hör, hon har feber,
hör hennes tankar
de smyger sig ut
varma och hemliga

blunda och hon är där
den du vill att hon
ska vara, kan vara
bli den du vill

somna med hennes
tunga varma panna
mot din bröstkorg
gråt inte

lägg din hand
över hennes hår
ni är där för alltid
somna nu.

Hrafninn flýgur

Vaknade av att jag grät, i drömmen blev jag hånad. Vaknade, och slutade. Varför vill min kropp gråta? Den gråter aldrig längre. Ska man lyssna på den? Jag orkar inte.
-
Han vaktade olika skepp, stora fiskarbåtar, nere i hamnen. Hans pappa ägde byns största fiskarföretag och han hade fått arbeta sedan han var barn, jag vet ingen som haft så många jobb som han, och för honom var det inget märkligt med det. Det var så det var.
Båtarna var tvungna att hållas under uppsikt under nätterna eftersom de innehöll värdefull last, den var tydligen dyr, den där fisken.
Ibland fick jag vara med ett tag. Då kom han och hämtade mig, på natten körde han ner mig i den vita Toyotan till Grindavíks hamn, ner bland de stora fiskarbåtarna, dofter av hav, tång, den konstanta doften av svavel som låg över byn från de varma källorna strax utanför staden. Stora stålkroppar som sakta vaggade upp och ner. Alltid rått, alltid lite blåst. Kanske regnade det. Jag var nyförälskad den första gången jag var där.
Hrafn. Den första båten han vaktade, den första jag var ombord på. Jag fick lära mig att det uttalades "rapn" på isländska. "Vad betyder det?" frågade jag. "Raven" svarade han, det engelska ordet för korp, jag fick luska ut många såna saker själv, i vårt gränsland utan ett gemensamt språk.
Ravn och Raven. Kanske hade de isländska vikingarna som våldförde sig på de Irländska kvinnorna, de som åkte till Irland och tog vad de ville ha, tog de allra vackraste kvinnorna och gjorde dem till mödrar åt sina barn, de som gjorde att islänningarna fortfarande är rödhåriga och de isländska kvinnorna fortfarande skönheter, kanske präntade de in ett av sina ord i det Brittiska språkförrådet?
Det kan ha varit så.
-
Han vaktade skeppen till morgonen. Jag sov ensam på nedervåningen i hans föräldrars hus. Väggarna var mörkröda, jag vågade inte gå upp ensam. Vi hade satt träskivor för fönstren, de sommarnätter som inte var mulna var ljusa så att det inte gick att somna. På vintern, fick jag lära mig, blev det aldrig ljust.
-
En dag besökte vi hans farmor och farfar. De bodde ett par kvarter ifrån hans föräldrar, det var hans farfar som startat hela fiskarföretaget, han var miljardär. Huset var ett vanligt hus, en tvåvåningsvilla. Vi åkte bil dit. Vi åkte alltid bil. "Ingen går på Island". Luften var som alltid, fuktig, svaveldoftande, duggande.
Vi gick in genom sidodörren, han uppspelt som ett barn, in i en alldeles vanlig hall, tvättmaskin och bruna sjuttiotalstapeter och en frysbox, ändå var de rikast i byn, "Här brukade vi alltid ta glass när vi var små", han kikade ner i frysboxen. "Det finns alltid glass här", så ropade han på sin farmor och farfar,
"Brynjar mínn," de klappade på honom, klämde på honom, detta älskade barnbarn. Farfar var iklädd en blå plyschdress och tofflor, var fanns alla pengar? De satte sig mödosamt på varsin stol, vi satt som i en fyrkant.

