Fold your hands, child

När jag tänker tillbaka på den senaste tiden, på vad som hänt och vad som betytt någonting, så vet jag inte längre vad som egentligen har ett värde för mig.
Det är bara ett fåtal händelser som tagit sig längre in i mig än alla andra;

Jag är i kyrkan och det är söndagsmässa. Varför är jag där? Jag är inte kristen. Jag önskar kanske att jag var det, eller så vet jag inte det heller. Jag är där ändå.
Varför sjunger jag psalmer, varför kan jag Trosbekännelsen utantill? Jag vet inte, men jag känner att jag inte behöver veta, man behöver inte veta. Det är så mycket man vet, färgen på somliga människors ögon och hur deras fingertoppar är hårda längst fram från åratal av gitarrspelande, det är så många saker man vet som man inte vill veta, då kan det få finnas saker man inte behöver veta.

Jag har stirrat på målningen av Jesus i över en timme, där han hänger på korset för mina synders skull, jag har lyssnat på prästen och det enda jag riktigt minns är att han har en behaglig, småländsk dialekt. Jag minns bara fåniga detaljer; hur roligt det ser ut med den stora "NÖD-UT"-skylten med handikappanpassat handtag som är fastskruvad på den anrika kyrkdörren i trä, att oblaterna vid nattvarden är glutenfria.
Någon bakom oss sjunger otroligt högt, det distar lite, kommer på mig själv med att tänka "inte blänga", hon tar ju i för Jesus skull. Hoppas jag.
Ibland ackompanjeras vi av en kyrkokör bestående av äldre damer, de sjunger fel ibland. Är de nervösa? Förmiddagssolen lyser in genom fönstren längst upp mot taket, jag längtar uppåt.
Och så det lilla, äldre paret; när mässan är färdig, ställer de sig upp och han hjälper henne med kappan. Långsamt, går det. Hon trär i sina gamla små armar, han väntar tålmodigt.
Jag stirrar på dem. Tar på mig min skinnjacka, har ingen som hjälper mig.
De hör ihop. Jag är en egen ö. Jag både vill och inte vill.
Efteråt tar jag inget kyrkkaffe. Men det finns sockerkaka. Man kan ta en rejäl bit, om man vill.

-