Hotell rums städerska sökes !!

Jag tror att jag ska söka ett jobb som hotellstäderska. Det här kommer lite otippat, även för mig, för jag har redan haft flera stycken och när jag slutade sist, det var i februari 2004, så var jag otroligt, fruktansvärt, sjukt trött på att göra rent efter folk.
Städjobb är ofta ett hån mot den intelligens man tror sig ha. I should know. Mitt första, riktiga jobb var att städa hotellrum. Min arbetsplats låg på Klapparvegur i centrala Reykjavík. Jag hade vallfärdat dit på grund av kärleken och lyckats få det där jobbet via internet, och var mest glad över att någon ville anställa mig.

Redan första dagen märkte man att det var blodigt allvar. Antonio, en läspande italienare i 30-årsåldern introducerade mig för städvärlden. Han var ganska slarvig. Städa badrum, bädda sängar, göra rent golv, tvätta handdukar, vika lakan, dammsuga, och så vidare. Det viktigaste var att det gick fort. "Men akta dig för Elena", varnade han på sin läsp-engelska. "You muzzt be careful, cauze shezz krezi".
Den ökända Elena, städchefen, var rysk och stenhård. Hennes renlighetsvansinne pur allena fick folk att säga upp sig, och hennes kalla hjärta kunde få vilken liten städvikare som helst att börja gråta. Hennes ord var lag, och hon var iskall. Renlighet framför allt. Liten, basröstad men ändå ganska söt, på ett ryskt, 50-årigt vis alltså. Hon kunde gå och smygkolla rummen efter att man städat, och om man slarvat fanns det inga gränser för hur mycket skäll det kunde bli. Då släpade hon dit en, pekade på slarvet och fräste "vad är detta?" (eller, eftersom vi kommunicerade på engelska; Vhat iz thiz?") och man fick svälja och städa om rummet.
Jag lärde mig snart att jag måste vara snabb som Antonio men noggrann som Elena. Att städa kan vara rätt avkopplande om man bara har en bra dag, men om det är sent och man borde slutat för längesen och det är kolsvart ute och man är hungrig och det är tre rum kvar, då känns livet ganska motigt.

Elena hade en rysk högra hand, Laura, en evig singel i 30-årsåldern som var lite kort, småtjock och hade glesa tänder och lockigt tjockt brunt hår som hon alltid hade i en tofs på sin breda rygg. Vi brukade stå och vika lakan i timmar nere i den pyttelilla tvättstugan medan Laura berättade om sina drömmar om att träffa Mister Right i Reykjavik, så att hon kunde gifta sig. Laura var den mest effektiva av alla. Jag förstod inte vad hon och Elena egentligen gjorde på det där hotellet. De hade jobbat där i tio respektive sju år var och ingen av dem kunde någon isländska. De pratade aldrig om varför de var där heller. Kanske var det för jobbigt att tänka på, jag vet inte.

Jobbet var hårt och minst sagt ensamt. Man slet och slet och lönen var rent ut sagt usel. Ändå vågade jag inte säga upp mig. Jag hade fått för mig att jag inte skulle få något nytt jobb om jag slutade, så jag bet ihop. Min chef, Svanfridur, hade jobbat i Sverige och kunde en del svenska. Till en början tyckte jag att hon verkade snäll, men så småningom visade hon prov på andra, mer psykopatliknande drag.

Jag försökte närma mig Maria, den vitryska tjejen i 20-årsåldern som hade kortklippt hår och sa att hon jobbade som dansare. Hon brukade ha på tv'n i rummet hon städade skithögt, speciellt om det var Evanesence. Som städare var hon extremt effektiv, men också fruktansvärt aggressiv. Mitt tappra försök till vänskap ledde till en utskällning - vem trodde jag att jag var? Ingen kunde närma sig henne, inte ens Elena. Marias sköld var hårdare än någon jag någonsin sett, hon tilltalade ingen i onödan, gjorde sitt jobb och gick.
Alla diskussioner gjordes på Engelska, ingen i personalen kunde kommunicera på isländska och jag lärde mig bara ord som "sängur" (täcke). Därför blev jag glad när jag hörde att det skulle komma en svenska, och till slut fick jag så småningom en vän - Anki, 42 år, en storrökare med ett enormt rödfärgat hår från Småland vars gravida dotter hängde i kriminella kretsar hemma i Sverige. Vi hade inte jättemycket gemensamt. Ändå fick man vara glad för de vänner man hittade. Till julfesten kom Ankis gravida dotter på besök. Båda rökte.

Förutom att lönen var kass var vi dessutom var vi underbemannade. Vi kunde jobba i tio timmar i sträck, för om vi inte blev klara så skulle vi bara få börja tidigare dagen därpå och göra jobbet då istället. Jag vet inte varför jag stannade. Ibland vet man inte.

Ibland dök det upp en och annan gästspelande städare. Ett tag dök det upp en het tyska, Grit, som helt klart hade någon form av bratliv hemma i Tyskland. Hon läste engelska på Island "för skojs skull" och hade en flirt på G med den isländska nattportieren. I några veckor dök också en modeintresserad svenska upp, Caroline, men hon hoppade av ganska fort. Elena var extremt nöjd med Grit, hon städade som en gudinna, men Caroline hade hon inte mycket till övers för. Hon städade i pumps, så man kunde misstänka varför. Effektiviteten var inte på topp.

Så småningom kom jag ändå in i det där jobbet. Jag blev lite mer effektiv, Elena öppnade sitt hjärta i små steg och berättade om att hon gillade att gå på simhallen. Hon började berömma mig och Laura påpekade att det såg ut som att jag hade gått ner lite i vikt. Det är en av de finaste komplimanger kvinnor kan ge till varandra, så jag förstod att vi hade kommit några steg närmare en vänskap.

Efter sex månader lämnade jag centerhotels. Elena sa att hon skulle sakna mig. Svanfridur vägrade betala ut min sista lön och hade dessutom inte skattat för mig och jag blev skyldig den isländska staten 20 000 kr. Min isländska kille, som dessutom var min föredetta islänska kille vid det laget, fick blanda in sin pappa och pappans advokat för att styra upp det.
Men det är väl en annan historia.
Jag tänkte att jag aldrig skulle städa igen. Men jag vet inte. Det kanske bara är att städjobben är freakmagneter, för så himla hemskt är det ändå inte att bädda sängar. Eller har jag kanske förträngt vissa bitar?