Hatten är din, hatten är din

Jag skulle ha börjat på en yrkesutbildning i måndags. Under två år skulle jag bott i Sunne och läst till Hälsoterapeut. Det gör jag inte. Jag är i Mjölby hos mina föräldrar.
Allt var klart, jag var redo att packa och styra kosan mot en mindre tätort i skogen, allt för att att bli UTBILDAD I ETT YRKE. Dagen innan min planerade flytt började jag panikgråta vid middagsbordet och kved "Jag vill inte!". Pappa fick tomatsoppan i halsen och mamma gav mig en kram. Alla blev överraskade. Jag med.
Jag sökte den där yrkesutbildningen i våras, när jag tänkte: Nu är jag snart 25 år. Nu ska jag BLI någonting.

Min generation, dvs 80-talisterna, tillhör det här gänget människor som har otroligt många alternativ framför sig. Själv har jag redan avverkat ett flertal såkallade "flummiga val" (utlandsflyttar, folkhögskolor). Man kan bli vad man vill, och så vidare. Inget stoppar dig. Flytta utomlands! Bli skådespelare! Kanske jobba inom TV? Du kan! Bara kör på! CSN-lån söks vind för våg, alla har en blogg, alla tjejer är intresserade av "mode". Nån här och där verkar vilja bli rörmokare, men man känner ju ingen.
Dessutom har vi alla föräldrar (eller mor/farföräldrar) som då och då gärna klämmer ur sig: "Ja när jag var i din ålder hade jag ju 3 barn" eller "ja vid din ålder är det väl ändå dags att börja jobba med nåt RIKTIGT". De når samvetet som en liten sylvass nål.

Alltså: På mammas och pappas tid var det bara att ta första bästa grej som lät överkomlig, läsa i ett par år och sen ge sig ut i arbetslivet vid 24. Man bet ihop, och man är fortfarande lite bitter, men det är inte så mycket mer med den saken. (förutom att misstänkt många kvinnor runt 50 tycks bli utbrända och sedan starta eget med inriktning keramik/zonteapi/torkade blommor?)
En liten del av mig fick för sig att jag också var född på 50-talet, och också var tvungen att läsa klart, börja jobba och producera avkomma. (samt slippa leta runt på AMS.se bland telefonsäljarjobb-utbudet) Att det finns någon sorts tidsgräns, att vid 30 är det inte långt kvar.

Men alltså. HALLÅ. Det slog mig ju. Nu är jag inte född på 50-talet. Jag är född på 80-talet. Hurra! Generationen som inte vet vad vi vill, får barn för sent och använder alla våra studiepengar på onödiga kurser samtidigt som vi dricker öl, åker på festival, reser till Thailand och vill vara med på tv.
30-åringar idag kan fortfarande kalla sina kärestor för "pojken" och "flickan" och använda communitys och läsa på folkhögskola.
Härmed accepterar jag detta. 30 är det nya 20. Det är ingen brådis. Härmed är min framtid oviss och DET ÄR OKEJ!