Förra veckan stod det exakt överallt om Britney Spears "katastrofala" framträdande på MTV (video-/music/music video, jag minns inte vilket)awards härom veckan. Hon skulle inleda galan med att göra ett framträdande med sin nya låt, och det hela slutade med att exakt alla "chockades svårt". 50 cent hade "bara gapat", P Diddy hade kollat bort. Medierna sågade henne totalt efteråt; hon var tjock och patetisk och kunde inte mima eller dansa och hade fult hår och publiken insåg vilken föredetting hon är och så vidare.
Jag tycker inte att det är ett dugg överraskande. Att Britney var ur form och inte hade flexade abs som på den gamla goda tiden, sure, det anade man väl eftersom hon fått två barn på kort tid och verkar vara helt psykiskt labil, håller på med droger, är på nakenfester, och så vidare. Men just att hon gjorde det, det överraskade mig inte. Hon ställde upp på en gala när det var uppenbart sen länge att hon är totalt ur form och att det helt garanterat skulle gå dåligt. Ändå är det egentligen helt logiskt, för Britney vet inget annat. Hon har gjort det där i hela sitt liv, hon känner sig antagligen trygg där på scenen, fastän hon måste fattat för länge, längesen att det inte skulle vara nån bra idé, alls. Det är en vana och en rutin för henne, och bland det svåraste som finns är att bryta vanor.
Det märker man så fort man får mindre pengar. Genast är det svårt att börja käka havregrynsgröt istället för dyra flingor, genast är det svårt att tacka nej till att hänga med ut på fredagen som man brukar, det är svårt som fan att helt plötsligt låta bli att köpa någonting man vill ha och försöka tänka "den där behöver jag inte", och det kan absolut ta emot att ta fram förra årets vinterskor som faktiskt håller ett tag till. Och det där var bara några små sketna konsumtionsexempel. Hur svårt är det inte att börja ringa istället för att sms:a? För extremt många att börja motionera. Att börja söka jobb när man varit arbetslös länge. Att sluta prata när man är van vid att alltid göra det, att börja prata när man känner sig blyg och att börja säga till någon att den är fin och att man älskar den, fastän man inte alls är van. Men jag tror att de där förändringarna borde börja lite längre ner än man fattar.
En av mina lärare på Nordiska Folkhögskolan, Elisabeth, 66 år men 26 i själen, pratade en dag om hur viktigt det är att bryta vanor. Man litade alltid på Elisabeth. Hon var på ens egen nivå, fastän man fattade att hon måste veta sjukt mycket mer än en själv. Elisabeth pratade om vanebrytande en dag. "Det stimulerar hjärnan." Sa hon. "Man överraskar sig själv genom att bryta inrutade mönster och sätter igång bra processer som leder till ett nytt tänkande". Efter lektionen gick min klasskamrat Micke och hoppade över lunchen. "Jag är inte hungrig, så jag tänkte på det där som Elisabeth sa om att bryta vanor" sa han här vi frågade varför han inte åt.
Även om jag mest tyckte det var roligt just då, så är det nog exakt där man borde börja. Man borde bryta vanor ofta, mycket oftare än man själv fattar. Inte på dramatiska sätt, som typ resa till Kina för att man alltid velat det eller göra slut för att man "kommit på saker" eller hoppa av utbildningar (även om såna grejer också kan vara bra). Men att börja med ett vanebrytande på lägre nivå, för att sen jobba sig uppåt.
I Britneys fall är det ganska uppenbart, men även om inte alla får sina vanor i behov av brytning på alla tidningsomslag så tror jag det är fler än hon, för att inte säga de flesta, som har vanor som är lika sorgliga och i behov av att ändras. Det som gör det svårt är att det för det mesta grejer man inte skulle komma på själv, och där ligger problemet: Självinsikt är skitsvårt. Men steg 1 kan väl åtminstone vara att börja hitta fel på sig sjäv istället för på alla andra, och sedan åtgärda dem på ett konstruktivt sätt istället för att gnälla. Kul att jag just skrev det där! Jag återkommer när jag har blivit en bättre människa.
onsdag 19 september 2007
tisdag 11 september 2007
Tillbaka till framtiden
Är det något som är en stämningdödare, så är det när folk bara vägrar att släppa saker och gå vidare. En del händelser kan man fortsätta att få vara lite upprörd över flera år efteråt, typ vissa mord, våldtäkter och sånt, sure. Det är legitimt.
