Fulheten

Jag undrar hur det skulle vara att se sig i spegeln och inte se någonting. Att se en person, på sin höjd. Som man gör ibland, när man tänker på annat.
Jag har fått höra att jag är söt i många år nu, av alldeles för många personer. En söt tjej. Du är så söt! En liten söt tjej, det är du. Jättesöt.
Som om det vore fakta, som om det vore sanningen. Och så har jag lärt mig att leva med den. Accepterat det och sett vad de har sett och jag har levt så. Ett något runt ansikte, med markerade drag. Likt min fars, med allvarliga ögon och en avlång näsa, som en del tycker är stor och andra liten. Inte assymetriskt men inte snett.
Söt.
Som om den andra sanningen, att jag var ful, aldrig funnits.

När jag växte upp var jag just ingenting. En glasögonprydd unge som älskade att leka med sin kanin och rita serier. Det förekom inga kommentarer om mitt utseende hemma, som jag kan minnas. Inte förrän det en dag bestämdes i skolan att jag var ful. Ful, ful, ful. Det var det jag var. Ingenting annat. Det skulle skrikas, viskas och basuneras ut. Fulheten var ett faktum.
Jag såg kanske ful ut. Ibland kan man göra sig själv fulare än vad man är.

"Se inte så sur ut!" sa min mamma till mig under de där åren, "Jag ser ut såhär!" skrek jag trotsigt tillbaka. De visste ingenting om fulheten.

Sur, jag vet inte om jag var sur. Mest sorgsen. Det var jobbigt att vara ful. Inga pojkar ville ha mig. Jag fick vara ful i ganska många år. Ungefär sju.
Under den sista veckan av årskurs nio var det en pojke i klassen som sa det på ren slentrian. Jag hade känt mig ganska söt den dagen. Mitt gulblonderade hår var glansigt och jag hade en ljusgrön tight t-tröja och mina snyggaste mörkblå jeans med små vita blommor tryckta längst ner i fållen.
"Vad ful du är!" utbrast han och den dagen blottade jag strupen. Orkade inte längre vara stark som den människa av stål jag lärt mig att bli.

Jag låste in mig på en toalett och grät i flera timmar. Ingen förstod. Nå, kanske lite. Flickorna förstod.
"Att vi inte gjorde något tidigare" snyftade Carro, tårfylld av dåligt samvete. Jag hatade Carro.
Det var bara det att de inte trodde att jag hade tagit dem på allvar. Varför skulle jag inte ta fulheten på allvar?

Det var sedan det hände. Jag började på gymnasiet. Ingenting särskilt hände med mitt utseende, men plötsligt var jag söt. Plötsligt var detta ett faktum. Skolans snyggaste kille tyckte att jag var söt. Plötsligt många killar ha mig. Jag åkte på festival och en kille sprang runt med mig en hel dag och visade upp mig, "se så söt hon är!"
Sedan var jag söt, punkt. Vart jag än gick. Kollegor, pojkar killar män, vänner, avundsjuka flickor.
Plötsligt, bara sådär skulle jag lära mig leva med sötheten istället.

Och nu, tolv år senare? Det gissas fel på min ålder, jag ser "yngre" ut, skulle kunna tänka mig att jag fortfarande är ganska "söt". Men granskar oroligt rynkorna som smyger sig på, tänderna som blivit gulvita av några års rökning och kaffe och livet, hyn som inte längre är rosig. Min spegelbild blänger tillbaka, en orolig rynka hänger sig kvar mellan ögonbrynen.
Söt, är jag fortfarande söt, är jag?

Är det fånigt, rentav fåfängt, det här att önska sig att man var just ingenting?

det verkar som att det faktum att man inte har gjort rätt, sårat någon, är det svåraste att erkänna?
svårare än att erkänna hur illa behandlad man blivit av världen.
-
när jag var barn och mina husdjur dog ifrån mig så kunde jag sjunka ner i en sorts bottenlös sorg, den sorten som inte har gränser, den sorten som kan låta en sjunka som genom tjock lera, försvinna hela vägen ner och sluta andas ett tag.
man kunde just inget annat.

nu kan man allt för utom just det, just utom att sjunka ner ända på djupet, för när man är vuxen är man en skam för sig själv. man vet alldeles för väl, man stoppar knappt ner foten. man minns bara hur illa världen behandlade en.