I got smashed at wimbledon

Är hemma från jobbet idag. Eller, jag åkte faktiskt dit, men jag började må illa så jag åkte hem igen. Med vinterkräksjukan stundande fick alla på jobbet panik och skrek "åk hem" så fort jag ens nämde orden "må illa", så jag har varit hemma och försökt att vila upp mig.
Kände mig lite friskare famåt tretiden och begav mig ut på en uppfriskande höstpromenad på ön för att rensa tankarna. Brännö är idylliskt för sånt, det är stillsamt, för att inte säga stendött om dagarna, så när som på några förtidspensionärer och lite får, och löven ligger gula på marken.

Mitt i promenaden började jag dock känna av illamåendet igen, så jag slog mig ner på första bästa bänk. Den råkade befinna sig vid en övergiven (men välskött) boulebana. Satt och tittade ut över gruset, bergen av gråsten i bakgrunden och lyssnade på vinden, havet och en motorsåg någonstans i bakgrunden, vilken förmodligen härstammande från någon förtidspensionär som trimmade sin häck.
Tänkte på det sista min unge, karismatiske chef ropade till mig innan jag åkte hem:
"Testa med whiskey!" "Mot magsjuka?" "Det funkar mot allt! Det dödar bakterierna!"
Vilken sjukt killaktig sak att säga, tänkte jag. Det ger sig nog av sig själv, och förresten har jag aldrig whiskey hemma. Sedan kom jag att tänka på den första och enda gång jag testat whiskey i bakteriedödande syfte, det var under den ökänt Destruktiva och Lösaktiga hösten -04.

Det var min bratkompis Henke, som faktiskt påminner en del om min chef, som hade glömt sin whiskeyflaska hos mig. Jag var i en allvarlig förnekelsefas en fredagskväll, egentligen inte alls frisk från min förkylning och dränkte min grova hosta med några rejäla klunkar ur hans flaska, sedan gav jag mig ut precis som varje helg. Hostan dämpades lite, vill jag minnas. Fast den höll i sig i någon månad till efter det. När jag tänker tillbaka på den tiden brukar jag se det som att jag famlade i någon sorts mörker, men idag kändes det nästan sorgligt att tänka tillbaka på det.
På den tiden hade jag åtminstone ett mål med livet, om än att det råkade vara att vara ute minst två dagar i veckan, röka som en borstbindare och hångla med så många med dreads som möjligt (kom upp i 4 st, jag tror att alla kände varandra.).

Men nu, när jag tänker efter, vet jag inte ens vad jag håller på med, eller varför. Vill jag det här? Vill jag inte göra andra saker med livet, egentligen? Det känns som att jag låst mig vid andras mål med livet, typ ta inte studielån för dem får du bara betala tillbaka, jobba, ja det är bra, och livet är såhär för de allra flesta, det är bara att bita ihop, sämre kunde du allt ha det. Och ja, det kunde jag väl, fast jag tror att jag kan ha det bättre också, om jag försökte lite.

När gjorde jag senast någonting för MIN skull? Vad ÄR mitt mål med livet? Och varför gör jag ens det jag gör? Jag vet inte ens varför jag bor i Göteborg, det var definitivt inte för min egen skull jag flyttade hit. Även om det inte är något fel på mitt jobb så känns det ändå meningslöst att jobba när jag ändå bara längtar efter att få tillgodose mig lite info som skulle kännas bra och användbar att ha om den ändå ska ta upp plats i min hjärna.

Jag vill fly ut i ingenstans och vara bunden till ingen och ingenting. Jag vill ärligt talat det. Det är bara det att jag inte jag vet hur och att jag inte vill börja med droger.

Från pestkusten intet nytt

Kära blogg! Mången gång den senaste månaden har jag tänkt på dig, och velat skriva några rader. Gång på gång har jag känt mig hindrad. Både inre blockeringar och tidsbrist har varit "boven i dramat". Nu känner jag dock att jag måste skärpa mig. Innan jag kan gå in på några djupare detaljer om hur mitt liv ser ut, måste jag dock berätta om det största hindret på vägen mot min bloggning. Det är nämligen så att jag flyttat till Göteborg.

Det är inte bara det att jag bytt stad och dessutom flyttat till en skärgårdsö (tanke: mysigt, insikt: total isolation pga båtbrist) och ovanpå detta skaffat ett nytt jobb (optikerassistent). Att jag ens flyttade hit kan kännas lite otippat och jag var nog inte helt förberedd på vad som komma skulle.
Jag var tillsammans med några Göteborgare i min ungdom, och hade egentligen bara tragiska minnen av att åka swebus express dit på helgerna, bråka och åka hem igen. Men sen så tänkte jag att jag nog bara haft dåliga minnen av Göteborg som stad och att den nog är värd en chans. Alla är faktiskt värda en chans, det kan jag medge även såhär fyra veckor senare.

Nu, med facit i hand, kan jag konstatera: Det är inte en enskild person. Det är mer: Göteborgarna. De suger musten ur en. Det bara är något de gör. Likt dödsätarna i Harry Potter klistrar de sig fast om ens själ och suger livsglädjen ur en. Jag vet inte exakt vad de gör, det är hela grejen och det är därför jag inte lyckats motarbeta dem. Dock misstänker jag att det kan ha att göra med att jag är ovan vid dem, och att jag mött så många på så kort tid. Jag har pendlat en hel del, och är det något de gör så är det att åka spårvagn. Det är inte bara det att de är allmänt buffliga på uteställen och obehagliga i allmänhet, det är när de åker lokaltrafik som de är som värst.

Jag har åkt en massa pendeltåg, t ex mellan Mjölby och Linköping, och ja, mellan andra orter i Sverige också. Jag har alltid sett det som en relativt avslappnad och tystlåten procedur där de flesta mest sitter och vilar och kanske lyssnar på musik eller pratar civiliserat med någon bekant. I Göteborg är det dock andra bullar. Att pendla för dem är ett tillfälle att släppa ut alla instängda tankar och känslor som samlats sedan sist de såg andra levande människor. För min del startar det på båten varje morgon, mellan öarna och Saltholmen. Redan där sätter de igång, de börjar med att sätta sig några säten ifrån varandra, för att kunna ta i från tårna. Sedan berättar de mer än gärna om sitt livs historia, utan att skämmas för de intima detaljerna om uppsägningar och frukostvanor och pappor på äldreboenden, om kollegor och att de åkt fel och nej, inget ämne är helt enkelt tabu. De bara PRATAR och PRATAR och det är så HÖGT. Ens hjärna får aldrig slappna av, Göteborgarna är som en konstant ton i örat som man aldrig kan vila från.

Desperat har jag försökt med att sätta mig på säten där ingen annan sitter, men det dröjer sällan länge inan de kommer ikapp en, och sätter igång. Jag försöker med böcker, men vem kan läsa när någon berättar ingående i sin mobiltelefon i vilken ordning hon brukar föna/platta/spraya håret om morgnarna? Jag har testat med ipod, men det är lönlöst, inte ens högsta volymen funkar när vagnen fylls av tonårstjejer som drar kinesskämt.
Det kan verka hopplöst, jag vet! Men jag är inte rädd! Jag tror att det finns någon metod därute som jag kan tillämpa. Kanske handlar det bara om mental träning för att stänga dem ute, eller kanske är det bara en vanesak, som man vänjer sig vid att bara ha en arm och liknande. Det är jobbigt, men det går, efter ett tag.

Så, kära blogg! Jag är här, och jag vill skriva. Jag kommer snart. Jag smälter intryck. Och försöker komma på hur jag ska värja mig mot dem. Men jag kommer åter, med nya tag.