Kimberly

Förut skar jag upp en färsk ananas. Helt plötsligt fann jag mig sittandes i matsalen på Hótel Skjaldbreid, på Laugarvegur i Reykjavík, precis som morgnarna i december 2003. Vi tog rast tillsammans, vi städerskor. Vi satt alltid i högra hörnet, och blickade ut över matsalen och alla borden och heltäckningsmattorna. Det var Kimberly, min amerikanska kollega som sa det där om ananasen.
"My husband just looooves fresh pineapple. I mean, he just hates regular pineapple! But when I gave him fresh pineapple even he liked it!"
Anki och jag tittade på varandra, som vanligt, och sa inget utan lät henne prata vidre. Och hon hade alltid så mycket åsikter om allt, allt visste hon och jag kan så här i efterhand sätta min lever på att hon var republikan.

Hon var färgad och såg ganska sliten ut. Lite rund om magen. Inte överviktig, men liksom rund om magen. Den hade bristningar och hon visade den gärna så att vi skulle förstå hennes missnöje. Hon hade gått upp fyrtio kilo när hon blev gravid, hävdade hon, och sen blev det så svårt att bli av med hullet. Förut brukade hon väga femtio kilo, det upprepade hon konstant. Nu vägde hon över sextio! Således var Kimerly alltid på diet, det var så vi kom in på ananas, det åt hon. Snart skulle hon gå ner dem, hon hade ju vägt femtio kilo, hon brukade vara så söt! Detta eviga tjat om dessa gravidkilon. Nu var dottern tre år gammal, kilona satt som berget.

Ofta fick Kimberly så att säga "låta käften gå" eftersom hon kunde prata i all evighet, och vi lät henne babbla. Kimberly pratade ofta om att innan hon kom till Island så hade hon haft det så gott ställt. Hon kom från en rik familj hemma i USA, det skulle vi ha klart för oss. Men så skulle hon så klart bli kär i den där islänningen och få barn och nu var de fast på Island, och Kimberly hade det här sketna städjobbet, precis som vi. Snart skulle hon ta sig därifrån. Hon och dottern skulle flytta tillbaka till USA, det var maken som vägrade. Jag och Anki såg på varandra igen. Man visste aldrig med Kimberly.
Vår chef Elena tyckte att hon var oduglig. Vi förstod att Kimberly antagligen inte behövt städa så mycket förr i sitt liv.

När hon pratade kunde vi säga vad vi tyckte till varandra, egentligen. Anki och jag var glada över att ha funnit varandra - vi kunde prata svenska på jobbet. Vi kunde prata om hur vi vantrivdes också, och hur mycket vi längtade hem. Det var mest det vi pratade om.
Anki var över fyrtio och såg ut som att hon var över femtio, hon rökte, rejält. Håret var färgat illrött och stort och sprött och ögonen var vassa och gröna. Hon var smålänning. Hemma i Småland väntade hennes gravida, 22-åriga dotter, vars fd pojkvän (och pappan till barnet) kommit i klammeri med lagen - han var med i ett gäng som höll på med tunga droger och någon hade satt dit honom och han var ställd inför rätta.
Anki var den som anonymt tipsat polisen, men det hade hon inte låtit någon veta. Jag var en av de få som visste. Pojkvännens gäng misstänkte Ankis dotter, och hon blev mordhotad. Anki kunde inte sova, hon hade gått ner tolv kilo på ett par månader. Hon rökte konstant.
Vi hade inte så mycket gemensamt, jag och Anki. Ändå förstod vi varandra. Och Kimberly med, men det var svårare att sympatisera med en besserwisser.

Tillsammans städade vi hotellrum hela dagarna. Jag var ibland där på Skjaldbreid och ibland på Klöpp, med ryskorna. På Skjaldbreid fanns Anki, och snart fick jag jobba mer och mer på Klöpp. Vi blev för långsamma eftersom vi pratade svenska med varandra och drog ner farten.
Men när vi jobbade ihop tog vi lunchrast tillsammans och åt resterna av hotellets frukostbuffé, övervakade av en kamera så att vår onda chef Svanfridur kunde kolla att vi inte tog mer än våra 30 minuter, utan jobbade effektivt för våra femtiofem kronor i timman. En lön som jag senare fick veta var under minimigräns för vad som är tillåtet på Island.

Jag minns inte om Kimberly slutade eller om hon fick sparken eftersom hon var så slarvig och långsam, men efter jul försvann hon. En dag några månader innan jag själv slutade i mars så kom hon in på Klöpp med sin dotter, en liten skrikig sak. Jag staplade glas på disken och kände knappt igen henne när hon kom in. Näsan var i värdet, håret var fixat i smala långa rastaflätor och naglarna blänkte. Hon berättade att hon hade fått ett stipendium i USA och skulle få börja studera och flytta hem igen till solen och kusten. Var hennes man skulle ta vägen framgick inte. Jag kunde inte fråga, för det var inte mig hon berättade det för utan för portieren. Mig låtsades hon som att hon inte såg.

