Vi blev osams. Du somnade på soffan. På natten drömde jag att vi blev vänner igen. När jag vaknade låg du bortvänd, vi var fortfarande osams. Då gjorde det ont. Då kunde jag väcka dig, inte ta dig i min famn för du är större än jag, din kropp är större än min, men jag kunde hämta dig. Och vi var inte ovänner mer.

För några dagar sedan satt jag på spårvagnen och kom på att det var torsdag, och att det just varit onsdag, och att jag alltså missat ännu en isländskalektion. Och att jag glömt att gå dit på väldigt länge.
Den första gången jag bestämde mig för att skolka från en lektion kändes det väldigt jobbigt. Jag satt och motiverade för någon varför jag inte borde gå dit, hon förstod mig, sa att det inte lät som att jag hann med. Jag gick inte. Det gnagde i mig. Jag ville gå, men jag hann inte. Veckan därpå kände jag samma, men det gick lättare att hoppa över, det gick ju veckan innan.
Och nu satt jag där och insåg att jag glömt det helt, att jag inte varit där sedan dess. Ett litet sting av dåligt samvete, men sen försvann det igen.

Det är så man gör när man glömmer saker, det är så man gör när man glömmer människor. Det är jobbigt att handla fel, att göra illa någon. Men man gör det likförbannat, man ångrar sig, man gör illa, men man kan inte tänka på det hela jävla tiden. Och så småningom blir det lättare också att tänka på det, eller så tänker man inte på det alls, och så bara har minnet smugit iväg och så kommer nya och staplas ovanpå och så sitter man en dag på spårvagnen och minns helt plötsligt. Men minnet är bara ett minne och man kan lägga bort det. Blunda, öppna ögonen igen och se något nytt.

Du är inget minne. Jag ska försöka göra rätt för dig.

Ibland tänker jag på vilka vi älskar. Vilka de är. Varför vi älskar dem.
Det finns inga svar. Det finns egenskaper och sidor och saker, men det finns inga svar. Vi älskar dem som de är, de är aldrig felfria, aldrig helt rena eller goda.
När ska vi börja älska oss själva så?

Om att bli en hel människa

Som en dödgrävare står man på sin egen kyrkogård, motvilligt med spaden i handen. Det är dags att börja gräva. Det är fel kväll, men vilken kväll kan väl egentligen vara rätt?
Himlen är svart och vinden är kall och man kör ner spaden i jorden och pressar den neråt fastän man inte vill och ner och ner och ner kommer man och där ligger den. Där nere ligger den. Sanningen.
Smutsig och ful. Den passar inte alls med ens nya skinande yta. Man får smuts på sina vita dödgrävarhandskar, man gråter och svär. LIGG INTE DÄR OCH FINNS TILL! skriker man så att saliven sprutar.

Sanningen säger ingenting, men den kravlar sig upp och plirar på en med onda, fula ögon. Man vill titta bort, men det går inte. Där står den nu och stirrar på en och man blänger tillbaka och man gråter, man skakar, man slänger spaden i marken, man stirrar upp i den kolmörka natten och vinden är inte alls skön och det regnar och ingenting är egentligen skönt och man är ensam med sin jävla Sanning. Man är ensam med sin jävla Sanning!

Så småningom lugnar man ner sig en smula. Andas. Sanningen står kvar, tålmodigt. Liksom fastmurad. Det är lönlöst att försöka bli av med den. Nu är den uppgrävd och lika bra är det. Man tar mod till sig, rätar på ryggen och närmar sig Sanningen med försiktiga steg. Den är fortfarande hemsk och äcklig och ful, men det är helt oundvikligt; man måste ta den i famnen.

Man måste lyfta Sanningen varsamt. Den är tung, fast inte så tung som den såg ut, inte så tung som man mindes den. Man borstar av den, även fast det är helt ohjälpligt att den kommer att smutsa ner ens vita dödgrävarkläder och lämna fläckar och andra kommer se att man har Sanningen med sig och på sig och hur ska de se på en nu? Men det kan inte hjälpas. Det kan inte hjälpas!

höstsonett

Det är den där känslan, som när man inte vill svara, fast man vet att den andra har rätt. Man kollar ner i marken, man drar några blad ifrån en buske i närheten, tar dem i handen, granskar dem. Önskar att tiden skulle stå still och man slapp erkänna, fast man redan visste, och den visste, alla visste.
En liten tyst stund och en liten rädsla för sanningen, men sanningen var ändå bara att det var skönt att vara liten, att vara en liten sten som blev kastad ut i en sjö och det var inte så kallt ändå och vattnet omslöt skönt och smekte och på botten var det bara lugnt och det gick att se himlen genom vattenytan och du som trodde att det var ett hav, igen men det var inte så. Sen kan man kasta det där bladet och gå vidare och det går inte att låta bli, man måste le, lite.

