OK. FÖR DET FÖRSTA. Töntarna på telenor tvärs över (snittålder på personalen: 21) har fått tag på nåt jävla högtalarsystem som de har skruvat upp på max medan de står bakom disken med armarna i kors och ser nöjda ut medan alla kunder kutar all världens väg.
I början var det jullåtar, och man kunde tänka: OK. DET ÄR OKEJ MED "strålande jul" på nyckelharpa den 23:e dec, spice girls julskiva, peter jöback osv. DET FÅR VARA OKEJ.
Men nu.
Nu har de dragit på nån form av hits for kids, best of mix megapol eller dylikt OCH DET BLIR VÄRRE.
En uteliggare har börjat dansa till musiken.
PERSONALEN PÅ TELENOR FILMAR HONOM MED MOBILEN.
...
söndag 23 december 2007
fredag 21 december 2007
Ho fucking ho
Julen närmar sig med stormsteg.
Ja. Vad säger man. Var ÄR julen?
Hörde att tomten inte får säga "HO HO HO" längre. Det kan väcka anstöt, eftersom de amerikanska hip-hoparna lagt beslag på just det uttrycket. Bara det är illa. Att man liksom låter dem bara FÅ själva hoandet, ungefär som nynazisterna bara FÅTT nationalsången. Men ingen gör något försök till att reclaima ho-andet, tvärtom: Det blir värre.
Istället för det gamla vanliga, gemtytliga och klassiska ho-andet, ska tomten säga: "HE HE HE".
He he he??! Herregud!? Ok att inga potentiella bitches kommer ta åt sig, men vem tänker på barnen?! "Nu kommer tomten, barn!" "HE HE HE". "aaaah! Mamma en snuskgubbe!" "Heeee heeee heeee!"
Julen, var är du? Jag fortsätter att undra.
På min arbetsplats i Kungsbacka har det för att öka på julstämningen ytterligare börjat, ja hör och häpna: SPÖKA. Butiken är belagd i ett gammalt hus från 1700-talet tror jag, som har varit butikslokal sedan länge. Mina kollegor har känt nån form av "närvaro" ett bra tag. Man har hört knirrande av fotsteg från övervåningen och sånt. Men den senaste veckan har följande inträffat: 1. Min chef låser ytterdörren och larmar. På morgonen är det upplåst. Bara tre personer har nyckeln in, ingen av dem har varit där under natten. Däremot går det att låsa upp från insidan. 2. I onsdags kväll var optikern ensam kvar i butiken, och hon kände helt klart ett "flåsande i nacken". 3. Igår låste min chef dörren, och när hon kom till pressbyrån två kvarter bort ringde de från larmcentralen. Larmet hade gått ingång av rörelsedetektorn inne i butiken. Chefen går och kollar, det är ingen där och inget är rört.
Min chef misstänker att detta, vad det nu är? Spöke? Visar sig av en anledning: Det är julstressat. Go figure!
Tillbaka till gamle Santa Claus. Läste i metro förra veckan att en undersökning gjord i typ Tyskland visade att 75% av de tyska barnen ansåg att tomten borde banta. Julen 2007 gör mig ledsen. Inget ho, ingen mysig mage att skvimpa runt med. Tillochmed spökena blir stressade! Jag ska föreslå att julbonusen i år läggs på ett medium, eller en antistresskurs.
Ja. Vad säger man. Var ÄR julen?
Hörde att tomten inte får säga "HO HO HO" längre. Det kan väcka anstöt, eftersom de amerikanska hip-hoparna lagt beslag på just det uttrycket. Bara det är illa. Att man liksom låter dem bara FÅ själva hoandet, ungefär som nynazisterna bara FÅTT nationalsången. Men ingen gör något försök till att reclaima ho-andet, tvärtom: Det blir värre.
Istället för det gamla vanliga, gemtytliga och klassiska ho-andet, ska tomten säga: "HE HE HE".
He he he??! Herregud!? Ok att inga potentiella bitches kommer ta åt sig, men vem tänker på barnen?! "Nu kommer tomten, barn!" "HE HE HE". "aaaah! Mamma en snuskgubbe!" "Heeee heeee heeee!"
