som gör det svårt är att det för det mesta grejer man inte skulle komma på själv, och där ligger problemet: Självinsikt är skitsvårt. Men steg 1 kan väl åtminstone vara att börja hitta fel på sig sjäv istället för på alla andra, och sedan åtgärda dem på ett konstruktivt sätt istället för att gnälla. Kul att jag just skrev det där! Jag återkommer när jag har blivit en bättre människa.

Tillbaka till framtiden

2007-09-11T14:52:00.001+02:00

Är det något som är en stämningdödare, så är det när folk bara vägrar att släppa saker och gå vidare. En del händelser kan man fortsätta att få vara lite upprörd över flera år efteråt, typ vissa mord, våldtäkter och sånt, sure. Det är legitimt.
Men när det ska ÄLTAS och ÄLTAS i all evighet om en grejer som hänt blir man nästan lite mörkrädd. Varför kan somliga inte bara gå vidare nån gång? Släck lampan, säg god natt. SLÄPP DET.

I dagens tidningar hittade jag två tydliga exempel på att det ältas rätt friskt as we speak. För det första ska Janet Jackson tydligen inte förlåtas ÄN för att hon blottade tutten på tv för typ tre år sen. Vad håller de på med i det där landet? Deras president fick en handtralla (och mer därtill) av sin assistent mitt inne i maktens högkvarter och kom undan med det (och HON blev mobbad och kallad tjockis i amerikansk press. Men nog om Monica Lewinsky, den stackaren), men stackars Janet råkade visa tutten i 2 sekunder och måste BETALA BÖTER. Landet är fortfarnde "i chock". Hon har "åsamkat skada" och så vidare. USA, du dubbelmoralens högborg! Jag gillar inte ens Janet, men vad fasen liksom.

Sen går man vidare och hittar ett annat gäng kulturella ältare - The Shakespeare Autorship Coalition - 285 småsura aktivister ledda av två brittiska skådespelare, som vill gå till botten med att Shakespeare faktiskt inte kunde ha skrivit alla de där verken. Nu har de jättestarka bevis, det måste varit flera författare inblandade, det gick bara inte att han skrev allt! Nu, haha, nu har vi bevis! NU!
HUR kan detta kännas meningsfullt? Okej, ponera att han inte skrev exakt allt. Vad händer nu? Blir Romeo och Julia sämre? Vet ni vem som skrev de andra verken? Kommer dessa eventuella personer att tillskrivas verken, eller kanske är det så att det är TYP SJUHUNDRA ÅR SEN de dog och INTE BRYR SIG? Get a life!

Dessa intressanta frågor leder mig givetvis in på en svensk klassiker - Palmemordet. Det mest tragiska av alla svenska brottsfall. Det läggs fortfarande ner pengar på skiten. Man dränerar fortfarande sjöar. De har ältat sen åttiotalet. Den ende eventuellt misstänkte stackaren strök med för flera år sen, och poängen är: Det kommer inte bli som innan Palme dog. Get it? Sverige blir aldrig detsamma. Nä, jag vet att "allt var annorlunda" innan han blev mördad och att politiker kunde traska runt på gatorna utan livvakter och hela den grejen och tack vare det här mordet så blev Sverige ett mer osäkert land, osv. Men han kommer inte tillbaka. Det är redan kört, och det skedde samma natt som han mördades. Det blir aldrig som förr. PUNKT.

Att ältare ens ges så mycket plats i media gör mig trött. Men att folk ens orkar. Kan vi se framåt, hallå? Det finns saker att lägga sin energi på som händer exakt här och nu, både orättvisor och fantastiska händelser i det liv ni faktiskt råkar leva? Suck. Jamen faktiskt!

sex and the city-stämningen

2007-09-07T14:37:00.001+02:00

Jag har börjat ana ett mönster. Singelmönstret. Det har blivit mer och mer uppenbart allt som åren har gått, att väldigt många i min närhet för det mesta är singlar. Bortsett från någon kortare incident här och där, är misstänkt många i min bekantskapskrets/närhet så gott som regelbundet ensamma. Vi pratar tjejer, killar, åldersgrupp 20-30. Jag räknar tillochmed in släktingar!

I början, för några år sen, kändes det ganska normalt och jag tänkte inte mer på det. Men allt eftersom åren går har flera av dem fortsatt att vara singel. För gott. Det har knappt funnits någon. Det är detta som överraskar mig mest. Jag har tagit mig igenom flera förhållanden under samma tidsperiod, och jag har inte kunnat se någon orsak till varför. Jag har tvärtom tänkt att men om JAG lyckas, för så himla rolig är jag ändå inte, hur kommer det sig att de...?

