Släpp fångarne loss

Jag skulle vilja börja med att skriva om våren. Jag tror att den börjar närma sig. Folk ler lite oftare. När man möter någon som varit utomhus, säger man ingenting, man bara ler. Kanske säger man "ah" i samförstånd. Det är en fin kommunikationsform, jag gillar den.

Idag jobbade jag i Kungsbacka, och på lunchrasten tog jag en vårcigg på en bänk i närheten av Kungsbacka station. Såg några späda snödroppar i en rabatt, de hade slagit ut. Kände mig glad. Fick syn på ett ett konstmonument några meter bort. Kände mig mindre glad. Konstmonumentet var runt, som en sorts damm med mur, och på kanten var små barnfötter utan ben ditgjutna. Jag associerade genast till andra världskriget, sorg och död. Det kan vara att det bara är jag, men konst borde trots allt inte ge den känslan. Det sorgliga är att nästan exakt all kommunalt inköpt konst, dvs sån man hittar i parker, i rondeller och liknande, alltid är i samma stuk. Man undrar vem fan som var inblandad vid det här inköpet, och vad de egentligen tänkte på.

Jag vill inte stapla exempel. Men jag kan passa på att nämna Linköping, en stad där jag spenderat en del tid, och fått flertalet tillfällen att reflektera över hur staden ser ut, och är smyckad. Det var där den där rondellhundstrenden startade, eftersom en konstnär hade ställt dit en. Linköpings kommun hade alltså betalat en massa pengar för att få en liten ful svetsad metallhund ställd på en offentlig plats. Hunden var en del av ett större konsverk, vilket bestod av en helt enorm ring, gjord av någon metall. Enorm och enorm, vi snackar kanske tio meter i diameter, uppställd så att en eventuell hund skulle kunna hoppa igenom den. Det var själva konstverket. Det står i en rondell när man kör in i stan från söder.
Jag vet inte. Den fyller mig inte med glädje. Den fyller mig med ett stort "Varför?" och som följdfråga, "vad kostade skiten?"

Linköping har mer att bjuda på. Förutom att de har huggit ner nästan varenda gammalt träd, alltså hundraåriga, vackra alar, för att de "var i vägen", så har en annan konstnär fått dela med sig av sin förmåga. Konstverket består av en lång böjd stång, som går över ån Stångån, som går genom staden. Själva stången är också i någon metall, och går kanske tio meter upp i luften som högst, från den ena sidan av ån till den andra.
Det är själva konstverket. Jag tror att de har fixat belysning, så att stången kan beundras även nattetid.

Också detta konstverk gör mig förvirrad, och lite ledsen. Och återigen fylls man med frågor som rör pris, och framförallt vem som fick idén att köpa in den. Jag förstår bara inte. Nutida konst, arkitektur, det är visst någon grej med att det ska vara minimalistiskt. Och absolut, det räcker med att kolla in några nybyggda hus i valfri stad, så kan man kostatera att jajemän, här är det minimalistiskt. Och även skitfult.
Det gör mig lite ledsen. Inte riktigt lika ledsen som över konsten.
När slutade konst vara något vackert, och när blev det egentligen legitimt att börja pynta städer med märkliga påhitt som ska "tolkas" och "ha en högre mening"? Jag vill inte känna mig som en bakåtsträvare. Jag bara saknar tiden då man tänkte "en park! Låt oss göra något fint med den! Kanske en fin fontän? Kanske ett vackert blomsterarrangemang? Kanske några fina träd, och varför inte lite alléer?

Nu kan det ju ha att göra med att vi lever i en tid då allting fint blir förstört av fulla ungdomar som dricker folköl och kör ner blomsterarrangemangen med sina moppar. Men om den här nya konsttrenden delvis är ett resultat av förstörelse, så tycker jag det är ett mesigt resultat. Man borde hellre fortsätta att göra det fint och säga åt folk att skärpa sig. Så att folk som i all välmening tar sig en vårcigg på en bänk slipper att sitta och tänka på saker som massmord, menar jag.

Hej men nej

Jag ska vara ärlig. Jag har velat skriva jättelänge. Men jag har skrivkramp. För jag vill skriva om någonting som har ens lite lite mening, och det finns ingenting mitt liv som har det. Jag tycker inte det. Det enda jag gör är att LEVA.
Just nu är jag dessutom sjuk, så det enda jag gör just nu är att se på tv. Och inte är jag sugen på att göra något heller. Ingenting inspirerar mig. Jag har inget mål. Jag har försökt att återuppta en gammal klassiker, som verkar fungera för många i min ålder forfarande (åtminstone göteborgarna), alltså att supa sig full några gånger i veckan och leva på det i några dagar, gå omkring och bröla "öööh asså i lördags faan" och sånt, som skapar bra stämning och gemenskap. Men nej. Inte ens det funkar.
jag vill inte ens resa i indien, som alla andra verkar göra och det tycks inspirerande, verkligen! Men jag har ingen lust! Inget vill jag. Bara att det ska bli nästa dag.
Så, det vara det jag ville säga. Att jag inte har något att säga. Förlåt.
Jag återkommer!