Men när det ska ÄLTAS och ÄLTAS i all evighet om en grejer som hänt blir man nästan lite mörkrädd. Varför kan somliga inte bara gå vidare nån gång? Släck lampan, säg god natt. SLÄPP DET.
I dagens tidningar hittade jag två tydliga exempel på att det ältas rätt friskt as we speak. För det första ska Janet Jackson tydligen inte förlåtas ÄN för att hon blottade tutten på tv för typ tre år sen. Vad håller de på med i det där landet? Deras president fick en handtralla (och mer därtill) av sin assistent mitt inne i maktens högkvarter och kom undan med det (och HON blev mobbad och kallad tjockis i amerikansk press. Men nog om Monica Lewinsky, den stackaren), men stackars Janet råkade visa tutten i 2 sekunder och måste BETALA BÖTER. Landet är fortfarnde "i chock". Hon har "åsamkat skada" och så vidare. USA, du dubbelmoralens högborg! Jag gillar inte ens Janet, men vad fasen liksom.
Sen går man vidare och hittar ett annat gäng kulturella ältare - The Shakespeare Autorship Coalition - 285 småsura aktivister ledda av två brittiska skådespelare, som vill gå till botten med att Shakespeare faktiskt inte kunde ha skrivit alla de där verken. Nu har de jättestarka bevis, det måste varit flera författare inblandade, det gick bara inte att han skrev allt! Nu, haha, nu har vi bevis! NU!
HUR kan detta kännas meningsfullt? Okej, ponera att han inte skrev exakt allt. Vad händer nu? Blir Romeo och Julia sämre? Vet ni vem som skrev de andra verken? Kommer dessa eventuella personer att tillskrivas verken, eller kanske är det så att det är TYP SJUHUNDRA ÅR SEN de dog och INTE BRYR SIG? Get a life!
Dessa intressanta frågor leder mig givetvis in på en svensk klassiker - Palmemordet. Det mest tragiska av alla svenska brottsfall. Det läggs fortfarande ner pengar på skiten. Man dränerar fortfarande sjöar. De har ältat sen åttiotalet. Den ende eventuellt misstänkte stackaren strök med för flera år sen, och poängen är: Det kommer inte bli som innan Palme dog. Get it? Sverige blir aldrig detsamma. Nä, jag vet att "allt var annorlunda" innan han blev mördad och att politiker kunde traska runt på gatorna utan livvakter och hela den grejen och tack vare det här mordet så blev Sverige ett mer osäkert land, osv. Men han kommer inte tillbaka. Det är redan kört, och det skedde samma natt som han mördades. Det blir aldrig som förr. PUNKT.
Att ältare ens ges så mycket plats i media gör mig trött. Men att folk ens orkar. Kan vi se framåt, hallå? Det finns saker att lägga sin energi på som händer exakt här och nu, både orättvisor och fantastiska händelser i det liv ni faktiskt råkar leva? Suck. Jamen faktiskt!
Men när det ska ÄLTAS och ÄLTAS i all evighet om en grejer som hänt blir man nästan lite mörkrädd. Varför kan somliga inte bara gå vidare nån gång? Släck lampan, säg god natt. SLÄPP DET.
I dagens tidningar hittade jag två tydliga exempel på att det ältas rätt friskt as we speak. För det första ska Janet Jackson tydligen inte förlåtas ÄN för att hon blottade tutten på tv för typ tre år sen. Vad håller de på med i det där landet? Deras president fick en handtralla (och mer därtill) av sin assistent mitt inne i maktens högkvarter och kom undan med det (och HON blev mobbad och kallad tjockis i amerikansk press. Men nog om Monica Lewinsky, den stackaren), men stackars Janet råkade visa tutten i 2 sekunder och måste BETALA BÖTER. Landet är fortfarnde "i chock". Hon har "åsamkat skada" och så vidare. USA, du dubbelmoralens högborg! Jag gillar inte ens Janet, men vad fasen liksom.
Sen går man vidare och hittar ett annat gäng kulturella ältare - The Shakespeare Autorship Coalition - 285 småsura aktivister ledda av två brittiska skådespelare, som vill gå till botten med att Shakespeare faktiskt inte kunde ha skrivit alla de där verken. Nu har de jättestarka bevis, det måste varit flera författare inblandade, det gick bara inte att han skrev allt! Nu, haha, nu har vi bevis! NU!