De här människorna täcker inte bara upp de så att säga grundläggande egenskaperna (klarar att duscha själv, borstar tänderna, har flyttat hemifrån, byter underkläder), de är dessutom charmiga, trevliga, har jobb, de ser absolut bra ut, de klär sig fint och luktar gott. De är dessutom omtyckta i respektive vänskapskretsar och de har inga psykiska eller fysiska men eller sjukdomar. De flesta har heller inga problem med att klara den såkallade biten "få ragg".

Så varför, varför är de här personerna SINGEL år efter år? Om vi levde på trettitalet hade de varit bortgifta för en evighet sen! Visst, man måste inte vara ihop med nån. Det kan vara "kvävande". Man kan behöva lära känna sig själv, och sånt. Men det finns onekligen många fördelar med att vara ihop med nån lite då och då. Man har någon att ringa och prata om allt möjligt med, och att krama. Man har någon att gå på bio med. Man kan få ett sexliv. Någon tycker att man är fin, fastän man inte gör något speciellt just då. Man slipper känna sig ensam när ingen har tid med en.

Jag har börjat närma mig en teori. Det är väl allmänt erkänt att "singel" har blivit ett begrepp, precis som "familj". På 2000-talet klarar man allt själv. Man kan hitta nån även efter 30, man behöver en massa år till att "utveckla sig själv" och resa/prova på saker/flytta. Men jag tror att den där självförverkligande biten hänger ihop med nån sorts rädsla. Det är en svaghet att visa att man kanske behöver någon. Man vill inte behöva/bli behövd.

Dessutom märker jag ett mycket, mycket starkt drag av petighet. Det dejtas mycket, men man blir aldrig tillsammans med någon. Ingen verkar duga, alltid är det nåt. Man letar efter Utseendet, Stilen, Egenskaperna, Smaken. Det gör att jag inte förstår den här grejen helt. Måste man leta så förbannat? Måste han eller hon vara så perfekt? Måste man rådgöra med alla man känner, och kan man inte bara vara ihop ett tag och testa?
Att bli ihop 2007 är lite som att gifta sig 2007. Det är inget att vara så himla rädd för. Om det inte funkar är det ingen som kommer kämpa vidare, det är bara att skilja sig!

Hatten är din, hatten är din

2007-09-05T15:16:00.001+02:00

Jag skulle ha börjat på en yrkesutbildning i måndags. Under två år skulle jag bott i Sunne och läst till Hälsoterapeut. Det gör jag inte. Jag är i Mjölby hos mina föräldrar.
Allt var klart, jag var redo att packa och styra kosan mot en mindre tätort i skogen, allt för att att bli UTBILDAD I ETT YRKE. Dagen innan min planerade flytt började jag panikgråta vid middagsbordet och kved "Jag vill inte!". Pappa fick tomatsoppan i halsen och mamma gav mig en kram. Alla blev överraskade. Jag med.
Jag sökte den där yrkesutbildningen i våras, när jag tänkte: Nu är jag snart 25 år. Nu ska jag BLI någonting.

Min generation, dvs 80-talisterna, tillhör det här gänget människor som har otroligt många alternativ framför sig. Själv har jag redan avverkat ett flertal såkallade "flummiga val" (utlandsflyttar, folkhögskolor). Man kan bli vad man vill, och så vidare. Inget stoppar dig. Flytta utomlands! Bli skådespelare! Kanske jobba inom TV? Du kan! Bara kör på! CSN-lån söks vind för våg, alla har en blogg, alla tjejer är intresserade av "mode". Nån här och där verkar vilja bli rörmokare, men man känner ju ingen.
Dessutom har vi alla föräldrar (eller mor/farföräldrar) som då och då gärna klämmer ur sig: "Ja när jag var i din ålder hade jag ju 3 barn" eller "ja vid din ålder är det väl ändå dags att börja jobba med nåt RIKTIGT". De når samvetet som en liten sylvass nål.