Julen, var är du? Jag fortsätter att undra.
På min arbetsplats i Kungsbacka har det för att öka på julstämningen ytterligare börjat, ja hör och häpna: SPÖKA. Butiken är belagd i ett gammalt hus från 1700-talet tror jag, som har varit butikslokal sedan länge. Mina kollegor har känt nån form av "närvaro" ett bra tag. Man har hört knirrande av fotsteg från övervåningen och sånt. Men den senaste veckan har följande inträffat: 1. Min chef låser ytterdörren och larmar. På morgonen är det upplåst. Bara tre personer har nyckeln in, ingen av dem har varit där under natten. Däremot går det att låsa upp från insidan. 2. I onsdags kväll var optikern ensam kvar i butiken, och hon kände helt klart ett "flåsande i nacken". 3. Igår låste min chef dörren, och när hon kom till pressbyrån två kvarter bort ringde de från larmcentralen. Larmet hade gått ingång av rörelsedetektorn inne i butiken. Chefen går och kollar, det är ingen där och inget är rört.
Min chef misstänker att detta, vad det nu är? Spöke? Visar sig av en anledning: Det är julstressat. Go figure!
Tillbaka till gamle Santa Claus. Läste i metro förra veckan att en undersökning gjord i typ Tyskland visade att 75% av de tyska barnen ansåg att tomten borde banta. Julen 2007 gör mig ledsen. Inget ho, ingen mysig mage att skvimpa runt med. Tillochmed spökena blir stressade! Jag ska föreslå att julbonusen i år läggs på ett medium, eller en antistresskurs.
torsdag 6 december 2007
NEJ FOR POKKER!
Imorgon är det tänkt att jag ska åka till Danmark. Det är iallafall tänkt så, jag har en förkylning som liksom aldrig vill ge sig. Men jag hoppas jag kan åka! Köpenhamn är en av mina favoritstäder. Eller, det är något med just Danmark, jag tycker om det och jag vet inte ens varför. Jag kan inte motivera det. Mitt intresse för Danmark bara växte inom mig, oförklarligt och vilt, och när jag var 20 var mitt danmarkssug så starkt att jag bestämde mig för att flytta dit. Under nästan fem månader bodde jag på den danska varianten av folkhögskola, en såklallad "höjskole". Min, som hette Grundtvigs Højskole, låg i Hilleröd. En stor och ganska tråkig och intetsägande stad, med ett helt makalöst slott though!
här är ett litet smakprov, en bild jag hittade på google. förlåt, du som äger den, om det är nåt så säg till. jag tror vi båda vet att du vill dela med dig av skönheten du fångat på bild. detta är "riddarsalen".
Redan under dag två bjöds vi på en guidad tur i slottet. Under flera timmar vandrade vi omkring i sal efter sal, det var som om den danska prakten aldrig ville ta slut. Det ingick tillochmed en kyrka (!) INUTI slottet. Det var också här, i ett tidigt skede, redan efter några timmars intensiv och inspirerande guidning bland 30x30 meters renässansverk och inramade djurtassar från förra sekelskiftet, som det stod klart för mig: Jag fattade ett skit. Danska var tamigtusan helt jävla omöjligt.
Alltså skulle jag gärna upplyst eder om fler intressanta detaljer om Hilleröds slott, när det är ifrån och hur det kunde vara fyllt med så mycket fantastisk konst. Det är bara det att jag inte fattade mer än ungefär tio procent av vad som sades, och under den tiden spanade jag på en snygg kille i klassen.
Under mina månader på skolan blev några saker smärtsamt uppenbara för mig. Danska kommer i mängder av olika varianter. De danskar som kommer ifrån svenskanpassade städer som Köpenhamn och Helsingör och kanske har sett svenska på tv, de är inte helt omöjliga att förstå, och relativt möjliga att kommunicera med. Det tar inte "ett par veckor" för hjärnan att börja arbeta sig igenom denna gröt, denna svammelvägg av danskt gurglande. Det tar snarare några månader.
