SIMHALLEN DEL 1

motar den annalkande vinterfetman med att hänga på simhallen.
simma är bra. det är många som har problem med simhallar, har jag märkt. när man säger: "Häng med och simma! det är billigt, och man kan sophta i bastun efter!" möts man ofta av ett neeeeeh. jag tycker det är lite synd. olika motiveringar brukar följa, som t ex "gillar inte att duscha i grupp", "gillar inte att hänga i badkläder" eller "bakterieskräck" (eller, som jag i mitt inre tror men inte avslöjar: infoga valfritt traumatiskt barndomsminne från godtycklig gympalektion), men själv är jag förskonad från allt vad såna problem heter.

jag gillar simhallen. det är soft stämning, om man kommer vid rätt tidpunkt, alltså. får man en bana för sig själv kan jag plaska runt i princip hur länge som helst. måste jag däremot trängas med pensionärer blir jag jätte, jättearg. MÅSTE SIMMA FORT.
sen det där med nakenheten. jag gillar den biten också. det känns så NATURLIGT, bara. alla kliver vi omkring som gud en gång skapade oss. många yngre har större problem med att chilla in the nude, märker jag. speciellt är det tonåringarna. de duschar i bikini (och det rycker så in i HELV. i tantgenen som bara vill säga MAN MÅSTE FAKTISKT TA AV DEN! MAN MÅSTE TVÄTTA BORT SMUTSEN MELLAN BENEN INNAN!) men jag biter ihop. även när de små liven tar med bikinin in i bastun, fastän det är en stor lapp utanför där det står att man ska ta av den för att minska lukten då kloret reagerar med värme, så håller jag tyst. men jag VILL säga något. men de har väl komplex, de är väl inte vana, deras föräldrar sextiotalisterna har väl inte lärt dem hyfs, INTE VET JAG.

tanterna, däremot. ojoj! idag såg jag en tant som typ aldrig ville ta på sig på underkroppen. hon var så jävla natural! hon gick ut starkt med att nakenföna sig. alltså, hon fönade barret in the nude. "avslappnat" hann jag registrera, medan jag åt ett äpple och sminkade mig lite förstrött bredvid. då noterade jag att hon FÖNADE PATTARNA. lite under liksom, för att få torrt där med. där snackar vi en relaxed woman! önskar att alla kunde vara sådär chilla med sina kroppar.
sen tog det sjukt lång tid innan hon klädde på sig. det veks handdukar och packades påsar. hon trivdes naken, helt enkelt. det respekterar jag. mer sånt.

det enda som är tråkigt med simhallen, eller det är väl förresten samhället i allmänhet som avspeglas där, är att man inte vågar lämna sina grejer i duschen eller knappt ens lämna skåpet öppet när man går på toa i två minuter. när jag var där i mars hade jag lämnat en påse med schampo, balsam och duschtvål i en påse i ett sånt där fack som finns i duschen. jag hade knölat in den väl, den lyste absolut inte "kvarglömd". när jag hade simmat i typ 45 min och skulle duscha, fann jag att HELA PÅSEN var stulen. och nej, den var inte felplacerad, någon hade helt sonika SNOTT DEN. allt, hela påsen.
jag blev sjukt förbannad. inte för att den innehöll ett nytt balsam OCH mitt dyra frisörschampo (ganska mycket därför) men mest för att vad fan! okej att jag är från the countryside, okej att man kan göra så i mjölby och uppenbarligen inte i "storstan" men vad fan. jag blir så besviken. jag VILL kunna lita på folk. nu nojar jag som fan och låser skåpet så fort jag är några meter bort och tar med mig duschpåsen fucking everywhere i ren noja. men ändå. ändå, jag gillar simhallen. dessutom hatar jag folk som simmar i bredd och pratar, så det är nog lite tur att jag inte får med mig någon. men ni missar nåt!