Alltså: På mammas och pappas tid var det bara att ta första bästa grej som lät överkomlig, läsa i ett par år och sen ge sig ut i arbetslivet vid 24. Man bet ihop, och man är fortfarande lite bitter, men det är inte så mycket mer med den saken. (förutom att misstänkt många kvinnor runt 50 tycks bli utbrända och sedan starta eget med inriktning keramik/zonteapi/torkade blommor?)
En liten del av mig fick för sig att jag också var född på 50-talet, och också var tvungen att läsa klart, börja jobba och producera avkomma. (samt slippa leta runt på AMS.se bland telefonsäljarjobb-utbudet) Att det finns någon sorts tidsgräns, att vid 30 är det inte långt kvar.

Men alltså. HALLÅ. Det slog mig ju. Nu är jag inte född på 50-talet. Jag är född på 80-talet. Hurra! Generationen som inte vet vad vi vill, får barn för sent och använder alla våra studiepengar på onödiga kurser samtidigt som vi dricker öl, åker på festival, reser till Thailand och vill vara med på tv.
30-åringar idag kan fortfarande kalla sina kärestor för "pojken" och "flickan" och använda communitys och läsa på folkhögskola.
Härmed accepterar jag detta. 30 är det nya 20. Det är ingen brådis. Härmed är min framtid oviss och DET ÄR OKEJ!

Mästarmöte på minithailand

2007-08-22T22:57:00.001+02:00

Om någon har undrat, så har jag haft semester. Jag slutade jobba förra veckan, och eftersom jag inte ska flytta till Danmark utan till Sunne (mer om detta senare) fick jag äntligen ledigt.
Andreas släkt är från Gotland. De har en stuga vid havet. Need I say more?
Somliga straffar Gud dock genast. När vi nästan var framme fick jag ont i halsen. Dagen därpå blev jag enomt, otroligt jätteförkyld. Jag har nu spenderat en vecka liggandes i en stuga vid havet, snorandes, hostandes och med feber. Men det är okej. Värre saker har hänt. Hörde om nån storm på Jamaica, t ex.

Gotland är för övrigt märkligt. Ärligt, det är jättekonstigt. Det är en mix av ett gäng rätt gamla gotlänningar, alla känner varandra, man hör ett "Tjene Göran, är de semesta?" "Naj, naj, bare lejdig" hojtas över parkeringsplatsen vid Ica i Burgsvik, bara för att kliva in i butiken och dränkas i ENBART stockholmska. Det kryllar av dem. Stockholmarna. De lyssnar på Basshunter och har på sig tuptoppar i Visby om nätterna och "myser" i sina sommarhus om dagarna. Där går de omring och "laddar batterierna" eftersom det är "gemytligt". Gotlänningarna hatar dem. De måste känna sig som thailändare. Lite överkörda, lite utnyttjade men de ställer upp ändå, på turismen, och "de är ju så gulliga! Och de tjänar ju också på det!"
Alla vet ju dessutom att det var på Gotland som Ingmar Bergman hängde, och han verkade vara en kille med koll.

Sveriges "näste Bergman" lär enligt vissa vara Lars Norén. Han hänger såklart också på Gotland, detta regissörsmecka, och hade sommaren till ära passat på att sätta upp ett stycke på Roma Klosterruin. "Mästarna möts" stod det i broschyren. De två mästarna i fråga var Shakespeare och Norén, och det lät kul. Norén gör Hamlet. Det kan ju vara nåt, tänkte man. Lagom febrig körde jag sju mil, lindade in oss i filtar (det är en utomhusteater i en liten stenruin) och väntade spänt på "mästarmötet".
Jag har annars inga starka teatererfarenheter (det senaste jag såg var en Brechtpjäs -98, somnade), men eftersom andreas gillar det, och jag kände att jag kanske bara haft otur, så gav jag det ett försök.
Och ja. Vad säger man. Var börjar man. Ett ord som ständigt poppade upp var "varför?"
I typisk Norénsk anda hade karln gjort det så minimalistiskt som det bara gick. Den enda scenavskiljaren var en stor ridå i nåt plåtaktigt material som de drog isär lite sporadiskt. Resten av scenen bestod av grus, och lite halvtattig ljussättning. Ännu mer minimalistiskt, om man nu kan kalla det så, var att han bara orkat anställa sju skådespelare. Det är hur många roller som helst i Hamlet, så alla fick hålla på och hoppa fram och tillbaka lite hipp som happ och sätta upp håret och helt plötsligt vara någon annan.

