Hängde med killarna, det var som förr. Vi drack öl och rökte inomhus och hörde på reggae. Försökte stämma en gitarr, men ingen av oss lyckades. Jag doppade en torr bulle i folkölen, det blev smulor i glaset.
När jag skulle gå hem fick jag en kram och jag ville aldrig släppa. Jag klamrade mig fast. "Man glömmer att du är så liten" sa han och jag kände att jag också glömmer det. När jag pratade så var jag så stor, jag pratade om det jag har tänkt på, hur jag ska vara min egen frälsare. Men man glömmer att man är så liten. Länge stod jag och hörde ett hjärta slå i ett bröst, jag blundade och önskade att jag var någon annanstans.
De skulle åka longboard, de försvann ut i natten, ner för backen, långa och krökta balanserade de iväg och jag cyklade uppåt. När jag kom längs med trädallén där min gamla skola brukade stå, där det nu bara finns en sorglig liten grusplan, såg jag på avstånd att asfalten såg lite annorlunda ut. Bucklig.
När jag kom nära såg jag att det låg ett litet knytte på marken. Hon hade lagt sig på en K-brunn. När man var barn hoppade man på dem, för att få K som i kärlek.
Hon hade på sig t-shirt och shorts, strumpor och tunna sandaler. Det såg kallt ut.
"Hallå?" sa jag. "Hallå? Där kan du ju inte ligga". Knyttet vände sig mot mig. Hon var alldeles guldlockig, hon hade gråtit.
"Det går bra" sa hon. "Kom nu" sa jag. "Där kan du inte ligga".
Hon reste sig upp. Hon var full. Hon kom väldigt nära. Mumlade saker. Jag kunde åka, hon skulle klara sig. "Den jäveln ska dö. Eller nej..."
Som om jag hade hittat mig själv där på marken. Jag behövde ta hem mig själv.
Först vägrade hon. Hon klarade sig, jag skulle åka. När jag ville skjutsa henne på cykeln fick hon fart, hon sköt på uppför hela första backen, sprang bakom mig. Vi skrattade. Efter ett tag gick hon med på att hoppa på. Hon var arton år. Jag ville ta hem henne. Jag skjutsade henne uppför den längsta backen, så långt jag kunde. Det var jobbigt, jag hade rökt för mycket. Efter ett tag var vi framme, hon bodde längst upp.
När jag skulle cykla vidare sa hon "Jag vet inte vad du heter, men jag tror att jag älskar dig". Så mumlade hon något om att den enda som visste var Håkan. "Vilken Håkan?" "Hellström". "Jag vet" sa jag. "Åh, vet du?" sa hon.
De enda rader som funnits i mitt huvud den dagen var hans.
"Livet innan dig kunde jag utan och innan
jag kunde haft det så för alltid"
torsdag 29 maj 2008
lördag 24 maj 2008
Home is where the heart is
Det är sent och jag borde sova, och jag har ont i fingertopparna av att ha spelat gitarr för min lillasyster. Vi lider av samma disease. Stackars hjärtekrossade satar! Hemma hos mamma och pappa, fastän vi är vuxna båda två. Bara för att vi inte orkar vara någon annan stans just nu. Jag spelade Birds för henne. Hon grät en skvätt. Jag gråter inte så mycket, jag försöker tänka på andra saker. Därför sitter jag här, nu.
Jag vet att det här kommer låta lite hippie, men det måste sägas, det känns viktigt.
Vad har jag tänkt på? Jag vet inte ens vilket ämne det är. Jag ska försöka förklara.
En del letar efter det i musiken, andra letar i droger. På 60-talet letade hela the Beatles efter det hos nån yogasnubbe i Indien, en del (ganska många) verkar leta efter det i Göteborg. För vissa verkar det finnas i att skaffa barn, för en del verkar det finnas i karriären. För många finns det i Gud, eller ja, religion. Många åker ut och reser skitlångt och jättelänge, och jag tror att de allra flesta letar när de gör det, fastän de såklart gör andra roliga saker med de där resorna också.
För min egen del har jag letat efter det i andra människor. Även om själva målet och resan ser olika ut för alla så är det ändå samma sak man letar efter, så tror jag. Jag har hittat det i korta stunder på sistone när jag stått under stjärnhimlen och tagit en cigg. Det är den där jävla längtan efter en viss känsla, en känsla av att NU är det här jag. Jag är hemma, det här är den jag är. En känsla av total trygghet, ett lugn som inbefinner sig som liksom sluter hela ens varelse.
