höstsonett

Det är den där känslan, som när man inte vill svara, fast man vet att den andra har rätt. Man kollar ner i marken, man drar några blad ifrån en buske i närheten, tar dem i handen, granskar dem. Önskar att tiden skulle stå still och man slapp erkänna, fast man redan visste, och den visste, alla visste.
En liten tyst stund och en liten rädsla för sanningen, men sanningen var ändå bara att det var skönt att vara liten, att vara en liten sten som blev kastad ut i en sjö och det var inte så kallt ändå och vattnet omslöt skönt och smekte och på botten var det bara lugnt och det gick att se himlen genom vattenytan och du som trodde att det var ett hav, igen men det var inte så. Sen kan man kasta det där bladet och gå vidare och det går inte att låta bli, man måste le, lite.