De pratade om allt möjligt, ibland på danska så att jag skulle förstå. Jag satt och kände mig som en liten prydnad. Vi fick choklad. Farmor försvann en stund och kom tillbaka med ett smyckesskrin. Letade upp en ring. Sa inte så mycket, gav den bara till mig. Tryckte den i min handflata.
En guldring med små, turkosa stenar. Det första äkta guldsmycke jag någonsin ägt.
I samförstånd såg de på varandra. Aldrig hade han älskat någon som han älskat mig. Farmor ville att jag skulle vara hans för alltid, precis som han ville, då.
Jag var ingen prydnad. Men jag var 21 år, man tror att man vet allt. Det gör man alltid.
-
Några månader efter att det tagit slut och några månader innan jag insåg det på riktigt, pratade jag med honom telefon, det var jul. Jag var hemma i Sverige igen.
"Farmor hälsar, hon saknar dig".
I bakgrunden vinden, den isländska luften. Eller inbillar jag mig bara?

Fold your hands, child

När jag tänker tillbaka på den senaste tiden, på vad som hänt och vad som betytt någonting, så vet jag inte längre vad som egentligen har ett värde för mig.
Det är bara ett fåtal händelser som tagit sig längre in i mig än alla andra;

Jag är i kyrkan och det är söndagsmässa. Varför är jag där? Jag är inte kristen. Jag önskar kanske att jag var det, eller så vet jag inte det heller. Jag är där ändå.
Varför sjunger jag psalmer, varför kan jag Trosbekännelsen utantill? Jag vet inte, men jag känner att jag inte behöver veta, man behöver inte veta. Det är så mycket man vet, färgen på somliga människors ögon och hur deras fingertoppar är hårda längst fram från åratal av gitarrspelande, det är så många saker man vet som man inte vill veta, då kan det få finnas saker man inte behöver veta.

Jag har stirrat på målningen av Jesus i över en timme, där han hänger på korset för mina synders skull, jag har lyssnat på prästen och det enda jag riktigt minns är att han har en behaglig, småländsk dialekt. Jag minns bara fåniga detaljer; hur roligt det ser ut med den stora "NÖD-UT"-skylten med handikappanpassat handtag som är fastskruvad på den anrika kyrkdörren i trä, att oblaterna vid nattvarden är glutenfria.
Någon bakom oss sjunger otroligt högt, det distar lite, kommer på mig själv med att tänka "inte blänga", hon tar ju i för Jesus skull. Hoppas jag.
Ibland ackompanjeras vi av en kyrkokör bestående av äldre damer, de sjunger fel ibland. Är de nervösa? Förmiddagssolen lyser in genom fönstren längst upp mot taket, jag längtar uppåt.
Och så det lilla, äldre paret; när mässan är färdig, ställer de sig upp och han hjälper henne med kappan. Långsamt, går det. Hon trär i sina gamla små armar, han väntar tålmodigt.
Jag stirrar på dem. Tar på mig min skinnjacka, har ingen som hjälper mig.
De hör ihop. Jag är en egen ö. Jag både vill och inte vill.
Efteråt tar jag inget kyrkkaffe. Men det finns sockerkaka. Man kan ta en rejäl bit, om man vill.

-

I'm not there

Din hals
Den är så smal
Jag når om den med händerna
Jag tror att den är smalare än min

Är det meningen?
Att jag ska nå om
Med mina små händer
Mina små meningslösa händer
Är det meningen?

Ska de dräpa dig?
Ska jag ta ditt liv?
Vill du det?
Ditt liv
vill du lämna det från dig?

Får jag ta det?
Jag ska göra det långsamt.

-

Glöm inte att titta ner. Vi glömmer alltid att titta ner, jag är ute och går och det är ljust ute, jag minns knappt när jag var ute i ljuset senast. Alla dagar är likadana när jag år ut på natten, i det svarta, hör på samma musik, tänker samma tankar.
Plötsligt minns jag. Jag börjar andas. Det är som att allting spelas baklänges.
Jag stänger av, jag hör gruset under mina fötter, jag går längs sidan av vägen, det är en grusväg, sedan är jag inte längre där, jag är någon annanstans, bara i två sekunder.