En del verkar födas med vetskapen och de slipper leta, och andra verkar inte behöva tänka efter heller. De är inte så många, jag tror inte det. Alltså: Vissa verkar bara veta var deras hem är, det där inre hemmet som alla letar efter så förbannat.
Jag tror att alla letar efter det, egentligen. Så gott som alla iallafall, fast vissa är mer medvetna om det.
Det här är dock vad jag tror: Man kan inte hitta det i musik, droger, yogasnubbar eller Göteborg. Det eller någon annan sak i världen. Jag VET att jag inte kan hitta det i en annan person, även fast jag har försökt så att mina knän blivit blodiga av allt slit, det har varit förgäves för det här är vad jag menar: Jag tror att man måste hitta hem i sig själv.
Hur fan gör man det? Jag vet inte riktigt. Jag försöker, det är så jävla svårt. Varje dag måste jag vända tanken i huvudet, den som blir till oro och tvivel, den som vill lägga allting, all lycka i någon annan och om jag bara fick tag i den så skulle allt bli bra.
Såhär tror jag också: Man MÅSTE få leta i Indien, Gud, karriären, droger, andra människor. Man måste få vara på fel spår, så att säga. Man måste liksom sysselsätta sig själv på vägen fram och man skulle bli uttråkad annars. Men man måste ändå i slutänden stanna upp och ta tag i sig själv och bli sin egen fina frälsare. Det här är hemma, JAG är hemma där jag är, och vart jag än är kommer jag vara jag och den jag är.
Jag tycker det är förbannat svårt. Men det känns som att hela livet kan vara en omväg fram till det där lugnet, för jag tror att när man når det så kan man sluta hata också. Man måste först släppa hatet och bara ge kärlek till sig själv. Det är svårare än man kan tro. Men jag tror det. Man behöver klappa sig själv, sin själ, som om den vore den sötaste lilla katt man ville gosa med. Man måste fråga den: Vad är det du vill? För du får det, om du vill, jag ska ge dig allt jag har!
Just nu känns det som att allting rämnar, det känns som att jag har varit ute i nån jävla labyrint hur länge som helst och kommit in till mitten och där finns bara ett stort hål med en pil där det står "hoppa ner". Vad finns där nere då? Jag tror att det är jag. Den jag är. Om jag får reda på det så kommer allting annat att lösa sig, det kommer inte spela så stor roll längre. Ändå tvivlar jag just nu, jag tänker: om jag kommer dit, kommer jag kunna hålla fast vid den känslan då? Men jag försöker att inte göra det.
Det är så jävla, jävla svårt. Men jag tror att det är det enda sättet. För mig och för alla egentligen. Åh, jag känner mig som Deepak Chopra, eller som någon som just har hoppat på en a-kurs i filosofi. Men vänta bara! Jag tror att jag är något på spåren. Jag tror att jag kan bli min egen frälsare. Jag tror!
Jag vet att det här kommer låta lite hippie, men det måste sägas, det känns viktigt.
Vad har jag tänkt på? Jag vet inte ens vilket ämne det är. Jag ska försöka förklara.
En del letar efter det i musiken, andra letar i droger. På 60-talet letade hela the Beatles efter det hos nån yogasnubbe i Indien, en del (ganska många) verkar leta efter det i Göteborg. För vissa verkar det finnas i att skaffa barn, för en del verkar det finnas i karriären. För många finns det i Gud, eller ja, religion. Många åker ut och reser skitlångt och jättelänge, och jag tror att de allra flesta letar när de gör det, fastän de såklart gör andra roliga saker med de där resorna också.
För min egen del har jag letat efter det i andra människor. Även om själva målet och resan ser olika ut för alla så är det ändå samma sak man letar efter, så tror jag. Jag har hittat det i korta stunder på sistone när jag stått under stjärnhimlen och tagit en cigg. Det är den där jävla längtan efter en viss känsla, en känsla av att NU är det här jag. Jag är hemma, det här är den jag är. En känsla av total trygghet, ett lugn som inbefinner sig som liksom sluter hela ens varelse.
En del verkar födas med vetskapen och de slipper leta, och andra verkar inte behöva tänka efter heller. De är inte så många, jag tror inte det. Alltså: Vissa verkar bara veta var deras hem är, det där inre hemmet som alla letar efter så förbannat.
Jag tror att alla letar efter det, egentligen. Så gott som alla iallafall, fast vissa är mer medvetna om det.
Det här är dock vad jag tror: Man kan inte hitta det i musik, droger, yogasnubbar eller Göteborg. Det eller någon annan sak i världen. Jag VET att jag inte kan hitta det i en annan person, även fast jag har försökt så att mina knän blivit blodiga av allt slit, det har varit förgäves för det här är vad jag menar: Jag tror att man måste hitta hem i sig själv.