När vi satt där i december, hade vi egentligen bara en sak gemensamt. Vi kom dit för kärleken. Vi åkte till den där jävla ön för kärleken, och nu satt vi där och livet var skit. Det var alltid kallt, det var alltid regn och vi fick bara det där jävla underbetalda städjobbet. Inte kunde vi isländska, och vem skulle vi lära oss den av? Inte varann i allafall.
Några månader senare flyttade jag till Sverige. jag klarade bara av sju månader, sedan längtade jag efter Sverige mer än någonsin innan i hela mitt liv.
Var Anki blev av vet jag inte. Jag vet att hon. blev mormor. Jag ringde henne en gång och alla mådde bra, de var i Småland. Men sen vet jag inte.

Jag antar att hon flyttade därifrån förr eller senare, som jag och Kimberly. Som alla, som tror att de ska klara av livet där. Det gör nog ingen, förutom islänningarna såklart. Pinade av skitväder och motgångar sedan 1200-talet.
Det tror man kanske inte, men det är sant. Det är bara islänningarna som klarar att bo kvar där länge, och på riktigt. Jag önskar att det inte var så. Motbevisa mig gärna!

Alt;

Den sorgliga frustrationen i att aldrig nå fram till någon. Alternativt, man kan inte lära gamla hundar att sitta. Alt, har vi hört den här förr?

Dialog:
Pappa: Nä jag kunde inte gå på promenad alltså, jag har så himla ont i ryggen.
Jag: Oj då, nu igen.
Pappa: Ja men jag har problem, det är korsryggen.
Pappa: jag kommer knappt upp ur sängen på morgnarna. Jag har varit och röntgat ryggen. De får ju kolla upp det här.
Jag: Oj då? Är det så allvarligt?
Tystnad.
Pappa: Aj aj aj. Nä jag måste lägga mig.
Jag: Men röntga? Det kan inte vara något du har gjort på jobbet då?
Tystnad.
Pappa: Igår lyfte vi iochförsig väldigt tunga grejer på jobbet.
Jag: Men pappa!
Pappa: Men vi var ju tvungna att flytta på dem.
Jag: Du är 60 år!
Pappa: Ja, jo... Jo det här kan väl kanske vara arbetsrelaterat, den här gången.
Jag: Men var det inte samma sak när du hade lyft pianot? Att du fick ont på samma ställe? Och sen lite senare, när du hade lyft kaninburen?
Tystnad.
Pappa: Aj aj aj.


Alt: 60 på pappret, 20 i sinnet? Alt: Deja-vû?

Kjempemorsomt!

Jag måste berätta, om den skrämmande verkligheten i vårt fina Sverige, år 2008. Jag har en kompis, som har en pojkvän ifrån Afrika. Han får aldrig vara ifred. När de gick på universitetet tillsammans vågade ingen i klassen prata med honom, men när det var klassfest kom ett gäng killar fram och sa "Ja din kille är ju från AFRIKA alltså, så jäävla roligt! Varje gång han pratar så asgarvar vi!"
På fester så samlas man gärna runt honom. "Är det sant att folk klättar i träden i Afrika?" frågar folk, allt som oftast är det en kille som frågar, och alla skrattar och vill veta om det verkligen är sant. På en fest samlades alla runt dem, killar som tjejer, och folk skrattade glatt i gememskapens tecken åt när en kille i gänget gjorde imitationer av afrikaner och man passade på att fråga om hans hudfärg var sådär brun för att han kanske badat i bajs?
Min kompis har lagt märke till att andra inte pratar om hennes pojkvän vid namn, utan gärna nämner honom som "Afrikanen". När han började i ett fotbollslag så höjdes stämningen av att han var Afrikan. Killarna i laget gick igång och skojade gärna med honom, ja, man ville lyfta honom och busa med honom, och alla tyckte det var så kul att kolla på. Folk blir bara så glada när det kommer en Afrikan!
När hon tar med honom på släktmiddagar passar alla, ja folk i alla åldrar, gärna på att dra några Afrika-skämt och driva lite med hans dialekt, och så skrattar de i samförstånd. Ja, se afrikaner!

Ja, visst är det hemskt? I Sverige, 2008! Rena rama rasismen!

Självklart har inte det här hänt. Sådär är det INTE okej att bete sig, det vet alla, vi är ju vuxna människor. Man får lära sig i skolan att alla är olika, Afrikaner har bara en annan hudfärg. Jag har ingen kompis som har en pojkvän ifrån Afrika. Däremot har JAG en pojkvän. Ifrån: NORGE.
Och allt det jag just nämnde har hänt. Och mycket, mycket mer därtill. Det händer hela tiden, vart vi än går. Idag, i Sverige, 2008.

