I got smashed at wimbledon

Är hemma från jobbet idag. Eller, jag åkte faktiskt dit, men jag började må illa så jag åkte hem igen. Med vinterkräksjukan stundande fick alla på jobbet panik och skrek "åk hem" så fort jag ens nämde orden "må illa", så jag har varit hemma och försökt att vila upp mig.
Kände mig lite friskare famåt tretiden och begav mig ut på en uppfriskande höstpromenad på ön för att rensa tankarna. Brännö är idylliskt för sånt, det är stillsamt, för att inte säga stendött om dagarna, så när som på några förtidspensionärer och lite får, och löven ligger gula på marken.

Mitt i promenaden började jag dock känna av illamåendet igen, så jag slog mig ner på första bästa bänk. Den råkade befinna sig vid en övergiven (men välskött) boulebana. Satt och tittade ut över gruset, bergen av gråsten i bakgrunden och lyssnade på vinden, havet och en motorsåg någonstans i bakgrunden, vilken förmodligen härstammande från någon förtidspensionär som trimmade sin häck.
Tänkte på det sista min unge, karismatiske chef ropade till mig innan jag åkte hem:
"Testa med whiskey!" "Mot magsjuka?" "Det funkar mot allt! Det dödar bakterierna!"
Vilken sjukt killaktig sak att säga, tänkte jag. Det ger sig nog av sig själv, och förresten har jag aldrig whiskey hemma. Sedan kom jag att tänka på den första och enda gång jag testat whiskey i bakteriedödande syfte, det var under den ökänt Destruktiva och Lösaktiga hösten -04.

Det var min bratkompis Henke, som faktiskt påminner en del om min chef, som hade glömt sin whiskeyflaska hos mig. Jag var i en allvarlig förnekelsefas en fredagskväll, egentligen inte alls frisk från min förkylning och dränkte min grova hosta med några rejäla klunkar ur hans flaska, sedan gav jag mig ut precis som varje helg. Hostan dämpades lite, vill jag minnas. Fast den höll i sig i någon månad till efter det. När jag tänker tillbaka på den tiden brukar jag se det som att jag famlade i någon sorts mörker, men idag kändes det nästan sorgligt att tänka tillbaka på det.
På den tiden hade jag åtminstone ett mål med livet, om än att det råkade vara att vara ute minst två dagar i veckan, röka som en borstbindare och hångla med så många med dreads som möjligt (kom upp i 4 st, jag tror att alla kände varandra.).

Men nu, när jag tänker efter, vet jag inte ens vad jag håller på med, eller varför. Vill jag det här? Vill jag inte göra andra saker med livet, egentligen? Det känns som att jag låst mig vid andras mål med livet, typ ta inte studielån för dem får du bara betala tillbaka, jobba, ja det är bra, och livet är såhär för de allra flesta, det är bara att bita ihop, sämre kunde du allt ha det. Och ja, det kunde jag väl, fast jag tror att jag kan ha det bättre också, om jag försökte lite.

När gjorde jag senast någonting för MIN skull? Vad ÄR mitt mål med livet? Och varför gör jag ens det jag gör? Jag vet inte ens varför jag bor i Göteborg, det var definitivt inte för min egen skull jag flyttade hit. Även om det inte är något fel på mitt jobb så känns det ändå meningslöst att jobba när jag ändå bara längtar efter att få tillgodose mig lite info som skulle kännas bra och användbar att ha om den ändå ska ta upp plats i min hjärna.

Jag vill fly ut i ingenstans och vara bunden till ingen och ingenting. Jag vill ärligt talat det. Det är bara det att jag inte jag vet hur och att jag inte vill börja med droger.