Vi blev osams. Du somnade på soffan. På natten drömde jag att vi blev vänner igen. När jag vaknade låg du bortvänd, vi var fortfarande osams. Då gjorde det ont. Då kunde jag väcka dig, inte ta dig i min famn för du är större än jag, din kropp är större än min, men jag kunde hämta dig. Och vi var inte ovänner mer.

För några dagar sedan satt jag på spårvagnen och kom på att det var torsdag, och att det just varit onsdag, och att jag alltså missat ännu en isländskalektion. Och att jag glömt att gå dit på väldigt länge.
Den första gången jag bestämde mig för att skolka från en lektion kändes det väldigt jobbigt. Jag satt och motiverade för någon varför jag inte borde gå dit, hon förstod mig, sa att det inte lät som att jag hann med. Jag gick inte. Det gnagde i mig. Jag ville gå, men jag hann inte. Veckan därpå kände jag samma, men det gick lättare att hoppa över, det gick ju veckan innan.
Och nu satt jag där och insåg att jag glömt det helt, att jag inte varit där sedan dess. Ett litet sting av dåligt samvete, men sen försvann det igen.

Det är så man gör när man glömmer saker, det är så man gör när man glömmer människor. Det är jobbigt att handla fel, att göra illa någon. Men man gör det likförbannat, man ångrar sig, man gör illa, men man kan inte tänka på det hela jävla tiden. Och så småningom blir det lättare också att tänka på det, eller så tänker man inte på det alls, och så bara har minnet smugit iväg och så kommer nya och staplas ovanpå och så sitter man en dag på spårvagnen och minns helt plötsligt. Men minnet är bara ett minne och man kan lägga bort det. Blunda, öppna ögonen igen och se något nytt.

Du är inget minne. Jag ska försöka göra rätt för dig.