Danskar ÄR inte likadana som andra skandinaver.
Och nej. Nej, nej, nej. Det är INTE lättare för danskar att förstå svenskar.
Dessa faktum, och framför allt myten som jag nämnde sist, blev mig smärtsamt uppenbara allt som dagarna gick. Så småningom började jag förstå åtminstone en bråkdel av vad som sades vid middagsbordet. Och om möjligt en aning om vad som driver detta märkliga folk, och deras konstanta öldrickande och behov av trevlighet och ordning under "glada" former. Men de, de förstod INGENTING. De blev sura, de missförstod, de struntade så småningom i att ens ta kontakt. Jag försökte med engelska, men då blev de som fransmän. Danska gäller! Jag gjorde svenska varianter av de danska orden, men det var hopplöst De FÖRSTOD INTE, alls.
Inte mig, inte mitt "svenska humör", och de förstod inte alls varför jag var vegetarian ("Vhorfor?!).
Mina månader i Danmark slutade inte exakt som jag hade tänkt mig, men i såhär efterhand förlåter jag dem och allt vad de står för. Jag kunde ha försökt prata lite mer med magen, jag kunde ha ansträngt mig lite mer. De ville inte illa. Och det där med konst, det kan de. De är som de är, och Köpenhamn är ett hopskrap av det bästa med danskarna. Det är lite knäppt, glatt och fullt av öl.
här är ett litet smakprov, en bild jag hittade på google. förlåt, du som äger den, om det är nåt så säg till. jag tror vi båda vet att du vill dela med dig av skönheten du fångat på bild. detta är "riddarsalen".
Redan under dag två bjöds vi på en guidad tur i slottet. Under flera timmar vandrade vi omkring i sal efter sal, det var som om den danska prakten aldrig ville ta slut. Det ingick tillochmed en kyrka (!) INUTI slottet. Det var också här, i ett tidigt skede, redan efter några timmars intensiv och inspirerande guidning bland 30x30 meters renässansverk och inramade djurtassar från förra sekelskiftet, som det stod klart för mig: Jag fattade ett skit. Danska var tamigtusan helt jävla omöjligt.
Alltså skulle jag gärna upplyst eder om fler intressanta detaljer om Hilleröds slott, när det är ifrån och hur det kunde vara fyllt med så mycket fantastisk konst. Det är bara det att jag inte fattade mer än ungefär tio procent av vad som sades, och under den tiden spanade jag på en snygg kille i klassen.
Under mina månader på skolan blev några saker smärtsamt uppenbara för mig. Danska kommer i mängder av olika varianter. De danskar som kommer ifrån svenskanpassade städer som Köpenhamn och Helsingör och kanske har sett svenska på tv, de är inte helt omöjliga att förstå, och relativt möjliga att kommunicera med. Det tar inte "ett par veckor" för hjärnan att börja arbeta sig igenom denna gröt, denna svammelvägg av danskt gurglande. Det tar snarare några månader.
Danskar ÄR inte likadana som andra skandinaver.
Och nej. Nej, nej, nej. Det är INTE lättare för danskar att förstå svenskar.
Dessa faktum, och framför allt myten som jag nämnde sist, blev mig smärtsamt uppenbara allt som dagarna gick. Så småningom började jag förstå åtminstone en bråkdel av vad som sades vid middagsbordet. Och om möjligt en aning om vad som driver detta märkliga folk, och deras konstanta öldrickande och behov av trevlighet och ordning under "glada" former. Men de, de förstod INGENTING. De blev sura, de missförstod, de struntade så småningom i att ens ta kontakt. Jag försökte med engelska, men då blev de som fransmän. Danska gäller! Jag gjorde svenska varianter av de danska orden, men det var hopplöst De FÖRSTOD INTE, alls.
Inte mig, inte mitt "svenska humör", och de förstod inte alls varför jag var vegetarian ("Vhorfor?!).
