Vägen vi alla vandrar

Det var en av de sista dagarna i juli månad. Han kunde inte sova. Något struntprogram på TV:n som han följde halvhjärtat. Lederna ömmade, han vred sig i fåtöljen, det slitna skinnet knarrade under hans stela kropp. Eva hade gått och lagt sig för längesedan.
Hunden gnydde borta vid ytterdörren. Han mötte de sorgsna gamla ögonen, nickade åt djuret och reste sig sakta.
"Ja, ja. Jag kommer". Hans gamla händer tog stöd om fåtöljens armstöd när han pressade sig uppåt. Trött. Men själsligt, snarare än kroppsligt.

Han drog på sig kepsen, kopplade den lilla, tog nyckelknippan från kroken vid dörren. Den friska nattluften blandade sig med pipröken i hans lungor och ringlade sig sakta upp i natten medan de promenerade genom parken. Dis låg över gräset, det hade blivit blankt av den fuktiga nattluften. Han kunde höra gräshopporna spela, svagt. Hunden nosade på en lyktstolpe och han lät blicken glida planlöst över det avlägsna bostadsområdets upplysta fönster. Tänkte inte på något speciellt.
Så hördes en snyftning. Nästan ohörbar. Hans blick fastnade på en liten hög på marken en bit bort. En människa på cykelbanan. Han ryckte i det nosande djuret, som motvilligt följde med.

Han gick närmare. En flicka. Svartklädd. Stora uppspärrade ögon. Var hon död? Han kände ett sting av obehag ila genom magen. Men så vände hon blicken mot honom, levde. Ögonen var röda av gråt, näsan också. Hon synade honom från topp till tå, långsamt. Så tittade hon sakta upp mot himlen igen. Hans första reaktion var att gå vidare. Vad hade han där att göra? Men så, en känsla av ansvar, och en märklig längtan efter att veta.
"Lilla vän, ligger du där?" fick han fram. Hunden ville nosa, men han höll hårt i läderremmen.
Hon svarade inte.
"Mår du inte bra...?" försökte han igen. Så såg han att hon öppnade munnen. Några ord kom ut, vagt.
"Vad blir det av oss...?"
"Förlåt...?"
"Vad blir det av oss?" sa hon på nytt, lite starkare.
"Vad det blir av oss?"

Han insåg att frågan var något dum. Hon sa inget mer. Det verkade som att hon tänkte ligga kvar. Hunden började dra mot nästa lyktstolpe. Men en känsla av någonting främmande började mala i honom, och så, utan att han själv förstod varför, böjde han sig ner och satte sig på marken bredvid henne. Hon tittade inte på honom, men han hörde hur hon drog in luft genom näsan, och att den var täppt av snor. Asfalten var ljum under hans valkiga händer. Solen hade legat på i flera dagar, gett den liv.
Försiktigt lade han sig bredvid henne, med någon meters avstånd. Lät huvudet försiktigt vila mot backen. Tänkte på att Eva skulle undra varför hans skjorta var smutsig, men det fick kvitta. Han tittade på henne, hennes blick var något dimmig, men den kunde fokusera. Han vände sin uppåt. Det var nymåne. Man kunde se Karlavagnen, Stora och Lilla Björn. En satellit blinkade någonstans i fjärran. Han släppte kopplet och hunden lommade iväg.
Endast deras andetag hördes. Hans gamla och lite rossliga. Hennes snoriga.
"Ja" sa han efter en liten stund, "vad blir det av oss egentligen?"
Hon vände sig inte mot honom, men han kunde höra att hon log en smula när hon svarade.
"Om inte du vet, så tror jag inte någon vet".
Han hade inget att tillägga. Han knäppte händerna över bröstet och tänkte på att månen var vacker, och att det var längesedan, väldigt längesedan, han hade lagt märke till den. På riktigt.

Face me now

Tio månader som ensam. Det känns som tio år ibland. Men tio bra år.
Jag är vaken tidigt. Kanel i kaffet, kanel på gröten, jag börjar fundera på om jag är besatt. Kan inte lyssna på radio längre, de pratar för mycket. Lyssnar på Fistful of love istället, som morgnarna i Kungälv. Höst för fyra år sedan. Lyssnade på Fistful of Love. Tog en cigg på väg till den första lektionen, släntrade ner för backen, sneglade alltid upp mot ditt hus, jag var så kär i dig.
En cigg i fönstret, morgonrock, minns inte när jag duschade senast. Ingen får ändå känna min doft. Luften bits idag. Ett fågelbo ovanför mitt fönster. Jag tänker: det sista jag ska vara här i livet, är att vara feg. Som du.

vi tillhör alla någon annan

Det värsta med kärlek kan just vara
att vi tycks tro att när vi hittar den,
är den ett helande ljus, en frälsare från ondo.
Någon ska vara vår räddare, vår trygga famn, våra starka ben.
Vi glömmer hur vi en gång
var så raka i ryggen
av oss själva.
Jag tror att vi vill glömma, och det är en så söt smak i munnen
att glömma, att blunda och bara smaka, men
Den kan inte vara på riktigt. Ingen kan
Tvätta oss rena, bädda oss i nya lakan och kyssa oss på pannan
I all evighet
För hur kan de? Men vi glömmer, dumma, vi glömmer och igen
Vi måste väl.

