Efter ett tag blev det tungt. Vi tog oss nästan ända fram. Sista biten släpade vi varandra. Jag hade skrapsår på knäna, det hade kommit in grus i såren, du var smutsig i ansiktet. Vi var nästan där, det var inte alls långt kvar egentligen. Men du gav upp! Du lämnade mig där, du vet. Jag gick sönder.
Jag såg att du inte tittade tillbaka, fastän jag låg med ansiktet mot marken, jag var trasig. Jag hade ont. Du gick ändå. Vi var ju vänner?
Det såg skönt ut att gå sin väg, jag vet att jag hade gnällt lite. Men vi var ju så nära. Jättenära. Jag försökte komma ikapp dig. Jag vet inte hur länge. Släpade min kropp framåt. Blev sårigare och sårigare. Du var så långt framme. Jag kunde inte se dig längre, men när jag blundade kom du mot mig med ditt snällaste ansikte och kysste mig mjukt i ögonvrån, sa förlåt att jag gick, men det var ju inte på riktigt. Jag ville att det skulle vara du. Det hade varit lättare att förstå.
En gång för längesen cyklade vi nedför en backe och det var mitt i natten och runt oss var det skog och vi såg stjärnorna mellan trädtopparna och jag var rädd för att det gick fort men du sa lugn och jag trodde dig. Jag ville tro dig. Jag borde inte ha trott dig. Eller borde jag.

i väntans tider

Jag trodde att jag bara var ute på en vanlig höstpromenad, när jag mötte honom. Han kom stapplandes längs backen ner ifrån kyrkogården, som en gammal överste som just sett över sina ägor. Hans högresta gestalt fyllde nästan himlen framför mig.
Jag kom mig inte för att vända, av någon anledning. Jag borde väl ha blivit rädd, vänt hemåt som en liten harpalt, men jag fortsatte i samma riktning som jag varit på väg. Mot honom. Ju närmre jag kom, desto kallare blev jag på insidan. Magen fylldes av en isklump som växte sig uppåt och fick hjärtat att pumpa ut det kalla i mina ådror.
Han var gänglig, fast ändå inte mager. Han snarare gick på ett gängligt sätt; knäna pekade utåt, tyngdpunkten bakåt, rocken öppen, händerna i fickorna. Håret stod uppåt, vitt och yvigt. Huden var skär och flammig. När han kom närmare, såg jag hur det ångade om honom, som om han riktigt fått arbeta upp en värme där inne bland gravarna.

Strax, inom ett par få sekunder, var han riktigt nära. Han verkade inte ha sett mig först, men han kanske lade märke till hur jag riktigt ansträngde mig för att inte titta fastän blicken sögs mot honom, för så fort vi passerat varandra bara visste jag. Jag hörde hur han stannade, gruset krasade under hans skor. Jag visste att han visste och jag bemödade mig inte med att öka farten, det var lika bra att stanna. Sekunderna som passerade, har jag upplevt några längre sekunder?
Hans blick, jag kunde känna den syna hela baksidan av min kropp. Jag vände mig sakta om, det fanns ingenting annat jag kunde göra.

Om det finns ett minne jag skulle vilja radera för alltid ur mitt huvud, om jag fick välja endast ett ögonblick, så vore det detta. Hans ögon när de synade mig och när de mötte mina, de var som inga andra ögon jag någonsin mött. Rödsprängda och uråldriga, kolsvarta men likväl brann de. En gul, elak eld som stack mig, gav mig en omedelbar, besk smak i munnen. Han kom långsamt närmare och att känna honom så nära var fasansfullt, mitt hjärta bultade som om jag sprungit mitt allra snabbaste.
Det ångade fortfarande om honom. Han sträckte plötsligt fram en hand, stor så att den täckte hela mitt ansikte om han ville och så tog han tag runt min hals och knep till.
Han drog mig intill sig. Han stank, jag vet inte av vad, men doften trängde sig på, gav mig kväljningar. Tätt, tätt intill sig höll han mig. Stirrade in i mina ögon, jag ville blunda men jag stirrade djupare och djupare in i hans, den där lilla gula elden ville dra mig inåt.
Mitt hjärta slutade slå. Jag vet att det slutade.

Så släppte han. Jag föll nästan omkull. Inte ett ord, bara en antydan till en liten fnysning. Han släppte och stapplade vidare, som om ingenting hade hänt, utan ett ord. Jag kände mitt hjärta igen. Det kom åter, smygandes. Hela min kropp blev med ens blytung, jag fick kämpa för att ens röra mig en millimeter. Frågande blickar följde mig längs med trottoaren när jag släpade min darrande lekamen hemåt.
När jag kom innanför dörren kräktes jag. Huvudvärken skulle vara i dagar. På min hals fanns märken efter hans hand, som efter något glödande. De finns kvar än, som blanka bleka brännmärken om jag lutar på halsen och ser efter noga. Men mig tar han senare.

hur vi är dumma på det sättet

Hur vi ibland kämpar för att få tillbaka någonting vi hade. Man flyttar, man gör slut, men vänta - var jag inte väldigt lycklig ändå? Jag var nog väldigt lycklig, ändå! Vad gör jag här?
Blod, svett och tårar kan ibland ge oss tillbaka det vi hade. Trött och öm kan man pusta ut, falla tungt på sängen, lägga armarna bakom huvudet, titta upp i taket ett tag och känna lycka, och NU! ÄNTLIGEN! Så dum jag var, men nu är allt bra igen!
Men man flyttar av en anledning och man lämnar saker för att man måste ibland. Man gör det. Ibland styr inte ens hjärnan.
För sent inser man att sakerna man fått tillbaka är bara tomma skal. För sent inser vi att det vi äntligen håller i våra händer igen har dött för längesen, för vi höll det vid liv med vilja, och livet fanns i oss själva.
Men man är dum på det sättet.