HUR kan detta kännas meningsfullt? Okej, ponera att han inte skrev exakt allt. Vad händer nu? Blir Romeo och Julia sämre? Vet ni vem som skrev de andra verken? Kommer dessa eventuella personer att tillskrivas verken, eller kanske är det så att det är TYP SJUHUNDRA ÅR SEN de dog och INTE BRYR SIG? Get a life!
Dessa intressanta frågor leder mig givetvis in på en svensk klassiker - Palmemordet. Det mest tragiska av alla svenska brottsfall. Det läggs fortfarande ner pengar på skiten. Man dränerar fortfarande sjöar. De har ältat sen åttiotalet. Den ende eventuellt misstänkte stackaren strök med för flera år sen, och poängen är: Det kommer inte bli som innan Palme dog. Get it? Sverige blir aldrig detsamma. Nä, jag vet att "allt var annorlunda" innan han blev mördad och att politiker kunde traska runt på gatorna utan livvakter och hela den grejen och tack vare det här mordet så blev Sverige ett mer osäkert land, osv. Men han kommer inte tillbaka. Det är redan kört, och det skedde samma natt som han mördades. Det blir aldrig som förr. PUNKT.
Att ältare ens ges så mycket plats i media gör mig trött. Men att folk ens orkar. Kan vi se framåt, hallå? Det finns saker att lägga sin energi på som händer exakt här och nu, både orättvisor och fantastiska händelser i det liv ni faktiskt råkar leva? Suck. Jamen faktiskt!
fredag 7 september 2007
sex and the city-stämningen
Jag har börjat ana ett mönster. Singelmönstret. Det har blivit mer och mer uppenbart allt som åren har gått, att väldigt många i min närhet för det mesta är singlar. Bortsett från någon kortare incident här och där, är misstänkt många i min bekantskapskrets/närhet så gott som regelbundet ensamma. Vi pratar tjejer, killar, åldersgrupp 20-30. Jag räknar tillochmed in släktingar!
I början, för några år sen, kändes det ganska normalt och jag tänkte inte mer på det. Men allt eftersom åren går har flera av dem fortsatt att vara singel. För gott. Det har knappt funnits någon. Det är detta som överraskar mig mest. Jag har tagit mig igenom flera förhållanden under samma tidsperiod, och jag har inte kunnat se någon orsak till varför. Jag har tvärtom tänkt att men om JAG lyckas, för så himla rolig är jag ändå inte, hur kommer det sig att de...?
De här människorna täcker inte bara upp de så att säga grundläggande egenskaperna (klarar att duscha själv, borstar tänderna, har flyttat hemifrån, byter underkläder), de är dessutom charmiga, trevliga, har jobb, de ser absolut bra ut, de klär sig fint och luktar gott. De är dessutom omtyckta i respektive vänskapskretsar och de har inga psykiska eller fysiska men eller sjukdomar. De flesta har heller inga problem med att klara den såkallade biten "få ragg".
Så varför, varför är de här personerna SINGEL år efter år? Om vi levde på trettitalet hade de varit bortgifta för en evighet sen! Visst, man måste inte vara ihop med nån. Det kan vara "kvävande". Man kan behöva lära känna sig själv, och sånt. Men det finns onekligen många fördelar med att vara ihop med nån lite då och då. Man har någon att ringa och prata om allt möjligt med, och att krama. Man har någon att gå på bio med. Man kan få ett sexliv. Någon tycker att man är fin, fastän man inte gör något speciellt just då. Man slipper känna sig ensam när ingen har tid med en.
Jag har börjat närma mig en teori. Det är väl allmänt erkänt att "singel" har blivit ett begrepp, precis som "familj". På 2000-talet klarar man allt själv. Man kan hitta nån även efter 30, man behöver en massa år till att "utveckla sig själv" och resa/prova på saker/flytta. Men jag tror att den där självförverkligande biten hänger ihop med nån sorts rädsla. Det är en svaghet att visa att man kanske behöver någon. Man vill inte behöva/bli behövd.
Dessutom märker jag ett mycket, mycket starkt drag av petighet. Det dejtas mycket, men man blir aldrig tillsammans med någon. Ingen verkar duga, alltid är det nåt. Man letar efter Utseendet, Stilen, Egenskaperna, Smaken. Det gör att jag inte förstår den här grejen helt. Måste man leta så förbannat? Måste han eller hon vara så perfekt? Måste man rådgöra med alla man känner, och kan man inte bara vara ihop ett tag och testa?