Mina månader i Danmark slutade inte exakt som jag hade tänkt mig, men i såhär efterhand förlåter jag dem och allt vad de står för. Jag kunde ha försökt prata lite mer med magen, jag kunde ha ansträngt mig lite mer. De ville inte illa. Och det där med konst, det kan de. De är som de är, och Köpenhamn är ett hopskrap av det bästa med danskarna. Det är lite knäppt, glatt och fullt av öl.
onsdag 5 december 2007
Eyes wide shut
På spårvagnen häromdagen kom en alkis på vid brunnsparken. Han hade rött yvigt hår, bruna ögon som pekade åt olika håll och två julöl som stack ur jackfickorna. Han började högljutt prata med allt och alla, och de flesta försökte ignorera honom och hans sluddriga försök till kontakt. När han reste sig för att gå av vid järntorget kunde man känna en känsla av lättnad sprida sig i vagnen. "Skönt, han går av". Bara för att några sekunder senare känna vagnen tvärnita och se alkisen dundra med huvudet före in i väggen. Hårt. Han föll ner vid dörrarna, tändare och julöl flög omkring honom, han måste fått en hjärnskakning. "Ajajaj" fick han fram. "Herregud!" skrek någon och halva vagnen rusade fram och fick upp honom på fötter igen. I villervallan glömde alkisen helt att han skulle gå av. Han korkade upp en julöl och tände en cigg och satte igång att prata igen. De flesta började så småningom flytta sig längre och längre bort, och strunta i honom som innan fallet. Alkisen hängde med ända ut till saltholmen, och efter det vet jag inte vad som hände med honom.
Jag överraskades av hur alla som först ignorerat honom, plötsligt visat så stort engagemang. Hur det blev okej att SE honom. När han föll såg man en skadad människa som behövde hjälp, fastän det var vad man borde sett redan när han klev på vagnen.
Under psykolgilektionerna på gymnasiet lärde vi oss om reformen på 90-talet som ledde till att de som var psykiskt sjuka inte längre skulle låsas in på hem. De skulle "ut i samhället", få eget boende, och få medicinen hemskickad till sig. Inga mer dårhus! Det var bara det att den där reformen inte funkade så himla bra. De sjuka tog inte sin medicin och de glömde bort att de hade lägenheter.
"När ni är i Nordstan, till exempel", sa min psykologilärare, "då är det dem ni ser på kvällarna, de som sitter där. De sjuka. Det är inte bara alkoholister ni ser. Många av dem är schizofrena. Många av dem kunde få hjälp".
Där är vi idag. Det myllrar av dem. Ju större stad, desto fler ser man. De är på spårvagnar, de kissar i parker, de ockuperar mysiga bänkar. Vad ska vi göra med dem nu?
Många storstadsmänniskor verkar se dem som en del av interiören, alltså; de ser dem inte alls. När jag var i Köpenhamn i april åt vi på Jensens Böfhus, en mindre dyr restaurang. Mitt i lunchrusningen kliver en uteliggare in. Han har pengar, han vill ha en öl och mat. Servitrisen släpper in honom. Han får ett bord. Han söker lättare kontakt med människorna bredvid, dricker snabbt upp sin öl, lyfter den mot dem och säger "skål!" men de gör sitt bästa för att ignorera honom. Servitrisen får hans skrynkliga sedlar och små mynt, ber honom stilla sig lite, men hon gör det ändå. Hon tar hans beställning utan att fråga någon chef, hon behandlar honom som vilken kund som helst. Han får sin mat, han betalar. "Hade det här kunnat hända i Sverige?" undrar vi.
När han sitter där och äter sin biff, blir ett svenskt par placerade vid bordet bakom. De tittar häpet på varandra, och när ett bord en bit bort blir ledigt, flyttar de genast över sina saker dit. Servitrisen kommer och ber dem flytta tillbaka. Man får inte byta bord bara som man vill, utan man måste be servitören först, så att det blir rätt. De ska strax få hjälp. Det svenska paret sitter kvar en stund, stirrar på uteliggaren. Sedan stegar de upprört därifrån.