Min stilla fråga är: Hur blev alla svenskar så jävla dumma i huvudet? Jag misstänker att någon förälder här och där kan vara inblandad. Så kan någon, snälla, gå och fråga sin pappa om hur det var att bo i Sverige på typ 60-70-talet. Dra den där igen om hur duktig Ingemar Stenmark var, om hur populära ABBA var, om hur respekterad Ingmar Bergman var, till och med i USA! Berätta om hur bra Volvo sålde, om hur coolt det var att bo i landet med "Den svenska Synden". Pappa kan säkert berätta länge och väl, och han kan berätta om hur billigt det var att åka till Danmark och köpa öl. Men snälla, passa gärna på och fråga pappa hur det ligger till med den svenska ekonomin idag! Kanske kan pappa berätta lite om den svenska statsskulden, eller den höga arbetslösheten, eller varför inte lite om alla svenskar som åker till Norge för att jobba, eftersom den svenska kronan ligger nere på botten och skrapar gentemot de andra nordiska länderna.
Och sen kan pappa berätta lite om de andra nordiska ländernas "lillebrorskomplex" gentemot Sverige. Och kanske kan pappa kolla lite på google eller nåt annat modernt forum, som funkar på 2000-talet, och berätta för dig att det inte längre existerar.

Idag är det Sverige som är det fattiga töntlandet. Och ingen i Norge, eller Danmark, och så vidare, tycker att Sverige är mer eftertraktat än deras egna hemland - tvärtom. Däremot tycker norrmän och danskar som regel att svenskar är jävligt gnälliga och deppiga för en massa små skitsaker.
Det här är dock fakta som är irrelevanta i frågan om hur man egentligen behandlar andra. För min fråga står kvar - hur blev alla svenskar så jävla dumma i huvudet? Kanske är det för att det någonstans, i en liten, liten del av den svenska befolkningens neanderthalar-hjärnor lurar en liten fördom, som säger att Norrmän är på ett visst sätt - de låter så roligt och de bor i ett litet land bredvid häftiga Sverige, och det låter som svenska när de pratar fast som om de vore jätteglada!

Jag vet faktiskt inte. Jag har under de 2,5 år vi har varit tillsammans inte tänkt på att han pratar norska, eftersom jag är tillräckligt allmänbildad för att förstå allt han säger. Jag tycker inte att det låter "KUL", han bara pratar ett annat språk, och HAN i sin tur känner ingen beundran inför alla häftiga svenskar, han är bara här för att jag är svensk. Han är roligare än de flesta, men det är inte för att han är norsk utan för att han är en rolig person. Och nästa gång nån jävel skojar till det om hans ursprung vet jag fan inte vad jag gör.

Som Ibiza fast lite längre upp på jorden

Texten nedanför skrev jag i november, några veckor innan jag flyttade ifrån Brännö. Jag bodde där i tre månader, de var de tre sämsta jävla månader jag haft på länge. När jag hade skrivit det kändes det lite för taskigt, så jag lade aldrig upp det på bloggen. However, nu när jag är på säkert avstånd från den sk "helvetesön" så tänker jag bjuda på denna samling härliga minnen, som såhär i efterhand gör det fucking solklart varför jag kände för att dränka mig i handfatet varje morgon under de där tre månaderna.
-------

Man vaknar, och det är bara någonting där. Men vad är det? Undrar man. En förmiddag cyklar man fel i en förort och då vill man bara kasta sig av cykeln och gråta, men istället är man en vuxen person som frågar en glad pappa med en hund och ett barn om vägen. Hela tiden finns den där känslan där, den ligger i cykelkorgen. När man kommer hem den smyger den sig in under täcket.
Men vad är det? Undrar man. Vad är fel? Man går runt, runt, runt på sin ö och man träffar ibland inte en människa och när man gör det, blir man ännu mer förvirrad.
Inte förrän man får över en vän på fika, förstår man. "Öar gör en knäpp" säger hon och man vill skrika "JAAA" så det gör man. "Antingen är man galen när man flyttar dit, eller så blir man det av att bo där."
JA, JA, JA säger man. Man tänker på alla de gånger man velat åka in till fastlandet och träffa någon, men inte lyckats eftersom båtarna går en max en gång i timman. Man tänker på alla de ö-bor som småtjurigt tacklat en i båtkön, och på hur han som ropar ut båtstationerna alltid låter lite småfull. Hur hon som sitter i kassan i den svindyra lilla matbutiken hälsar glatt på alla andra, men vägrar se en i ögonen och tjurigt frågar om leg varenda gång man köper cigg, och får en att vilja skrika JAG ÄR TJUGOFEM DEN HÄR GÅNGEN OCKSÅ.
Man tänker på det höga antal föräldrar med utvecklingsstörda barn som valt att se ön som ett "ställe för frid" och som blänger vildsint på en om man råkar bli lite skrämd av att deras tonåringar plötsligt dyker upp i skogen med hink och spade när man tar en joggingtur eller varför inte målbrottsskriker under hela båtresan, konstant, varje morgon.
Man tänker på gubben som åker omkring med sin labrador fram på flakmoppen och säger att han tänker förfölja en hem och supa ner en. Man tänker på sin pojkväns grannar som i början verkar normala men en natt när man haft tv'n på lite för högt, väljer att banka på hans ruta med en kvast genom ett fönster på övervåningen och svära på tyska.
Och, man ägnar en tanke åt ens egna hyresvärdar som ringer och skäller ut en efter noter eftersom man råkat glömma två lampor på ETT HELT DYGN.
Man förstår vad det är som gör att det skaver litegrann. Det bara är det här att bo på en ö. Det gör en lite knäpp. Eller om man var det innan.