Är ute i skogen igen, orkar bara gå mellan den och mina föräldrars hus. Orkar ingenting annat just nu. Där är intrycken enkla: En vacker buske! Kallas den guldregn? Den ser ut som ett. En död mus på marken längs med den asfalterade väg jag följer ett tag. Sätter mig på huk bredvid den. Så pytte, pytteliten. Den ligger på rygg med pinnben rakt ut. Försöker hjälpa den till en vila i frid genom att peta ner den i diket med ett maskrosblad, men någonting går genom dess mun: En mask? Måste lämna den för att inte må illa.

En bit in på elljusspåret står en träbänk, den har stått där sedan tidernas begynnelse. Jag har gått förbi den tusentals gånger. Och sprungit förbi den när de tvingade oss att springa 5,4:an på högstadiet. Min kompis Linda var tillsammans med snubbe ett tag på gymnasiet, en som hade varit en av värstingkillarna på högstadiet. En gång gick han med oss på en promenad och han mindes också orienteringen. Han och hans bästis hade gått ut i skogen, och hittat den där bänken, och somnat. Sen glömdes de bort. Nån hade visst hittat dem efter ett par timmar och bett dem gå hem.

Jag undrar just varför två fjortonåringar somnar mitt på dagen. De var väl en del i allt jag inte var när jag gick på högstadiet, tonåringarna i Mjölby fick till och med en egen dokumentär som gick på SVT för några år sedan. För att de fick barn, hur många som helst. Det är så jag minns högstadietiden: De som var coola var de som höll på med droger på högstadiet, och drack sig fulla, och de flesta hade aktiva sexliv när vi gick i sjuan. Det låter så bisarrt när man tänker tillbaka på det. De flesta av dem har minst två barn nu, flera av dem fick dem när vi gick på högstadiet eller strax efteråt. Några av dem kom ifrån stan.

Jag undrar just vart jag kom, tänker jag där när jag går och petar på döda möss och är trött på allt vad umgänge och storstadsliv heter. Jag både ville och inte ville vara full och ligga med killar när jag var tretton, fast jag lyckades aldrig. Inte vet jag om det var någon förlust egentligen. Barn är ju meningen med livet, som de säger.

Himlen var klar.
Varma händer bar min döda kropp under den.
Stora och trygga slöt fingrarna om min nacke, höll de varsamt om mina små fotleder, och de nätta tårna, blå.

Mina händer, svaga kvinnohänder, hängde livlösa, dinglandes. Ibland strök ett och annat långt grässtrå mot den mjuka handflatan.

Varma av liv var händerna kring min midja, varsamt färdades vi framåt.
Mina ögon var öppna, blanka, nyss hade de sett och nu kunde de inte.
Luften var just ingenting alls; inte kall, inte varm, inte snäll och inte ond.
Och så utan förvarning, utan förklaring och utan logik:

"Mitt hjärta.
Jag tror att det lever".
Men släppte de, släppte de taget?