would I lie to you baby?

När blir en människa hel? Och vem bestämmer när hon är trasig?
När ens händer får sluta om ett ansikte, när ens handflata får pressa
marken, smutsen gräva sig in under naglarna, påklädd, naken, hel.

Kanske är jag bara halv. Ändå lutar jag huvudet tillbaka, sluter ögonen
och är så jävla hög på livet att jag mår illa

lilla du,

Jag vet att jag måste, men jag tror att de flesta egentligen gör det, fast de inte vet det.
Bara finnas med sig själv, på platser där det är tyst. Finnas i timmar.
Se på träden, om det finns träd. På marken. Tänk inte på något speciellt, eller tänk på allt. Bara din röst ska höras.
Jag vet det. Man måste se på sig själv som den man är, inte genom någon annans ögon.
Så säger jag det till mig själv, fast inuti:
Den där lilla lappen som ligger där, vad fint du skrev på den. Dina händer,
vad fina de är. Vad de kan.
En doft som man minns, och vart det minnet tar en, och hur och var och vem var man då? När jag kände hur regnet blandades med vårluften förut tänkte jag på en sommarkväll, vet inte vilken. Det finns för många av dem bland mina minnen. Jag var på väg någonstans på cykeln. Det finns för många. Vem var jag den gången? Gången innan?
Det kan få mig att gråta. Vad man har gjort mot den där lilla människan. Varför har man inte alltid älskat henne, för den hon är?
Det är inget fel på henne. Kom ihåg.