Om att bli en hel människa

Som en dödgrävare står man på sin egen kyrkogård, motvilligt med spaden i handen. Det är dags att börja gräva. Det är fel kväll, men vilken kväll kan väl egentligen vara rätt?
Himlen är svart och vinden är kall och man kör ner spaden i jorden och pressar den neråt fastän man inte vill och ner och ner och ner kommer man och där ligger den. Där nere ligger den. Sanningen.
Smutsig och ful. Den passar inte alls med ens nya skinande yta. Man får smuts på sina vita dödgrävarhandskar, man gråter och svär. LIGG INTE DÄR OCH FINNS TILL! skriker man så att saliven sprutar.

Sanningen säger ingenting, men den kravlar sig upp och plirar på en med onda, fula ögon. Man vill titta bort, men det går inte. Där står den nu och stirrar på en och man blänger tillbaka och man gråter, man skakar, man slänger spaden i marken, man stirrar upp i den kolmörka natten och vinden är inte alls skön och det regnar och ingenting är egentligen skönt och man är ensam med sin jävla Sanning. Man är ensam med sin jävla Sanning!

Så småningom lugnar man ner sig en smula. Andas. Sanningen står kvar, tålmodigt. Liksom fastmurad. Det är lönlöst att försöka bli av med den. Nu är den uppgrävd och lika bra är det. Man tar mod till sig, rätar på ryggen och närmar sig Sanningen med försiktiga steg. Den är fortfarande hemsk och äcklig och ful, men det är helt oundvikligt; man måste ta den i famnen.

Man måste lyfta Sanningen varsamt. Den är tung, fast inte så tung som den såg ut, inte så tung som man mindes den. Man borstar av den, även fast det är helt ohjälpligt att den kommer att smutsa ner ens vita dödgrävarkläder och lämna fläckar och andra kommer se att man har Sanningen med sig och på sig och hur ska de se på en nu? Men det kan inte hjälpas. Det kan inte hjälpas!