Hur fan gör man det? Jag vet inte riktigt. Jag försöker, det är så jävla svårt. Varje dag måste jag vända tanken i huvudet, den som blir till oro och tvivel, den som vill lägga allting, all lycka i någon annan och om jag bara fick tag i den så skulle allt bli bra.
Såhär tror jag också: Man MÅSTE få leta i Indien, Gud, karriären, droger, andra människor. Man måste få vara på fel spår, så att säga. Man måste liksom sysselsätta sig själv på vägen fram och man skulle bli uttråkad annars. Men man måste ändå i slutänden stanna upp och ta tag i sig själv och bli sin egen fina frälsare. Det här är hemma, JAG är hemma där jag är, och vart jag än är kommer jag vara jag och den jag är.
Jag tycker det är förbannat svårt. Men det känns som att hela livet kan vara en omväg fram till det där lugnet, för jag tror att när man når det så kan man sluta hata också. Man måste först släppa hatet och bara ge kärlek till sig själv. Det är svårare än man kan tro. Men jag tror det. Man behöver klappa sig själv, sin själ, som om den vore den sötaste lilla katt man ville gosa med. Man måste fråga den: Vad är det du vill? För du får det, om du vill, jag ska ge dig allt jag har!
Just nu känns det som att allting rämnar, det känns som att jag har varit ute i nån jävla labyrint hur länge som helst och kommit in till mitten och där finns bara ett stort hål med en pil där det står "hoppa ner". Vad finns där nere då? Jag tror att det är jag. Den jag är. Om jag får reda på det så kommer allting annat att lösa sig, det kommer inte spela så stor roll längre. Ändå tvivlar jag just nu, jag tänker: om jag kommer dit, kommer jag kunna hålla fast vid den känslan då? Men jag försöker att inte göra det.
Det är så jävla, jävla svårt. Men jag tror att det är det enda sättet. För mig och för alla egentligen. Åh, jag känner mig som Deepak Chopra, eller som någon som just har hoppat på en a-kurs i filosofi. Men vänta bara! Jag tror att jag är något på spåren. Jag tror att jag kan bli min egen frälsare. Jag tror!
måndag 19 maj 2008
Birds
Jag önskar att jag kunde skriva något annat. Jag hatar när kärlek tar slut. Eller den har inte tagit slut, men den kan inte fortsätta. Andra saker måste gå före oss. Vi själva, vi måste lära oss mer om oss själva, vi kan aldrig lära känna varandra på riktigt annars.
Jag gråter inte, för jag har gråtit i flera månader redan. Du säger att du inte har förstått förrän nu men jag förstod för längesen. Jag önskar att det vore annorlunda, men i mig känns bara en trygghet, och ett sorgset lugn. Vi kan bara göra så här.
Den här sången har jag i huvudet. Den sjöng Lovisa på en gudstjänst så att jag fick tårar i ögonen. Men den är okej med Neil Young också.
Lover,
there will be another one
Who'll hover
over you beneath the sun
Tomorrow
see the things
that never come
Today
When you see me
Fly away without you
Shadow on the things you know
Feathers fall around you
And show you the way to go
It's over, it's over.
Nestled
in your wings my little one
This special
morning brings another sun
Tomorrow
see the things
that never come
Today
When you see me
Fly away without you
Shadow on the things you know
Feathers fall around you
And show you the way to go
It's over, it's over
Jag önskar att det vore annorlunda. Att jag inte drömde om dig på nätterna. Men det går över. Vi kan inte göra något annat, jag vet det.
Jag gråter inte, för jag har gråtit i flera månader redan. Du säger att du inte har förstått förrän nu men jag förstod för längesen. Jag önskar att det vore annorlunda, men i mig känns bara en trygghet, och ett sorgset lugn. Vi kan bara göra så här.
Den här sången har jag i huvudet. Den sjöng Lovisa på en gudstjänst så att jag fick tårar i ögonen. Men den är okej med Neil Young också.
Lover,
there will be another one
Who'll hover
over you beneath the sun
Tomorrow
see the things
that never come
Today
When you see me
Fly away without you
Shadow on the things you know
Feathers fall around you
And show you the way to go
It's over, it's over.
Nestled
in your wings my little one
This special
morning brings another sun
Tomorrow
see the things
that never come
Today
When you see me
Fly away without you
Shadow on the things you know
Feathers fall around you
And show you the way to go
It's over, it's over
Jag önskar att det vore annorlunda. Att jag inte drömde om dig på nätterna. Men det går över. Vi kan inte göra något annat, jag vet det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)