Söndagar är de sämsta dagarna,
då man märker att man kan en kropp som en karta.
Varje centimeter känner man,
blundar man vet man precis
Blundar man
Det ska man inte.
Men om man blundar
vet man att man minns varje centimeter
för att man älskat dem
man har älskat dem.
Ens kind har legat mot
skulderblad
midja
nacke
halsgrop
ens armar har slutit om
bröstkorg
Varenda centimeter
man hatar att man minns dem
man hatar det!
Man kan varje doft, fortfarande
ett tag till
På söndagen minns man hur man
höll nästan för hårt
ibland
som om man visste redan då
Ens hjärta har legat i en hand,
man har lagt det överallt,
sakta måste man plocka upp bit efter bit
På söndagen blir orden
aldrig
mer
på riktigt.
söndag 22 juni 2008
fredag 20 juni 2008
I was young when I left home
Livet är som när man gör smällkarameller, om du förstår hur jag menar? Man letar upp två silkespapper, i de finaste färgerna man kan hitta. Man lägger dem mot varandra, och så mäter man hur stor plats som ska finnas för pappersrullen som ska få plats i mitten. Sen börjar man vika kanterna in mot mitten, man viker, man vänder, man viker åt andra hållet. När man vikt in båda kanterna klipper man så försiktigt man kan igenom allt det vikta, så att det blir långa krusiga fransar. Så rullar man hela alltet, runt pappersrullen, och så knyter man ihop ändarna, och så blir det SÅ FINT.
Jag tycker livet är så. Man viker, man vänder, man viker, man klipper, man rullar. Det enda man vill är att den där jävla smällkaramellen ska vara klar, så vacker och fin och prasslig! Man vill VETA, hur det ska bli. Man vill inte vänta, man vill vara färdig, men det går inte att fuska. Det är klart när det är klart. Och här sitter jag och det känns som att jag inte har valt rätt silkespapper ens.
---
När jag var tjugo blev jag dumpad, kan man nog säga. Jag hade dejtat en fem år äldre hippie från Djursholm under två månader. Jag hade fått följa med i hans folkabuss ända till Öland och andäktigt tittat på medan han smidigt rattade runt genom livet, tills han kom på att han inte orkade ha en nervös småbrud hängande i hasorna och avslutade det hela rätt snabbt med tårar i ögonen och ursäkten att han skulle flytta till Umeå till hösten i vilket fall.
Jag hamnade i koma. Jag satt hemma hos mina föräldrar utan jobb och pengar och grät, och grät, och grät.
Jag minns inte ens att jag umgicks med någon. Jag bara grät. Jag satt i soffan och grät, jag låg på sängen och grät, ibland satt jag utomhus. Ibland grät jag hysteriskt, ibland satt jag bara och stirrade framför mig med en och annan tår sakta rinnandes ner mot hakan.
Min pappa bevakade mig i tysthet med bekymmer i blick. Det är svårt att prata med hjärtekrossade döttrar. Ibland kom han och satte sig mittemot mig, utan en aning om vad han skulle göra. Ibland grät han också en skvätt i ren maktlöshet. Jag såg hela världen försvinna ner i ett svart hål. Jag kunde inte vara ett dugg glad.
Till slut gjorde han det enda logiska för en pappa att göra, han tog med mig ut på bilturer. Vi åkte runt i hans lilla folkabubbla och besökte loppisar runt om i Östergötland. Det var fint väder och vi hade på en skiva jag hade bränt, med Leonard Cohen.
Vi var på så många loppisar vi hittade. De låg på bakgårdar och i lador, ibland var det skyltat och ibland var det stängt fast det stod att det skulle vara öppet. Pappa köpte rejäla saker, som en ratt och en tunna. Jag köpte konstiga böcker och en liten skinnväska. Ibland åkte jag med till ställen som bara pappa ville åka till, för att jag ville vara snäll. Jag har till exempel besökt motormuséet i Motala. Det var ganska tråkigt. Vi fikade utanför, pappa älskar att fika.
Jag hade inte körkort, utan följde östgötaslätten med blicken medan vi drog från ställe till ställe. Jag minns att det var vackert väder den sommaren, fälten var bleka och vajande. Jag hade långt gult hår och ett par rosa kinaskor som jag köpte på en av loppisarna. Det är vad jag minns från den sommaren. Det svarta hålet, den gula slätten, loppisarna.
Och att han långsamt, långsamt försvann ur mitt hjärta. Hippien, och mörkret.