-

Vi går längs med en stig, barfota, det bränner under fötterna. Vi är och badar med din familj. Vi går och smygröker. Din bror vill följa med, det vill han alltid, ibland får han, han säger inte så mycket, han har så stora, sorgsna ögon. Vad gör han nu? Då var han ett barn. Du var också ett barn.
Är han en man nu?
Är du?
Vi står på en grusväg, i skuggan.
Dina händer, ciggen mellan pekfinger och långfinger, vänster hand, du kisar när du drar in röken.
Dina ögon. De är mörkgrå.
De fylls av kärlek när de ser mig, men ibland är de så tomma. Jag vet vad du tänker. Men vi struntar i det.
Jag känner mig också tom, jag vet vad du tänker, och då tvingar jag mig själv att tänka motsatsen, och så är jag bara din. Det är det enda jag är. Då, och länge.
När ska jag någonsin kunna vara någons igen? Det är för mycket.

-

Och hans händer, när jag sitter på spårvagnen, nu, idag, han kliver på, han lever ute. Han har påsar över strumporna, de sticker upp ur skorna, hans hår, tovigt, som en hästman, det har blivit till dreads. En doft av svett och smuts fyller vagnen. Hans blick är på väg någonstans, den söker, hans ögon är som kol, de möter inte mina men de är som barnögon, och så hans händer. De kan inte hitta sin plats. De tar i allt, de drar upp byxorna en bit, de fingrar på håret, de är alldeles spruckna, de är så svarta, som om han arbetat i en gruva.
Det gör ont i mig men jag kan inte låta bli att titta.
När var de rena? När var de barnhänder? Var de lyckliga händer, som gjorde lyckliga saker?
Var mina händer det?
En gång, har någon hållit honom i famnen som jag höll dig? Som en mor håller sitt barn för att hon inte vill känna någonting annat, hon vill inte leva någonting annat, än den känslan, just då.

Han går av, jag går hem, jag ser upp igen.

'Garçon' means boy

Små saker kan göra det. Man pratar med sin pappa i telefonen, vi ska laga min cykel tillsammans, han har skickat skruvar. Men det går inte. Jag kan inte. Jag kan inte. Mina händer är för klena, skruvarna passar inte, det är för kallt, jag fryser om fingrarna, jag tappar muttrarna, jag börjar gråta.
Utan att veta varför, bara att jag behöver gråta. Jag går in och vi kan inte prata mer, han kan inte höra mig gråta.

Jag längtar hem idag. Som många andra söndagar, så längtar jag hem. Min bil står hemma, och jag saknar den idag.
Allting med den.
Ljudet av hur gruset knastrar under däcken på den, när jag kör den på små vägar, just de där vägarna som är lite skuggade av höga tallar, just de små vägarna som leder ner till en sjö. Ljudet av hur det smäller i stålkarossen när man smäller igen dörrarna. Den lilla lilla nyckeln som går till bagageluckan, där jag alltid har ett gammalt urtvättat sängöverdrag som vi kan sitta på. Hur växelspaken är lång, mycket längre än på nya bilar, och backen svår att få i. Hur lacken doftar när den stått i solen en hel dag.

Den är från 1966, den är blå, en Volvo Amazon. Jag fick den i 25-årspresent av pappa. Han älskar bilar. Han kan allt om bilar. Allt.
Han hade hittat den billigt, och han frågade om jag ville ha den. Tanken hade inte slagit mig, att jag skulle vilja ha en bil, en gammal bil.
Det är oftast killar som gillar bilar mest, rent allmänt är det ju så. Men om man säger till pappa att han kanske önskar att han hade fått en son, så får han någonting blankt i ögonen, som om man hade man hade sagt det mest elaka någonsin.
Det finns inget annat svar på den frågan. Det var klart att jag ville ha en bil.

I somras åkte vi genom östergötland i min bil, pappa och jag. Som vi gjort förr. Fälten var gula, bruna, gyllene.
Vi hörde på musik, letade loppisar, jag tog en cigg vid en klippa och pappa tittade bort. Vi plockade körsbär. Ibland förstår vi inte alls varandra. Vi är för lika tror jag.