You were right about the stars/Each one is a setting sun

Om morgnarna vaknade vi alltid exakt samtidigt.
"Jag hade velat se dig sova, bara en gång" sade du. "Jag tror att du hade varit vacker".
Jag kände precis likadant.
Vi turades om - varannan dag fick du tillreda frukosten och jag gå på toaletten först, nästa dag var det min tur. På så sätt var det alltid rättvist.
Om jag gick upp i vikt under julen, såg du till att också göra det, så att jag inte skulle känna mig ensam när jag gick på gymet efteråt.
När vi skulle somna, hade vi ett system: På måndagar var jag lilla skeden. På tisdagar var jag stora skeden. På onsdagar hade jag min arm under din nacke, och på torsdagar hade du din arm under min. På fredagar höll vi handen, och på lördagar hände det att vi somnade i varandra.
Söndagar var valfri.
Vi var allt jag önskade, och om jag fått göra om det, hade jag inte ändrat någonting.

När vi vaknade den där dagen, hade jag inte en föraning. Du valde ut den allra sorgligaste av bänkarna invid vägen mittemot kyrkan, det var motvind och vi delade på en mjukglass med varsin sked.
Du tog mig under hakan med din sträva hand och sa försiktigt:
Vi är två delar av samma pussel. Men jag tror att jag håller på att ramla. Och när jag faller, vill jag falla i min egen famn.
Jag bet mig i tungan så att det började blöda. Du gav mig en servett. På natten hjälpte jag dig att packa dina saker. Du bar och jag vek.
När jag stängde dörren efter dig viskade jag men jag var ju din lilla eld. Du hörde inte. Tror jag.

Jag frågade aldrig varför du inte sa till i förväg. Dagen därpå var allt precis likadant som innan. Jag önskar ibland att det blivit ett tomrum. Men vad kan man göra?

Surf's up

Tankar på livet och döden jagar mig konstant. Inte så att jag tänker på att dö. Eller att jag ens de flesta dagar är överdrivet tacksam för att jag lever.
De bara smyger sig på mig, DÖDEN, LIVET, knackar mig på axeln, "Hallå där. Här är vi".
Bor bredvid en stor kyrkogård. Tycker om att promenera på den. I höstas joggade jag genom den. En ganska solig dag, de sista gula löven på björkarna, gräset fortfarande grönt, himlen klar.
Svettades. Tröjan knuten runt höfterna.
Plötsligt, en begravning. Stort folkuppbåd, de sörjande kring graven, svartklädda, människor i tårar, armar runt axlar, nu var han borta.
Jag, mitt i alltihop, svettig i mitt rosa träningslinne, flåsandes.
Försökte ta mig runt dem. Misslyckades och kom ännu närmare. Försökte andas mer diskret.
Försökte hålla tanken: "Förlåt. Men här är jag, så väldigt levande. Så VÄLDIGT levande. Mitt i döden".
Antagligen såg de mig inte ens. De hade ju sitt att tänka på, trots allt.

All cats are grey

Vad vill ni? Vad vill ni? Vill ni förstå?
Jag tänker på när jag var unge, när vi inte bodde i Bullerbyn, en söndag när vi åkte med hennes pappa till badhuset, jag var tio år och hon hette samma som jag. Det spöregnade hela dagen. Hon var snäll, hennes pappa var snäll. Jag köpte en påse salta klubbor och åt hela och det sved i gommen.
Hon var som jag, vi var varsin egen ö. Vi var de barnen.
Några år senare körde hennes pappa in sin bil i ett garage och startade motorn.
Då pratade vi inte längre och när jag såg henne visste jag inte längre vad jag skulle säga.
Han hade mustasch, som min pappa, han hade snälla ögon, som min pappa.
Vilken död är värst? Att drunkna? Att ha ont?
Jag tror det är den då man älskar någon mer än man älskar sig själv, men man kan inte finnas kvar iallafall.
Vi ska fortsätta vara våra egna öar, Malin. Även när vi önskar att vi tillhörde fastlandet.

after laughter comes tears

När jag föddes, var jag död.
Ödets ironi!
-
Jag ville inte komma ut. Ett dygn tog det, och när jag väl kom ut, var jag tyst. Man får förmoda att jag såg ganska beklagansvärd ut. Jag var blå och mitt huvud hade efter allt krystande och dragande antagit en onaturlig form.
Läkaren undvek att prata. Han bara antog en sammanbiten min, tog det lilla utklämda röda knyttet och sprang iväg med det. Ridå ner.
Istället för en späd stämma hördes nu bara raska steg i en korridor, och ett svagt mummel av kvinnoröster.
Och de som väntat mig, där var de nu, utan mig, utan någonting alls helt plötsligt. Jag tror inte att den stunden kan ha mätts i tid, för sådana stunder är tidlösa, bottenlösa, de går utanför universums alla ramar.

Ibland tror jag att jag är kvar i den där stunden. Jag ligger i en skrämd människas händer, någon som bär min lilla livlösa kropp, mina föräldrars sinnen som är blanka av skräck, och jag tror inte att jag lever. Jag tror att alla har en sån stund. Någonstans finns vi inte alls. Vi existerar inte.
Men om det inte vore för att någon stod med ögon uppspärrade av skräck och magen fylld av en isande klump och väntade på oss, tänker jag, skulle vi behöva finnas?

Nu finns jag ändå. Ungen levde. Tårar och fyrverkerier.
Så nåt ska man väl göra av sin tid, tänker jag.