Är ute i skogen igen, orkar bara gå mellan den och mina föräldrars hus. Orkar ingenting annat just nu. Där är intrycken enkla: En vacker buske! Kallas den guldregn? Den ser ut som ett. En död mus på marken längs med den asfalterade väg jag följer ett tag. Sätter mig på huk bredvid den. Så pytte, pytteliten. Den ligger på rygg med pinnben rakt ut. Försöker hjälpa den till en vila i frid genom att peta ner den i diket med ett maskrosblad, men någonting går genom dess mun: En mask? Måste lämna den för att inte må illa.

En bit in på elljusspåret står en träbänk, den har stått där sedan tidernas begynnelse. Jag har gått förbi den tusentals gånger. Och sprungit förbi den när de tvingade oss att springa 5,4:an på högstadiet. Min kompis Linda var tillsammans med snubbe ett tag på gymnasiet, en som hade varit en av värstingkillarna på högstadiet. En gång gick han med oss på en promenad och han mindes också orienteringen. Han och hans bästis hade gått ut i skogen, och hittat den där bänken, och somnat. Sen glömdes de bort. Nån hade visst hittat dem efter ett par timmar och bett dem gå hem.

Jag undrar just varför två fjortonåringar somnar mitt på dagen. De var väl en del i allt jag inte var när jag gick på högstadiet, tonåringarna i Mjölby fick till och med en egen dokumentär som gick på SVT för några år sedan. För att de fick barn, hur många som helst. Det är så jag minns högstadietiden: De som var coola var de som höll på med droger på högstadiet, och drack sig fulla, och de flesta hade aktiva sexliv när vi gick i sjuan. Det låter så bisarrt när man tänker tillbaka på det. De flesta av dem har minst två barn nu, flera av dem fick dem när vi gick på högstadiet eller strax efteråt. Några av dem kom ifrån stan.

Jag undrar just vart jag kom, tänker jag där när jag går och petar på döda möss och är trött på allt vad umgänge och storstadsliv heter. Jag både ville och inte ville vara full och ligga med killar när jag var tretton, fast jag lyckades aldrig. Inte vet jag om det var någon förlust egentligen. Barn är ju meningen med livet, som de säger.

Himlen var klar.
Varma händer bar min döda kropp under den.
Stora och trygga slöt fingrarna om min nacke, höll de varsamt om mina små fotleder, och de nätta tårna, blå.

Mina händer, svaga kvinnohänder, hängde livlösa, dinglandes. Ibland strök ett och annat långt grässtrå mot den mjuka handflatan.

Varma av liv var händerna kring min midja, varsamt färdades vi framåt.
Mina ögon var öppna, blanka, nyss hade de sett och nu kunde de inte.
Luften var just ingenting alls; inte kall, inte varm, inte snäll och inte ond.
Och så utan förvarning, utan förklaring och utan logik:

"Mitt hjärta.
Jag tror att det lever".
Men släppte de, släppte de taget?

För dig, min älskade!

Det är en vacker dag, så att du vet det.
Grönskan är prunkande, ljuvlig och frisk,
mitt på en sommaräng ligger jag,
stilla med pannan mot marken.
Solen står som högst, fåglarna sjunger så skönt ifrån träden en bit bort,
ack den som vore i skuggan!
Men min näsa är nerkörd i jorden, grus följer med i varje andetag,
fyller min mun, krasar mellan mina tänder, strupen som sand.
Inga ljumma brisar svalkar min kropp, nu är det ett halvt dygn sedan
jag föll raklång för dig, och svetten klistrar mina kläder mot kroppen.
Ömsom svettas och ömsom fryser jag, och jag minns inte sist jag åt.
Mitt kön ligger klämt och har domnat av,
jag har inte tagit tabletten mot min pollenallergi.
Jag lider.
Min kropp lider för dig, så att du ska förstå
att den ska få lida för vad jag gjort mot dig
Och sen blir allt bra igen
Väl?