Mästarmöte på minithailand

Om någon har undrat, så har jag haft semester. Jag slutade jobba förra veckan, och eftersom jag inte ska flytta till Danmark utan till Sunne (mer om detta senare) fick jag äntligen ledigt.
Andreas släkt är från Gotland. De har en stuga vid havet. Need I say more?
Somliga straffar Gud dock genast. När vi nästan var framme fick jag ont i halsen. Dagen därpå blev jag enomt, otroligt jätteförkyld. Jag har nu spenderat en vecka liggandes i en stuga vid havet, snorandes, hostandes och med feber. Men det är okej. Värre saker har hänt. Hörde om nån storm på Jamaica, t ex.

Gotland är för övrigt märkligt. Ärligt, det är jättekonstigt. Det är en mix av ett gäng rätt gamla gotlänningar, alla känner varandra, man hör ett "Tjene Göran, är de semesta?" "Naj, naj, bare lejdig" hojtas över parkeringsplatsen vid Ica i Burgsvik, bara för att kliva in i butiken och dränkas i ENBART stockholmska. Det kryllar av dem. Stockholmarna. De lyssnar på Basshunter och har på sig tuptoppar i Visby om nätterna och "myser" i sina sommarhus om dagarna. Där går de omring och "laddar batterierna" eftersom det är "gemytligt". Gotlänningarna hatar dem. De måste känna sig som thailändare. Lite överkörda, lite utnyttjade men de ställer upp ändå, på turismen, och "de är ju så gulliga! Och de tjänar ju också på det!"
Alla vet ju dessutom att det var på Gotland som Ingmar Bergman hängde, och han verkade vara en kille med koll.

Sveriges "näste Bergman" lär enligt vissa vara Lars Norén. Han hänger såklart också på Gotland, detta regissörsmecka, och hade sommaren till ära passat på att sätta upp ett stycke på Roma Klosterruin. "Mästarna möts" stod det i broschyren. De två mästarna i fråga var Shakespeare och Norén, och det lät kul. Norén gör Hamlet. Det kan ju vara nåt, tänkte man. Lagom febrig körde jag sju mil, lindade in oss i filtar (det är en utomhusteater i en liten stenruin) och väntade spänt på "mästarmötet".
Jag har annars inga starka teatererfarenheter (det senaste jag såg var en Brechtpjäs -98, somnade), men eftersom andreas gillar det, och jag kände att jag kanske bara haft otur, så gav jag det ett försök.
Och ja. Vad säger man. Var börjar man. Ett ord som ständigt poppade upp var "varför?"
I typisk Norénsk anda hade karln gjort det så minimalistiskt som det bara gick. Den enda scenavskiljaren var en stor ridå i nåt plåtaktigt material som de drog isär lite sporadiskt. Resten av scenen bestod av grus, och lite halvtattig ljussättning. Ännu mer minimalistiskt, om man nu kan kalla det så, var att han bara orkat anställa sju skådespelare. Det är hur många roller som helst i Hamlet, så alla fick hålla på och hoppa fram och tillbaka lite hipp som happ och sätta upp håret och helt plötsligt vara någon annan.

MEN. Till råga på allt, och detta var det mest störande: Han hade tagit in inte en utan TVÅ skådespelare som INTE VAR SVENSKA. De var inte enbart "mindre bra" på att agera. Claudius spelades av en totalt pondusbefriad jugoslav och Laertes av en amerikan och båda var, för att inte hymla, råkassa på svenska. Framför allt amerikanen lät som om han precis kommit över landsgränsen och när båda möttes på scenen samtidigt gick det för det första inte att följa med i handlingen, men det lät dessutom som en svenska för invadrare-lektion snarare än en professionell uppsättning skådespelare regisserade av "en mästare".

De hade givetvis piffat upp manus och gjort den mer "Norénsk" (frekvent förekommande ord: Hora, könsord, fan), skådespelarna var nakna (!) under tunna dräkter, vissa scener var så "konstnärliga" att det inte gick att förstå sig på dem över huvudtaget (exempel: hela pjäsen inleddes med att ett fång rosor spontant kastas över ridån) och dessutom gjort rollen som Ofelia till en tonårstjej med ADHD.
Det enda roliga var att de sålde korv i pausen. Mina teaterfördomar är inte direkt krossade, så att säga. Men annars, fint att hänga på Gotland. Jag har laddat batterierna och det var mysigt.