Det kändes som att det där paret kunde varit vem eller vilka som helst. Jag beundrade servitrisen som lät honom stanna och sket i de fisförnäma gästerna, och jag önskar att fler kunde göra så. Det är kanske för att jag är ifrån en småstad, inbillar jag mig. De är inte lika många där, de är inte överallt, de få som finns behöver man inte blunda för. Men här, i en större stad som Göteborg blir det uppenbart att det är människor som inte har några liv, som driver omkring och som inte finns i andras ögon. Jag vet inte vad jag kan göra. Det känns inte som att det hjälper att köpa en Faktum. Det känns ändå som att det är så många som inte ser dem alls. Eller som inte ser att samhället är konstigt. De måste ju vara någons barn, någons syster, någons pappa. Hur kan man bara blunda för en hel massa människor?
Jag överraskades av hur alla som först ignorerat honom, plötsligt visat så stort engagemang. Hur det blev okej att SE honom. När han föll såg man en skadad människa som behövde hjälp, fastän det var vad man borde sett redan när han klev på vagnen.
Under psykolgilektionerna på gymnasiet lärde vi oss om reformen på 90-talet som ledde till att de som var psykiskt sjuka inte längre skulle låsas in på hem. De skulle "ut i samhället", få eget boende, och få medicinen hemskickad till sig. Inga mer dårhus! Det var bara det att den där reformen inte funkade så himla bra. De sjuka tog inte sin medicin och de glömde bort att de hade lägenheter.
"När ni är i Nordstan, till exempel", sa min psykologilärare, "då är det dem ni ser på kvällarna, de som sitter där. De sjuka. Det är inte bara alkoholister ni ser. Många av dem är schizofrena. Många av dem kunde få hjälp".
Där är vi idag. Det myllrar av dem. Ju större stad, desto fler ser man. De är på spårvagnar, de kissar i parker, de ockuperar mysiga bänkar. Vad ska vi göra med dem nu?
Många storstadsmänniskor verkar se dem som en del av interiören, alltså; de ser dem inte alls. När jag var i Köpenhamn i april åt vi på Jensens Böfhus, en mindre dyr restaurang. Mitt i lunchrusningen kliver en uteliggare in. Han har pengar, han vill ha en öl och mat. Servitrisen släpper in honom. Han får ett bord. Han söker lättare kontakt med människorna bredvid, dricker snabbt upp sin öl, lyfter den mot dem och säger "skål!" men de gör sitt bästa för att ignorera honom. Servitrisen får hans skrynkliga sedlar och små mynt, ber honom stilla sig lite, men hon gör det ändå. Hon tar hans beställning utan att fråga någon chef, hon behandlar honom som vilken kund som helst. Han får sin mat, han betalar. "Hade det här kunnat hända i Sverige?" undrar vi.
När han sitter där och äter sin biff, blir ett svenskt par placerade vid bordet bakom. De tittar häpet på varandra, och när ett bord en bit bort blir ledigt, flyttar de genast över sina saker dit. Servitrisen kommer och ber dem flytta tillbaka. Man får inte byta bord bara som man vill, utan man måste be servitören först, så att det blir rätt. De ska strax få hjälp. Det svenska paret sitter kvar en stund, stirrar på uteliggaren. Sedan stegar de upprört därifrån.
Det kändes som att det där paret kunde varit vem eller vilka som helst. Jag beundrade servitrisen som lät honom stanna och sket i de fisförnäma gästerna, och jag önskar att fler kunde göra så. Det är kanske för att jag är ifrån en småstad, inbillar jag mig. De är inte lika många där, de är inte överallt, de få som finns behöver man inte blunda för. Men här, i en större stad som Göteborg blir det uppenbart att det är människor som inte har några liv, som driver omkring och som inte finns i andras ögon. Jag vet inte vad jag kan göra. Det känns inte som att det hjälper att köpa en Faktum. Det känns ändå som att det är så många som inte ser dem alls. Eller som inte ser att samhället är konstigt. De måste ju vara någons barn, någons syster, någons pappa. Hur kan man bara blunda för en hel massa människor?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)