Att bli ihop 2007 är lite som att gifta sig 2007. Det är inget att vara så himla rädd för. Om det inte funkar är det ingen som kommer kämpa vidare, det är bara att skilja sig!
I början, för några år sen, kändes det ganska normalt och jag tänkte inte mer på det. Men allt eftersom åren går har flera av dem fortsatt att vara singel. För gott. Det har knappt funnits någon. Det är detta som överraskar mig mest. Jag har tagit mig igenom flera förhållanden under samma tidsperiod, och jag har inte kunnat se någon orsak till varför. Jag har tvärtom tänkt att men om JAG lyckas, för så himla rolig är jag ändå inte, hur kommer det sig att de...?
De här människorna täcker inte bara upp de så att säga grundläggande egenskaperna (klarar att duscha själv, borstar tänderna, har flyttat hemifrån, byter underkläder), de är dessutom charmiga, trevliga, har jobb, de ser absolut bra ut, de klär sig fint och luktar gott. De är dessutom omtyckta i respektive vänskapskretsar och de har inga psykiska eller fysiska men eller sjukdomar. De flesta har heller inga problem med att klara den såkallade biten "få ragg".
Så varför, varför är de här personerna SINGEL år efter år? Om vi levde på trettitalet hade de varit bortgifta för en evighet sen! Visst, man måste inte vara ihop med nån. Det kan vara "kvävande". Man kan behöva lära känna sig själv, och sånt. Men det finns onekligen många fördelar med att vara ihop med nån lite då och då. Man har någon att ringa och prata om allt möjligt med, och att krama. Man har någon att gå på bio med. Man kan få ett sexliv. Någon tycker att man är fin, fastän man inte gör något speciellt just då. Man slipper känna sig ensam när ingen har tid med en.
Jag har börjat närma mig en teori. Det är väl allmänt erkänt att "singel" har blivit ett begrepp, precis som "familj". På 2000-talet klarar man allt själv. Man kan hitta nån även efter 30, man behöver en massa år till att "utveckla sig själv" och resa/prova på saker/flytta. Men jag tror att den där självförverkligande biten hänger ihop med nån sorts rädsla. Det är en svaghet att visa att man kanske behöver någon. Man vill inte behöva/bli behövd.
Dessutom märker jag ett mycket, mycket starkt drag av petighet. Det dejtas mycket, men man blir aldrig tillsammans med någon. Ingen verkar duga, alltid är det nåt. Man letar efter Utseendet, Stilen, Egenskaperna, Smaken. Det gör att jag inte förstår den här grejen helt. Måste man leta så förbannat? Måste han eller hon vara så perfekt? Måste man rådgöra med alla man känner, och kan man inte bara vara ihop ett tag och testa?
Att bli ihop 2007 är lite som att gifta sig 2007. Det är inget att vara så himla rädd för. Om det inte funkar är det ingen som kommer kämpa vidare, det är bara att skilja sig!
onsdag 5 september 2007
Hatten är din, hatten är din
Jag skulle ha börjat på en yrkesutbildning i måndags. Under två år skulle jag bott i Sunne och läst till Hälsoterapeut. Det gör jag inte. Jag är i Mjölby hos mina föräldrar.
Allt var klart, jag var redo att packa och styra kosan mot en mindre tätort i skogen, allt för att att bli UTBILDAD I ETT YRKE. Dagen innan min planerade flytt började jag panikgråta vid middagsbordet och kved "Jag vill inte!". Pappa fick tomatsoppan i halsen och mamma gav mig en kram. Alla blev överraskade. Jag med.
Jag sökte den där yrkesutbildningen i våras, när jag tänkte: Nu är jag snart 25 år. Nu ska jag BLI någonting.
Min generation, dvs 80-talisterna, tillhör det här gänget människor som har otroligt många alternativ framför sig. Själv har jag redan avverkat ett flertal såkallade "flummiga val" (utlandsflyttar, folkhögskolor). Man kan bli vad man vill, och så vidare. Inget stoppar dig. Flytta utomlands! Bli skådespelare! Kanske jobba inom TV? Du kan! Bara kör på! CSN-lån söks vind för våg, alla har en blogg, alla tjejer är intresserade av "mode". Nån här och där verkar vilja bli rörmokare, men man känner ju ingen.
