I dreamt about you last night/And i fell out of bed twice

Det är augusti nu. Kom hösten idag? Jag vet inte. Jag är så kall om händerna.
Jag vet inte vad jag ska skriva, men måste.
Det är så svårt att leva utan ramar, utan att tänka.

Jag tog en cigarett under vattentornet. Jag brukar det, jag tycker om det. Det ligger högst i staden nästan, jag tycker om tanken på att gå dit, det ligger så stilla ibland tallarna. Det är vitt och stort, man är så liten när man sitter där. Ändå finns känslan där då också. Jag måste gå snart. Allting är så. Man måste gå hem igen.

Jag badade två gånger förra veckan. Jag hoppade från bryggan, jag var inte rädd, vattnet kunde ha varit kallt, men jag hoppade. Utan att tänka. Man dras bara ner i en sekund, sen är luften där igen. Jag ville inte säga något, men jag mindes känslan, en gång när jag var tolv och vi badade i Rinnasjön, det kan ha varit i augusti. Från hopptornet hoppade vi, först från den lägsta höjden och sedan högre och högre och vi kom djupare och djupare och den känslan. Att komma djupt, djup och att öppna ögonen och SE i det gröna vattnet hur botten försvann och hur jag simmade neråt en gång, inte upp, ner, mot det mörka. Bara i några sekunder, men ändå, en längtan av att simma dit ner. Men man simmar upp igen. Man måste det.

Jag försöker att leva utan ramar, utan början och utan slut, men det är så svårt. Att leva ensam, men det är så svårt. Hur man än gör ska det sättas ettiketter, ja och nej, det går inte att finnas tillsammans med andra. Att man vill säga: Låt mig ligga i din handflata. Stryk mig över håret, tala med mig lugnt, med din snällaste röst. Men bara låt mig ligga där. Jag vill inte ha någonting annat. Jag vill inte ge dig någonting, jag ger till mig nu.
Men det går inte.
Hur kan jag ligga i min egen handflata? Jag vet inte om jag vet hur man gör. Men jag måste.

Jag vet inte vad jag är nu. Är jag en spricka i asfalten, ett öppet sår? Är jag ett träd som står fastvuxet, är mina vackra grenar sträckta mot himlen, är jag vissen, är jag slut, har jag just börjat växa? Även om man river upp ett träd med rötterna, även om man gräver upp jorden där det stått så finns det små spår kvar av det, det kommer det alltid att göra, det har ändå stått där, det kan växa igen om det får tid.
Ger jag det tid? Är jag trädet, är jag grenarna, är jag hålet i marken?

Jag vet ingenting, men jag vet för mycket. Kan jag leva utan ramar, kan jag rycka upp mig själv med rötterna, kan man, får man, borde man? Jag försöker att bara leva men livet vill rama in mig och jag vill rama in mig och jag vill leva med kärlek men jag kan inte ta den och jag kan inte få den och jag ska bara ge den till MIG.
Var är början? Är den här?
Jag tror att hösten kom idag. Jag vill det. Mina händer är varma, jag ska ligga i min egen handflata.