Vi blev osams. Du somnade på soffan. På natten drömde jag att vi blev vänner igen. När jag vaknade låg du bortvänd, vi var fortfarande osams. Då gjorde det ont. Då kunde jag väcka dig, inte ta dig i min famn för du är större än jag, din kropp är större än min, men jag kunde hämta dig. Och vi var inte ovänner mer.

För några dagar sedan satt jag på spårvagnen och kom på att det var torsdag, och att det just varit onsdag, och att jag alltså missat ännu en isländskalektion. Och att jag glömt att gå dit på väldigt länge.
Den första gången jag bestämde mig för att skolka från en lektion kändes det väldigt jobbigt. Jag satt och motiverade för någon varför jag inte borde gå dit, hon förstod mig, sa att det inte lät som att jag hann med. Jag gick inte. Det gnagde i mig. Jag ville gå, men jag hann inte. Veckan därpå kände jag samma, men det gick lättare att hoppa över, det gick ju veckan innan.
Och nu satt jag där och insåg att jag glömt det helt, att jag inte varit där sedan dess. Ett litet sting av dåligt samvete, men sen försvann det igen.

Det är så man gör när man glömmer saker, det är så man gör när man glömmer människor. Det är jobbigt att handla fel, att göra illa någon. Men man gör det likförbannat, man ångrar sig, man gör illa, men man kan inte tänka på det hela jävla tiden. Och så småningom blir det lättare också att tänka på det, eller så tänker man inte på det alls, och så bara har minnet smugit iväg och så kommer nya och staplas ovanpå och så sitter man en dag på spårvagnen och minns helt plötsligt. Men minnet är bara ett minne och man kan lägga bort det. Blunda, öppna ögonen igen och se något nytt.

Du är inget minne. Jag ska försöka göra rätt för dig.

Ibland tänker jag på vilka vi älskar. Vilka de är. Varför vi älskar dem.
Det finns inga svar. Det finns egenskaper och sidor och saker, men det finns inga svar. Vi älskar dem som de är, de är aldrig felfria, aldrig helt rena eller goda.
När ska vi börja älska oss själva så?

Om att bli en hel människa

Som en dödgrävare står man på sin egen kyrkogård, motvilligt med spaden i handen. Det är dags att börja gräva. Det är fel kväll, men vilken kväll kan väl egentligen vara rätt?
Himlen är svart och vinden är kall och man kör ner spaden i jorden och pressar den neråt fastän man inte vill och ner och ner och ner kommer man och där ligger den. Där nere ligger den. Sanningen.
Smutsig och ful. Den passar inte alls med ens nya skinande yta. Man får smuts på sina vita dödgrävarhandskar, man gråter och svär. LIGG INTE DÄR OCH FINNS TILL! skriker man så att saliven sprutar.

Sanningen säger ingenting, men den kravlar sig upp och plirar på en med onda, fula ögon. Man vill titta bort, men det går inte. Där står den nu och stirrar på en och man blänger tillbaka och man gråter, man skakar, man slänger spaden i marken, man stirrar upp i den kolmörka natten och vinden är inte alls skön och det regnar och ingenting är egentligen skönt och man är ensam med sin jävla Sanning. Man är ensam med sin jävla Sanning!

Så småningom lugnar man ner sig en smula. Andas. Sanningen står kvar, tålmodigt. Liksom fastmurad. Det är lönlöst att försöka bli av med den. Nu är den uppgrävd och lika bra är det. Man tar mod till sig, rätar på ryggen och närmar sig Sanningen med försiktiga steg. Den är fortfarande hemsk och äcklig och ful, men det är helt oundvikligt; man måste ta den i famnen.

Man måste lyfta Sanningen varsamt. Den är tung, fast inte så tung som den såg ut, inte så tung som man mindes den. Man borstar av den, även fast det är helt ohjälpligt att den kommer att smutsa ner ens vita dödgrävarkläder och lämna fläckar och andra kommer se att man har Sanningen med sig och på sig och hur ska de se på en nu? Men det kan inte hjälpas. Det kan inte hjälpas!

höstsonett

Det är den där känslan, som när man inte vill svara, fast man vet att den andra har rätt. Man kollar ner i marken, man drar några blad ifrån en buske i närheten, tar dem i handen, granskar dem. Önskar att tiden skulle stå still och man slapp erkänna, fast man redan visste, och den visste, alla visste.
En liten tyst stund och en liten rädsla för sanningen, men sanningen var ändå bara att det var skönt att vara liten, att vara en liten sten som blev kastad ut i en sjö och det var inte så kallt ändå och vattnet omslöt skönt och smekte och på botten var det bara lugnt och det gick att se himlen genom vattenytan och du som trodde att det var ett hav, igen men det var inte så. Sen kan man kasta det där bladet och gå vidare och det går inte att låta bli, man måste le, lite.