Och nu? Det skulle kunna vara exakt som det var den gången nu. Det borde vara ännu värre. Det är någonting som varade i flera år som har tagit slut. Jag har delat så otroligt mycket mer med en människa den här gången. Ändå är jag inte i koma.
Då, när jag var tjugo, hade jag inte ens hittat silkespappret. Jag hade inte en aning om vad jag skulle göra. Det kan jag ju se. Men nu?
Jag sitter ju här. Jag andas och det går, det går upp och det går ner, men det går.
Jag kanske har min jävla smällkaramell, egentligen? Den kanske redan hänger uppe i granen? Kanske ser jag den bara inte? Jag vet inte. Jag önskar ibland att jag visste. Men det är ju sådär, det är det som är det jobbiga och det är det som är livet.
Man vet inte.
Jag tycker livet är så. Man viker, man vänder, man viker, man klipper, man rullar. Det enda man vill är att den där jävla smällkaramellen ska vara klar, så vacker och fin och prasslig! Man vill VETA, hur det ska bli. Man vill inte vänta, man vill vara färdig, men det går inte att fuska. Det är klart när det är klart. Och här sitter jag och det känns som att jag inte har valt rätt silkespapper ens.
---
När jag var tjugo blev jag dumpad, kan man nog säga. Jag hade dejtat en fem år äldre hippie från Djursholm under två månader. Jag hade fått följa med i hans folkabuss ända till Öland och andäktigt tittat på medan han smidigt rattade runt genom livet, tills han kom på att han inte orkade ha en nervös småbrud hängande i hasorna och avslutade det hela rätt snabbt med tårar i ögonen och ursäkten att han skulle flytta till Umeå till hösten i vilket fall.
Jag hamnade i koma. Jag satt hemma hos mina föräldrar utan jobb och pengar och grät, och grät, och grät.
Jag minns inte ens att jag umgicks med någon. Jag bara grät. Jag satt i soffan och grät, jag låg på sängen och grät, ibland satt jag utomhus. Ibland grät jag hysteriskt, ibland satt jag bara och stirrade framför mig med en och annan tår sakta rinnandes ner mot hakan.
Min pappa bevakade mig i tysthet med bekymmer i blick. Det är svårt att prata med hjärtekrossade döttrar. Ibland kom han och satte sig mittemot mig, utan en aning om vad han skulle göra. Ibland grät han också en skvätt i ren maktlöshet. Jag såg hela världen försvinna ner i ett svart hål. Jag kunde inte vara ett dugg glad.
Till slut gjorde han det enda logiska för en pappa att göra, han tog med mig ut på bilturer. Vi åkte runt i hans lilla folkabubbla och besökte loppisar runt om i Östergötland. Det var fint väder och vi hade på en skiva jag hade bränt, med Leonard Cohen.
Vi var på så många loppisar vi hittade. De låg på bakgårdar och i lador, ibland var det skyltat och ibland var det stängt fast det stod att det skulle vara öppet. Pappa köpte rejäla saker, som en ratt och en tunna. Jag köpte konstiga böcker och en liten skinnväska. Ibland åkte jag med till ställen som bara pappa ville åka till, för att jag ville vara snäll. Jag har till exempel besökt motormuséet i Motala. Det var ganska tråkigt. Vi fikade utanför, pappa älskar att fika.
Jag hade inte körkort, utan följde östgötaslätten med blicken medan vi drog från ställe till ställe. Jag minns att det var vackert väder den sommaren, fälten var bleka och vajande. Jag hade långt gult hår och ett par rosa kinaskor som jag köpte på en av loppisarna. Det är vad jag minns från den sommaren. Det svarta hålet, den gula slätten, loppisarna.
Och att han långsamt, långsamt försvann ur mitt hjärta. Hippien, och mörkret.
Och nu? Det skulle kunna vara exakt som det var den gången nu. Det borde vara ännu värre. Det är någonting som varade i flera år som har tagit slut. Jag har delat så otroligt mycket mer med en människa den här gången. Ändå är jag inte i koma.
Då, när jag var tjugo, hade jag inte ens hittat silkespappret. Jag hade inte en aning om vad jag skulle göra. Det kan jag ju se. Men nu?
Jag sitter ju här. Jag andas och det går, det går upp och det går ner, men det går.
Jag kanske har min jävla smällkaramell, egentligen? Den kanske redan hänger uppe i granen? Kanske ser jag den bara inte? Jag vet inte. Jag önskar ibland att jag visste. Men det är ju sådär, det är det som är det jobbiga och det är det som är livet.
