To the sea, the sea of love

Det är juli nu.
Tiden går så fort, och tiden går så långsamt.
I skogen står luften still men tankarna snurrar. Det är kvavt, det finns blåbär, jag tar dem.
När var det? Tiden går så fort. Var det tre månader sedan, tre veckor, hundra dagar? Som vi låg på en smal madrass mitt i natten i ditt pojkrum i Oslo, väntade på att timmarna skulle gå. Timmarna innan du åkte. Men du var på väg så länge, jag vet ju det. Hur många dagar hade du varit på väg? Och hur många timmar?
Tätt, tätt låg vi. Jag lade pekfingret i den lilla gropen i din överläpp. Jag har alltid älskat den.
Vi ses snart sa du.
Allting har en sista gång. Jag visste att den var vår.

I skogen är allting likadant, varje juli. Gruset trampas upp av joggare, träden blir högre, men luften är alltid samma mellan tallarna, den räddar en. Den håller om mig och jag vet att det här är den dagen, det är inte en söndag, men idag är den dagen. Kanske lägger hon också fingret i gropen i din överläpp idag.

Är det hundra timmar sedan, hur många dagar sedan är det? Vi låg gömda från alla andra på en klippa på Brännö i augustisolen och jag KÄNDE dig. I bakgrunden hörde vi människor och fåglar och flakmoppar och måsar och de kanske såg oss men igen annan och jag KÄNDE DIG igen, att du var min, jag tror att det var sista gången. Jag tror att du var på väg då också. Du var på väg ifrån mig så länge, så länge innan du åkte.

Vägen genom skogen går förbi fotbollsplanen där du spelade, men är det så länge sedan?
Den är tom, ingen spelar på den nu, det var längesen du spelade där, men hur länge är längesen? Hur många timmar, hur många dagar? Tiden går så fort, men tiden går så långsamt.

De sista timmarna på den smala madrassen i Oslo gick så fort.
Jag vet inte om jag har känt mitt hjärta så mycket som den gången. Jag minns bara hur det var så stort att det kunde fyllt hela rummet just då, hur det egentligen kunde ha vuxit hur mitt bröst och tryckt fast dig mot golvet och fått dig att stanna, stanna hos mig för alltid när inga ord hjälpte längre, när hela hela huvudet bultade ÅK INTE IFRÅN MIG SNÄLLA.

Men du måste ju åka, älskade du. Du måste ju. Du hade redan varit på väg så länge.
Tiden går fort, för det var inte nyss, och om hundra timmar och lika många dagar är du ännu längre bort, och jag längtar till den dagen. Ändå är den här dagen lika vacker som vilken dag som helst.
Det är inte sunt att låta hjärtat växa så. Jag tar hand om det nu, du ska inte oroa dig för det. Det bara hände.

Tiden går så fort och den här dagen är en annan imorgon, precis som att vi inte längre är samma som alldeles nyss, alldeles nyss när vi låg så tätt ihop och jag lade fingret i den lilla gropen i din överläpp, när mitt hjärta var så stort att det kunde dränka oss båda, var nu rädd om dig, var rädd om henne.

Tiden går så långsamt. Jag kommer ut ur skogen och jag måste gå hem och jag måste gå och lägga mig och jag måste gå upp imorgon och den dagen är en annan, efter den här, och jag vet att den här dagen kommer vara mindre viktig en annan dag. Om hundra dagar är den här dagen en annan dag. När är den dagen? Om hundra timmar, hundra dagar?
Tiden går fort, du vet.