Co-operation

De flesta som läser här kanske redan vet, men för er som inte gör det så har jag fått illustrationer till en av mina texter. Det är min duktiga vän Emma som har illustrerat en text som betyder väldigt mycket för mig, och samarbetet finns att beskåda här:
http://www.emmaadbage.com/blog/?id=282

Det är väl något av en dream come true. Att något man skrivit kan bli till något ännu finare! Så ja, för er som inte har sett den redan, där är den. Jag är jättestolt och jätteglad över hur enormt fint hon tecknat den och jag hoppas på att det kan bli fler samarbeten i framtiden!

I am not your blowing wind/I am the lightening

Varför är söndagar de sämsta dagarna?
Jag tror det är för att veckorna kommer ikapp mig. Som att man blir förkyld när man väl får semester, fast själsligt.

Det är väl det, antar jag. Konstigt. Det är konstigt för själen. Konstigt att springa på dem. Eller att ens beröra dem med tanken, och i mitt fall finns det flera. Människor man har älskat. Här i Göteborg finns två. Jag mötte dem båda under loppet av tre dagar för ett par veckor sedan. Det ena, ja, det står några rader neråt om den saken.
Det andra mötet gick bra. Han verkade glad, han jobbar visst på bank.

Det finns fler. Det finns en på Island som precis har blivit pappa. Det finns en på Mallorca som kom över mig på ett par veckor. Jag pratar aldrig med någon av dem. Det gör mig sorgsen ibland. Men vad ska vi säga till varandra? Vi var ju inte "polare". Vi var ju så mycket mer.

De här människorna. En gång var man varandras allt. En gång hade man så mycket kärlek i blicken när man såg på varandra, en gång kunde man inte somna för att man tänkte så förbannat. En gång var den första gången man sa JAG ÄLSKAR DIG och en gång var första gången han äntligen sa de orden och de gick som spjut i en, de orden gick som spjut igenom ens hjärta och tillbaka in i hans och man var genomborrade av en enda känsla, en gång var man genomborrade av en och samma känsla, en gång fanns det ögonblick då man levde för varandra.

När jag lämnade dem sörjde jag som om jag förlorat en vän, som om döden kommit, för man säger att man ska vara vänner, men den vänskapen finns aldrig för det kommer bara påminna en om alla skratt man hade när man menade någonting annat med "jag saknar dig".

Det är det som är det konstiga, att allting går vidare, hamnar någonstans långt bak i en och bara ligger kvar där. Att det är svårt efter ett tag, att ens komma ihåg att det har hänt en. En gång i tiden var man varandras allt. Man var närmare än man trodde någon kunde vara, man VÅGADE släppa någon så nära. Och en dag står man mittemot varandra på en stökig klubb och är bara två andra människor, två helt andra personer.
Ansikten man har kysst. Händer man har hållit mot sitt hjärta. Vilka är vi nu? Att möta dem är som att möta sig själv. En annan tid, en annan plats. Samma hjärta.

Det är bara svårare än man kan tro. Det är bara svårare än man kan tro. Jag har tur, jag som kan älska. Jag som kan få kärlek. Men den sista gången, den SENASTE gången, den som var för några månader sedan, innan det tog slut, så sa jag: Jag vill egentligen att det ska ta slut. Men jag vill ändå inte. För hur ska jag någonsin kunna göra om det här, en gång till? Jag har redan gjort det flera gånger, hur ska hjärtat klara mer? Ska det inte vara en sista gång? Ska det inte få stanna hos en person?

Sedan lade jag mitt hjärta på is, eller ja: På en hylla för att låta det vila. Det är bara det att någon petar på det och det vill inte komma ner. Den känslan fyller mig med sorg. Jag vill ta ner det, men jag kan inte, det går inte, det klamrar sig fast och vägrar. Det är väl inte så konstigt. Det är inte det.

Så förlåt, lilla hjärta. Förlåt. Det är inte konstigt att du inte orkar.