Man vet inte.
måndag 9 juni 2008
When you were my baby
Det som händer första gången minns man, de andra gångerna är repetition.
De är inte sämre eller bättre än den första gången, men det är den som lyser igenom, så detaljrik och tydlig och KLAR, som någonting som hände alldeles nyss. Den första gången.
Egentligen är det säkert mängder av detaljer man glömt också, men när man tänker på den första gången så är allting bara så mycket klarare än andra gången, och tredje, och fjärde.
Det var första gången för mig i juli för nästan tio år sedan. Jag vet inte vad det var som hände, jag trodde att det var kärleken.
Vem var den där människan? Jag trodde att jag var kär, eller jag åkte faktiskt dit för att få ett avslut på vårt "förhållande". Det hade pågått lite löst under några veckor och jag kände mig föga inspirerad. Jag hade varit i Helsingborg med pappa och syrran och så skulle de lämna mig i Ängelholm hos honom, eller utanför Ängelholm var det om jag tänker efter. Vejbystrand, så hette det. Vi fick köra längs med små grusvägar för att hitta hans hus, det var ett stort trähus ibland en massa andra, det hade en stor trädgård. Jag minns inte färgen. Röd, gul? Det var ett gammalt föredetta sommarhem för sjuka barn. Han stod utanför i shorts och t-shirt och vinkade in oss. Nu ägde hans släkt huset, det hade två våningar och en massa rum, möblerna var gamla. Hans farmor hade ett eget rum, utan att träffa henne försod jag att hon var en sån där sur järntant. Han vågade inte ens låna av hennes lakan som fanns i det där rummet. Det var väldigt vitt, sängkläderna var stärkta, över sängen hängde ett kors. Gardinerna skira. man förstod att där inne sov någon som gick upp tidigt.
När vi bar in mina väskor så tittade han så förkrossat på mig. Han hade blivit mycket mindre än sist. Han hade gråtit, jag hade ju sagt att det skulle vara slut. Jag bar huvudet högt. Han var arton år, ett år äldre än jag och jag vet inte vem han var. Alltså egentligen, jag trodde ju att jag visste, vad visste jag egentligen? Han besatt av Morrissey och Stig Dagerman. Han var smart. Han hade mittbena ibland och joggingskor till shorts. Det gjorde ont i mig, alltså det där sista. Jag hade sagt att nu skulle det bli slut, jag hade förberett oss.
Självklart var det därför han nu var så liten. Han lade sin högfärdiga stil på hyllan, han blev liten och svag, han satte mig på en piedestal. "Lämna mig inte". Jag var sjutton år. Bestämd. Jag hade haft neonrött hår hela våren och nu hade jag blekt det och klippt av det själv, jag såg först ut som en maskros och sedan som Emil, i Lönneberga. En flicka med pojkfrisyr.
På natten fick han sova på min madrass, han fick komma nära. Han fick äran.
Var det att det var juli, och så varmt? Var det att han hade gått ner från sina höga hästar, erkände sin kärlek nu när han var rädd att förlora min? Ville jag egentligen ha hans? Var jag bara glad att någon ville ha mig? De här sakerna vet jag inte svaret på. Men när jag vaknade på morgonen var det fortfarande vi. Någonstans mjuknade jag.
Vi gick försiktigt genom huset den morgonen, som två andra. Trägolvet knarrade, vi satte oss på verandan och åt frukost. Yoghurt och Kelloggs special K, jag satt på sidan av bordet så att jag hade trädgården i ryggen. Gräset var så torrt, det hade inte regnat på flera veckor, det knastrade under fötterna när man gick barfota över det.
Tio dagar började. Plötsligt slutade jag tänka på allting annat. På hans mittbena och joggingskor, på förhållandet som skulle ta slut. På hösten då jag skulle bo i Mjölby och han i Göteborg. Han blev vacker i mina ögon.
Vi cyklade till Ängelholm, längs med havet. De skånska sandstränderna, asfalterade cykelbanor vita av sand, pilträd som vinden smeker, solen som försvinner i diset. Hjärtat vill följa med. I Ängelholm gick jag ovant i mina höga platåsandaler och mitt vitgula hår med min hand i hans erfarna, och han drack rom och cola, det var första gången jag drack sprit på en uteservering.