MEN. Till råga på allt, och detta var det mest störande: Han hade tagit in inte en utan TVÅ skådespelare som INTE VAR SVENSKA. De var inte enbart "mindre bra" på att agera. Claudius spelades av en totalt pondusbefriad jugoslav och Laertes av en amerikan och båda var, för att inte hymla, råkassa på svenska. Framför allt amerikanen lät som om han precis kommit över landsgränsen och när båda möttes på scenen samtidigt gick det för det första inte att följa med i handlingen, men det lät dessutom som en svenska för invadrare-lektion snarare än en professionell uppsättning skådespelare regisserade av "en mästare".

De hade givetvis piffat upp manus och gjort den mer "Norénsk" (frekvent förekommande ord: Hora, könsord, fan), skådespelarna var nakna (!) under tunna dräkter, vissa scener var så "konstnärliga" att det inte gick att förstå sig på dem över huvudtaget (exempel: hela pjäsen inleddes med att ett fång rosor spontant kastas över ridån) och dessutom gjort rollen som Ofelia till en tonårstjej med ADHD.
Det enda roliga var att de sålde korv i pausen. Mina teaterfördomar är inte direkt krossade, så att säga. Men annars, fint att hänga på Gotland. Jag har laddat batterierna och det var mysigt.

cries and whispers

2007-08-05T14:59:00.000+02:00

Värsta kulturella stämningen på gymet idag. De har alltid på tv:n OCH radion (alltid kanal 6 och det är ALLTID spelprogram på) och mix megapol alternativt en technoskiva från -98.
men idag; ICKET! För det första hade nån rattat in p1, och det var helt lägligt "Sommar" som satte igång när jag kom in. Men, inte nog med detta: på tv:n visade de inget mindre än Ingmar Bergmans "Viskningar och rop". Hur fruktansvärt spännande det än kan låta med Maud Adams som sommarpratare så kände jag för att både se och höra på filmen.
Det var bara jag där, så jag gick ut och bad gymkillen stänga av radion och höja volymen på tv:n. Jag tror inte att det hänt honom förut, alltså att någon har ens frågat om en sån sak. "Vill du se på det här?" pep han försiktigt. Han såg väldigt förvirrad och lite skrämd ut när jag försökte skoja till det, "ja jag tänkte träna till Ingmar Bergman, lite... Kulturellt?!" klämde jag ur mig, men fick bara en tom blick till svar.
Inte för att jag har sett så mycket Bergman. Sanningen ska ju fram. Men han lär ju vara en del av det svenska kulturarvet, och lite extra aktuell nu när han strök med nyligen. Och om man ändå ska lyfta skrot så varför inte passa på att suga in lite riktig svensk kulturhistoria, ja rentav en milstolpe i svensk filmhistoria, tänkte jag.

För alla som inte sett den: Den var ganska morbid. Mycket bilder på träd i soluppgång, mulet väder, ångestskrik och närbilder av spruckna läppar. Jag fick dessutom sällskap av två 16-åriga killar som hade på lättare vikter än vad jag hade på vissa maskiner, och de började genast gnälla när de såg vad tv:n visade. Extra konstig stämning blev det när en iranier som luktade cigg kom in och med stor skepsis bevakade mig när jag stretchade framtör tv:n. När Ingrid Thulin skar sig i underlivet med en glasbit för att sedan smörja in sig med blodet i ansiktet inför sin man, kände jag att nja. Kanske är inte dessa två faktorer förenliga, gymet och kulturen. Trots allt.
Som man säger: Tacos och pannkakor är gott. Men inte samtidigt.

kött är gött

2007-08-04T11:11:00.000+02:00

Blir lite sur mitt i allt det här klimattjatet, och allt babbel om att släcka lampor, "nu gör du en insats för nu kom du ihåg att stänga av tv:n på knappen och hurra vad duktigt att inte lämna mobilladdaren i uttaget" osv.
Folk uttalar sig: "Ja jag åker ju tåg istället för att ta bilen, och man har ju sett den här Al Gore-filmen, så nu köper man ju grönsaker från den lokala handlaren" osv osv. Förvisso en bra grej och vettigt, MEN:
Jag börjar bli rätt sur. Inte nån stans, inte på tv, radio, live-aid-galor, gör-såhär-filmer, planscher, tidningsinsändare, inte NÅNSTANS har jag sett ett enda inlägg som tar upp en STOR miljöbov, en skitstor, och jävligt uppenbar: köttindustrin.

