ibland undrar jag om jag fortfarande är av på mitten.
för jag märker att
att det jag gör
att det spelar mindre och mindre roll
att det inte läggs som broar som läker och fyller, det fyller ingenting
det bara hamnar någonstans och
men
när gick jag av?

jag bläddrar igenom bilder, det är bara av slump och ser din hals, din armhåla
och jag märker att jag fortfarande vet exakt, precis
det är som att jag var där
din lukt
du

jag hatar att vi lär oss saker efteråt
jag vill ha ett facit
jag ville haft ett facit
jag ville gjort allt rätt.

jag vet inte om det hade hjälpt.

Hosianna, Davids son

Jag går och går och går. De senaste dagarna har jag gått så mycket att det gör ont i vaderna. Nu får jag inte gå mer på ett tag.
Jag går bara runt här i Gamlestan, oftast när det är mörkt, jag ser ingenting som är speciellt vackert, eller några andra människor. Jag bara går.
Det är känslan av att gå jag tycker om. Det känns som att man är på väg någonstans, fastän man inte är det. Man kommer bara hem igen. Man måste ju gå hem igen. Vad nu hemma ens är.

Jag har tänkt på livet och på döden. Jag tycker inte om det, men ibland gör man det ändå. Alltså, jag har tänkt på varför jag finns. En gång i somras, när jag körde bil, snabbt på motorvägen, tänkte jag: Tänk om jag dör nu. Men då gör det ingenting, på sätt och vis. Jag har känt så det räcker.
Det där får man ju inte tänka. Det egoistiska i att inte vilja leva, för då finns det människor som skulle dö inuti, om inte jag fanns.
Det var inte så att jag ville dö. Jag menade bara att OM.

Idag, när jag cyklade, tänkte jag på den dagen. Idag tänkte jag: Ibland undrar jag om jag finns fortfarande bara för att jag är envis. Inte för att jag älskar livet. Vem älskar livet?
Jag vill att varje dag ska vara fin, men det var längesen en dag var fin på riktigt nu. Och då betyder det att jag har blivit dålig på att uppskatta varje dag, men jag vill inte tänka att jag har blivit dålig, jag vill tänka att jag är bra, allting blir bara en cirkel. Det är ändå inte en fin dag.

Jag hörde på "O helga natt" igår och sedan började jag gråta. Tyst, in i kudden. Sedan somnade jag. Det var längesen jag grät. Jag vet inte varför jag grät. Jag kanske tänkte på att sist jag spelade den så spelade jag den med någon annan, och vi älskade varandra?
Eller så tänkte jag på något annat, jag vet inte.
Kanske är det att det är julmusik. Jag älskar julmusik som spelas i kyrka, orglar, kristus, bereden väg för herran.
Det är någonting med kyrkor.
Jag älskar att vara i dem.
Jag önskar att Jesus fanns i mitt hjärta. Men det var ingen som lärde mig att Gud fanns när jag var barn, och sedan hade man ju annat att tänka på. Hästar, färga håret och nya skor, och sånt, och sen var man vuxen.
Och nu önskar jag att Jesus fanns i mitt liv, för han dog på korset för mina synder, och då skulle mitt liv fyllas av tacksamhet och kärlek. Men ingenting känner jag. Man kan inte fejka kärlek.

Just nu, alltså. Just nu.
Jag har tänkt på döden. Alltså.
Jag ska inte tänka så mycket.

att äga, att ha, att få, att ge, att ta

Allting jag kommer att uppleva och känna, allting som jag känner och fått känna, kan vara en repris av den dagen:
När jag förstod att jag inte längre ägde. Det skulle ändå dröja mycket länge, innan jag förstod, att man aldrig kan äga.

När jag bokade resan dit, skrev han att jag fortfarande hade honom, månaderna gick, jag konserverade den känslan. När jag kom av planet, gick mot platsen där han alltid brukade stå och vänta på mig, alltid med ELD i ögonen, alltid med hundra tusentals ton av kärlek i sina ögon, var han inte där. Allting stannade.
Han stod till vänster istället.
Där, då, jag borde ha förstått, men hjärnan fungerar väl inte så. Men jag BORDE ha förstått. Inte för att det hade hjälpt.
Hans ögon brann inte. Jag ägde inte längre.

Morgonen därpå kände jag mig smutsig. Hans kropp blev min igen men hans hjärta tillhörde någon annan, jag förstod det. Det var första gången jag någonsin känt mitt hjärta, fysiskt, det var första gången all min styrka brast.
Jag gick upp ur sängen, han sov, han visste inte att jag läst att han skrivit till någon annan att han älskade henne, att jag bara var där ett tag, att jag snart skulle åka igen. Han visste inte och det får han aldrig veta.
När jag stängde ytterdörren bakom mig, för att gå, jag visste inte var jag skulle gå, det var inte min stad och det var morgon och jag hade ingen ingen ingen, så vek sig benen.

Jag gick och gick utan att känna någon hunger.
De följande dagarna skar som knivar.
Att äga, att ha. Det första misstaget man kan göra, någonsin, är att tro att man äger någon.
Man äger aldrig någon, ingen kan någonsin äga en: Vi lånar varandra.
Det första misstaget man gör, när man ser att någon älskar en, när man älskar någon, är att tro att man äger varandra. Man börjar göra som man vill, ibland. Man tänker: För du älskar mig. Det kommer du alltid att göra.

Man glömmer att den känslan, att detta man får låna, är det allra finaste någon kan ge, man glömmer att vårda det som det förtjänar; att lägga det i handflatan, varje dag, se på det; det är så vackert, det du har fått låna.
Du har bara fått låna det. Du vet.