Ungefär en månad tidigare hade jag varit aspackad på Hultsfredsfestivalen och jag hade inte varit en mans kvinna. Jag var inte hans då. Efteråt skulle han mena att jag redan varit det, och efteråt skulle han låta mig lida för det. Men då visste han inte. Då tindrade hans ögon när han såg på mig. Jag var hans lilla pärla. Han ville kalla mig gumman. Jag sa att det var okej, för den här gången.
Vi sprang igenom skogen, vi badade i havet. Man kunde springa rakt ut och göra bomben i vattnet, när vi sprang upp höll vi våra handdukar om oss som capes, som superhjältar.
Vem var jag? Var jag lycklig? Jag kände mig lycklig då. Jag vet inte. Jag trodde att jag visste så mycket. Vi gick längs grusvägarna till stranden, hand i hand, skrattandes. Folk såg på oss. Vi badade i havet. Det var hett, jag hade tunna sommarklänningar. Jag minns inte vad han hade på sig. Han hade nog sina kostymbyxor som var lite för korta, han gick utåt med fötterna. Det såg så fånigt ut. Jag brydde mig inte längre.
Några vänner till hans pappa kom på besök och bodde i huset några dagar. Det var en ung präst, hans fru och barn. Han presenterade mig som sin flickvän. Jag hade inte träffat hans pappa då. Jag ville tro att hans föräldrar skulle vara som mina, varma och välkomnande. Om hans kärlek för mig kunde finnas, då måste de väl älska honom också? Men ibland vet man inte vad som är kärlek, vad som är förälskelse, vad som är inbillning. Vad som är att ligga nära någon vaken en hel natt, att klamra sig fast, och inte kunna känna någonting annat än känslan som pulserar genom kroppen? Vilken känsla är det egentligen? Egentligen?
Vi tog sovrummet på övervåningen, det längst bort. Vi hörde på Kent, vi hörde på 747, det var vår sång. Vi sa att vi älskade varandra nu. Om nätterna kunde jag känna närvaron från de små sjuka sommarbarnen som fått bo där, jag vågade inte gå ner på toaletten själv, paniken växte i mig när jag skulle gå upp för trappan ensam, de jagade mig upp igen, jag sprang upp för trappan, in till tryggheten och värmen och honom.
Vem var han? Vem var han innan vi kom dit? Varför hade jag inte känt det jag kände då?
Kanske var huset en fristad. Kanske upplöste det allting runt oss, det som inte fungerat innan och som aldrig skulle kunna fungera efteråt.
Augusti kom, dagarna rann ifrån oss. Han skulle börja i sista ring och jag i andra. Jag måste åka hem, skolan skulle börja om en vecka. Den sista natten fick jag panik. Jag började skaka, min själ ville inte lämna allting, min kropp ville inte andas. Han sprang fram och tillbaka, livrädd. Det gick över. Vi höll hårt om varandra, vi grät och grät. Vi älskade varandra, det skulle alltid vara så här.
En vecka efter att jag kommit hem berättade jag för honom om det som hänt på festivalen. Att jag hade varit ung och full och glad och att det hade hänt lite allt möjligt. Det var innan oss, men jag ville bara att han skulle veta.
Han var väldigt dramatisk. Hans svar var skrivet på svart bakgrund, med vit text. Ingenting skulle kunna bli som förut.
Vi försökte i ett år. Han skulle aldrig låta mig glömma. Han klev sakta upp på sina höga hästar igen och han fick mig att ångra mig så bittert. Det sista jag såg av honom minns jag inte, även fast den natten är så klar. Jag tror att det var när jag luktade på hans skjorta, för den luktade som han gjorde den sommaren. Och jag grät.
De tog mig därifrån och han skrek mitt namn ut i natten och de höll fast honom, han var galen när jag lämnade honom. Jag har inte sett honom sen dess och det året är egentligen bara ett svart hål i mitt liv. Men de tio dagarna, de var de tio första dagarna. Man minns alltid den första gången.
De är inte sämre eller bättre än den första gången, men det är den som lyser igenom, så detaljrik och tydlig och KLAR, som någonting som hände alldeles nyss. Den första gången.
Egentligen är det säkert mängder av detaljer man glömt också, men när man tänker på den första gången så är allting bara så mycket klarare än andra gången, och tredje, och fjärde.
Det var första gången för mig i juli för nästan tio år sedan. Jag vet inte vad det var som hände, jag trodde att det var kärleken.