Det är helt uppenbart att köttindustrin är skitdåligt för miljön, det var tillochmed på tal innan det blev trendigt att oroa sig för glaciärerna på heltid. Man använder en massa mark där man skulle kunna odla grönsaker som betesmark, man trycker in djuren i stora lokaler som kräver en massa ström och djuren släpper ut gaser. Möjligtvis har den aspekten dragits upp nån stans, typ djuren är ju en miljöbov, de fiser ut butangas och alla tänkte: Ajdå. Men iallafall om vi skulle ta och steka upp lite nötfärs nu. HALLÅ? Varför tar ingen upp det viktiga i att äta mindre kött? För allas jävla bästa, och det är inte ens speciellt svårt?
Inte BARA ur miljöaspekten.

Och nej, jag är inte vegetarian, jag har varit det, men jag är det inte längre, men jag trycker inte i mig kött flera gånger om dagen heller.
Jag kanske har missat dem, kanske finns det flera bra insändare därute som jag bara missat att läsa. Men jag misstänker att det har att göra med nåt annat: Folk kan tänka sig att tänka på miljön när det gäller att åka x2000, köpa lågenergilampor och köpa ekologisk mjölk. Men när det gäller vad de ska äta blir det helt plötsligt känsligt, "jag behöver kött", "det är ju så naturligt" och "vegetarisk mat blir man inte mätt på" osv.
OKEJ MEN MAN KANSKE KAN TÄNKA SIG ATT VARA LITE ONATURLIG OCH HUNRIG ETT TAG? GÅR DET?

gud, egosamhället! wake up!

In och ut och ut och in, in och ut igen

2007-08-03T18:19:00.000+02:00

Jag önskar att jag kunde vara lite mer konsekvent. Inte "lite mer" förresten: jag vill vara konsekvent. Rakt på, såhär är det, såhär är jag, this is me, osv. Ett enkelt budskap, som kunde sändas ut till mig själv och andra. Bara så ni vet, here i am. Bara så DU vet. Jag vet inte själv.

Det har blivit extra uppenbart de senaste två veckorna, jag har febrilt försökt att välja mellan två utbildningar, men det GÅR bara inte. Jag har både kommit in på en ky-utbildning till hälsoterapeut i Sunne. (vi tänker: ansiktsmassage 2 p, skogspromenader, kunskap om spa-behandling, berikande lektioner om näringlära osv.). MEN även ett jobb som... Hälsoexpert inom kommun och landsting? Massera gubbfötter? Foppaskor? OCH det otippade men oundvikliga: Jag kom in på Håndarbejdeds fremmes seminarium, en 3,5 årig textilutbildning i Köpenhamn där man blir proffs på allt vad tygkreationer heter. Vi tänker: lärare i page, keramikbrosch och helställ i bekvämt linne, kreativt tänkande, den fria viljan, en osäker framtid som textil... förmedlare? Exakt vad GÖR en sån?
Hur som haver. Min svårighet att välja går hand i hand med min "mixade" och rätt inkonsekventa personlighet.

Faktum är att jag inte VET vad jag vill, för att jag är båda sakerna. Jag avundas människor som fortsätter att röka, jag gillade det verkligen stundtals, men jag kan bara inte. Jag får så dålig kontition, det funkar inte med mina regelbundna joggingturer. Men det är klart, att när det blir helg, då unnas det. Då passar jag på. Fastän det går skitdåligt att jogga efteråt. På jobbet är jag känd som den "nyttiga" tjejen när matlådorna kommer fram. Jag älskar att dricka öl, men jag gör det inte så ofta längre. Jag blir trots allt tjock av det.

Samma princip kan appliceras på valen mellan utbildningar. När det gäller mitt framtidsval VILL jag vara crazy och bara woho! Jag kom in på en alternativ, osäker utbildning i en stor stad, jag flyttar med en gång! Men nej. Samtidigt tänker jag: Men tänk vad fel det kan bli. Jag kanske inte hittar i Köpenhamn. Och tänk på Sunne, vore det inte lärande för mig som person med alla avslappningsövningar och fakta om naturens påverkan på kroppen genom decennierna, osv?
SVAR: JO. JAG VET INTE. JAG KAN BARA INTE VARA KONSEKVENT. DET GNAGER MIG. ALLT PASSAR MIG.

För övrigt, så kom jag förresten in på alla utbildningar jag sökte, och förutom att jag var nere och visade upp en kreativ skapelse jag sytt i Danmark så sökte jag alla utbildningar via personligt brev/intervju. Jag inser även här och nu att jag inte bara är lämpad för både yrkesrollen som textilförmedlare, hälsoterapeut OCH glasblåsare (!! jag vet! det tar emot att tacka nej!) men att jag måste vara en jävel på att skriva brev.