Dessutom har vi alla föräldrar (eller mor/farföräldrar) som då och då gärna klämmer ur sig: "Ja när jag var i din ålder hade jag ju 3 barn" eller "ja vid din ålder är det väl ändå dags att börja jobba med nåt RIKTIGT". De når samvetet som en liten sylvass nål.
Alltså: På mammas och pappas tid var det bara att ta första bästa grej som lät överkomlig, läsa i ett par år och sen ge sig ut i arbetslivet vid 24. Man bet ihop, och man är fortfarande lite bitter, men det är inte så mycket mer med den saken. (förutom att misstänkt många kvinnor runt 50 tycks bli utbrända och sedan starta eget med inriktning keramik/zonteapi/torkade blommor?)
En liten del av mig fick för sig att jag också var född på 50-talet, och också var tvungen att läsa klart, börja jobba och producera avkomma. (samt slippa leta runt på AMS.se bland telefonsäljarjobb-utbudet) Att det finns någon sorts tidsgräns, att vid 30 är det inte långt kvar.
Men alltså. HALLÅ. Det slog mig ju. Nu är jag inte född på 50-talet. Jag är född på 80-talet. Hurra! Generationen som inte vet vad vi vill, får barn för sent och använder alla våra studiepengar på onödiga kurser samtidigt som vi dricker öl, åker på festival, reser till Thailand och vill vara med på tv.
30-åringar idag kan fortfarande kalla sina kärestor för "pojken" och "flickan" och använda communitys och läsa på folkhögskola.
Härmed accepterar jag detta. 30 är det nya 20. Det är ingen brådis. Härmed är min framtid oviss och DET ÄR OKEJ!
Allt var klart, jag var redo att packa och styra kosan mot en mindre tätort i skogen, allt för att att bli UTBILDAD I ETT YRKE. Dagen innan min planerade flytt började jag panikgråta vid middagsbordet och kved "Jag vill inte!". Pappa fick tomatsoppan i halsen och mamma gav mig en kram. Alla blev överraskade. Jag med.
Jag sökte den där yrkesutbildningen i våras, när jag tänkte: Nu är jag snart 25 år. Nu ska jag BLI någonting.
Min generation, dvs 80-talisterna, tillhör det här gänget människor som har otroligt många alternativ framför sig. Själv har jag redan avverkat ett flertal såkallade "flummiga val" (utlandsflyttar, folkhögskolor). Man kan bli vad man vill, och så vidare. Inget stoppar dig. Flytta utomlands! Bli skådespelare! Kanske jobba inom TV? Du kan! Bara kör på! CSN-lån söks vind för våg, alla har en blogg, alla tjejer är intresserade av "mode". Nån här och där verkar vilja bli rörmokare, men man känner ju ingen.
Dessutom har vi alla föräldrar (eller mor/farföräldrar) som då och då gärna klämmer ur sig: "Ja när jag var i din ålder hade jag ju 3 barn" eller "ja vid din ålder är det väl ändå dags att börja jobba med nåt RIKTIGT". De når samvetet som en liten sylvass nål.
Alltså: På mammas och pappas tid var det bara att ta första bästa grej som lät överkomlig, läsa i ett par år och sen ge sig ut i arbetslivet vid 24. Man bet ihop, och man är fortfarande lite bitter, men det är inte så mycket mer med den saken. (förutom att misstänkt många kvinnor runt 50 tycks bli utbrända och sedan starta eget med inriktning keramik/zonteapi/torkade blommor?)
En liten del av mig fick för sig att jag också var född på 50-talet, och också var tvungen att läsa klart, börja jobba och producera avkomma. (samt slippa leta runt på AMS.se bland telefonsäljarjobb-utbudet) Att det finns någon sorts tidsgräns, att vid 30 är det inte långt kvar.
Men alltså. HALLÅ. Det slog mig ju. Nu är jag inte född på 50-talet. Jag är född på 80-talet. Hurra! Generationen som inte vet vad vi vill, får barn för sent och använder alla våra studiepengar på onödiga kurser samtidigt som vi dricker öl, åker på festival, reser till Thailand och vill vara med på tv.
30-åringar idag kan fortfarande kalla sina kärestor för "pojken" och "flickan" och använda communitys och läsa på folkhögskola.
Härmed accepterar jag detta. 30 är det nya 20. Det är ingen brådis. Härmed är min framtid oviss och DET ÄR OKEJ!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)