Vem var den där människan? Jag trodde att jag var kär, eller jag åkte faktiskt dit för att få ett avslut på vårt "förhållande". Det hade pågått lite löst under några veckor och jag kände mig föga inspirerad. Jag hade varit i Helsingborg med pappa och syrran och så skulle de lämna mig i Ängelholm hos honom, eller utanför Ängelholm var det om jag tänker efter. Vejbystrand, så hette det. Vi fick köra längs med små grusvägar för att hitta hans hus, det var ett stort trähus ibland en massa andra, det hade en stor trädgård. Jag minns inte färgen. Röd, gul? Det var ett gammalt föredetta sommarhem för sjuka barn. Han stod utanför i shorts och t-shirt och vinkade in oss. Nu ägde hans släkt huset, det hade två våningar och en massa rum, möblerna var gamla. Hans farmor hade ett eget rum, utan att träffa henne försod jag att hon var en sån där sur järntant. Han vågade inte ens låna av hennes lakan som fanns i det där rummet. Det var väldigt vitt, sängkläderna var stärkta, över sängen hängde ett kors. Gardinerna skira. man förstod att där inne sov någon som gick upp tidigt.
När vi bar in mina väskor så tittade han så förkrossat på mig. Han hade blivit mycket mindre än sist. Han hade gråtit, jag hade ju sagt att det skulle vara slut. Jag bar huvudet högt. Han var arton år, ett år äldre än jag och jag vet inte vem han var. Alltså egentligen, jag trodde ju att jag visste, vad visste jag egentligen? Han besatt av Morrissey och Stig Dagerman. Han var smart. Han hade mittbena ibland och joggingskor till shorts. Det gjorde ont i mig, alltså det där sista. Jag hade sagt att nu skulle det bli slut, jag hade förberett oss.
Självklart var det därför han nu var så liten. Han lade sin högfärdiga stil på hyllan, han blev liten och svag, han satte mig på en piedestal. "Lämna mig inte". Jag var sjutton år. Bestämd. Jag hade haft neonrött hår hela våren och nu hade jag blekt det och klippt av det själv, jag såg först ut som en maskros och sedan som Emil, i Lönneberga. En flicka med pojkfrisyr.
På natten fick han sova på min madrass, han fick komma nära. Han fick äran.
Var det att det var juli, och så varmt? Var det att han hade gått ner från sina höga hästar, erkände sin kärlek nu när han var rädd att förlora min? Ville jag egentligen ha hans? Var jag bara glad att någon ville ha mig? De här sakerna vet jag inte svaret på. Men när jag vaknade på morgonen var det fortfarande vi. Någonstans mjuknade jag.
Vi gick försiktigt genom huset den morgonen, som två andra. Trägolvet knarrade, vi satte oss på verandan och åt frukost. Yoghurt och Kelloggs special K, jag satt på sidan av bordet så att jag hade trädgården i ryggen. Gräset var så torrt, det hade inte regnat på flera veckor, det knastrade under fötterna när man gick barfota över det.
Tio dagar började. Plötsligt slutade jag tänka på allting annat. På hans mittbena och joggingskor, på förhållandet som skulle ta slut. På hösten då jag skulle bo i Mjölby och han i Göteborg. Han blev vacker i mina ögon.
Vi cyklade till Ängelholm, längs med havet. De skånska sandstränderna, asfalterade cykelbanor vita av sand, pilträd som vinden smeker, solen som försvinner i diset. Hjärtat vill följa med. I Ängelholm gick jag ovant i mina höga platåsandaler och mitt vitgula hår med min hand i hans erfarna, och han drack rom och cola, det var första gången jag drack sprit på en uteservering.
Ungefär en månad tidigare hade jag varit aspackad på Hultsfredsfestivalen och jag hade inte varit en mans kvinna. Jag var inte hans då. Efteråt skulle han mena att jag redan varit det, och efteråt skulle han låta mig lida för det. Men då visste han inte. Då tindrade hans ögon när han såg på mig. Jag var hans lilla pärla. Han ville kalla mig gumman. Jag sa att det var okej, för den här gången.
Vi sprang igenom skogen, vi badade i havet. Man kunde springa rakt ut och göra bomben i vattnet, när vi sprang upp höll vi våra handdukar om oss som capes, som superhjältar.
Vem var jag? Var jag lycklig? Jag kände mig lycklig då. Jag vet inte. Jag trodde att jag visste så mycket. Vi gick längs grusvägarna till stranden, hand i hand, skrattandes. Folk såg på oss. Vi badade i havet. Det var hett, jag hade tunna sommarklänningar. Jag minns inte vad han hade på sig. Han hade nog sina kostymbyxor som var lite för korta, han gick utåt med fötterna. Det såg så fånigt ut. Jag brydde mig inte längre.
Några vänner till hans pappa kom på besök och bodde i huset några dagar. Det var en ung präst, hans fru och barn. Han presenterade mig som sin flickvän. Jag hade inte träffat hans pappa då. Jag ville tro att hans föräldrar skulle vara som mina, varma och välkomnande. Om hans kärlek för mig kunde finnas, då måste de väl älska honom också? Men ibland vet man inte vad som är kärlek, vad som är förälskelse, vad som är inbillning. Vad som är att ligga nära någon vaken en hel natt, att klamra sig fast, och inte kunna känna någonting annat än känslan som pulserar genom kroppen? Vilken känsla är det egentligen? Egentligen?
Vi tog sovrummet på övervåningen, det längst bort. Vi hörde på Kent, vi hörde på 747, det var vår sång. Vi sa att vi älskade varandra nu. Om nätterna kunde jag känna närvaron från de små sjuka sommarbarnen som fått bo där, jag vågade inte gå ner på toaletten själv, paniken växte i mig när jag skulle gå upp för trappan ensam, de jagade mig upp igen, jag sprang upp för trappan, in till tryggheten och värmen och honom.
Vem var han? Vem var han innan vi kom dit? Varför hade jag inte känt det jag kände då?
Kanske var huset en fristad. Kanske upplöste det allting runt oss, det som inte fungerat innan och som aldrig skulle kunna fungera efteråt.
Augusti kom, dagarna rann ifrån oss. Han skulle börja i sista ring och jag i andra. Jag måste åka hem, skolan skulle börja om en vecka. Den sista natten fick jag panik. Jag började skaka, min själ ville inte lämna allting, min kropp ville inte andas. Han sprang fram och tillbaka, livrädd. Det gick över. Vi höll hårt om varandra, vi grät och grät. Vi älskade varandra, det skulle alltid vara så här.
En vecka efter att jag kommit hem berättade jag för honom om det som hänt på festivalen. Att jag hade varit ung och full och glad och att det hade hänt lite allt möjligt. Det var innan oss, men jag ville bara att han skulle veta.
Han var väldigt dramatisk. Hans svar var skrivet på svart bakgrund, med vit text. Ingenting skulle kunna bli som förut.
Vi försökte i ett år. Han skulle aldrig låta mig glömma. Han klev sakta upp på sina höga hästar igen och han fick mig att ångra mig så bittert. Det sista jag såg av honom minns jag inte, även fast den natten är så klar. Jag tror att det var när jag luktade på hans skjorta, för den luktade som han gjorde den sommaren. Och jag grät.
De tog mig därifrån och han skrek mitt namn ut i natten och de höll fast honom, han var galen när jag lämnade honom. Jag har inte sett honom sen dess och det året är egentligen bara ett svart hål i mitt liv. Men de tio dagarna, de var de tio första dagarna. Man minns alltid den första gången.
Good night moon
Jag skulle vilja vara den där lilla rosen, hon som blir upplyft och kringkastad. Jag försöker. Jag vet bara inte hur jag ska kombinera det med mig själv. Jag är så lugn nu och sen är jag rädd att vakna en morgon om tre veckor eller tre månader och känna klumpen i magen, den som har kommit förr när man minst anade det.
Jag minns när jag satt en morgon eller kanske var det förmiddag, på en balkong i september 2004 med den vackraste person jag visste och fick starkt kaffe och jag sa att jag just hade kommit ur ett och ett halvt år av förhållande och han frågade när och jag sa för tre veckor sen. Oj sa han. Då kände jag mig ändå så lugn, jag minns hur jag satt på bussen hem därifrån och tryckte huvudet mot rutan och kände mig så lycklig och jag älskade den dagen.
Annars hatar jag september. Det är en så konstig månad. Det är fortfarande sommar på något sätt, ljuset, men det är kalla vindar som påminner en om att nu är det slut, nu ska du in igen i hjulet och kylan och nu dröjer det innan det kan kännas så här igen.
För den morgonen i september blev aldrig fortsättningen på en vacker höst, nej det var bara en början på ett år av skit jag tyckte gjorde mig lycklig just då men efteråt fattade jag att mitt hjärta bara inte hade fått läka i lugn och ro. Och jag är rädd för att göra fel, rädd för att göra om det. Det tar längre tid än man tror. jag är lugn, och jag vill så gärna så gärna att det är sanningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)