När jag kom ut i köket imorse satt en stor fästing på dörrkarmen. Inte blodfylld, bara stor. Stilla. Som för att säga "jag kunde ha tagit dig. Om jag ville. Smittat dig med sjukdomar, gett dig TBC. Om jag hade känt för det alltså. Fast nu sket jag i det".
Jag pressade ihop den i en bit papper och spolade ner den i toaletten.

Sprang min sedvanliga åttakilometersrunda vid lunchtid. I skogen hade blåbären mognat. När vi var ute för några veckor sedan i regnet slet vi loss dem, nu lossnade de lätt i min hand. Stora och solmogna. Intressant det där, med blåbär. När man inte kan bärga sig och plockar dem för tidigt. Så måste man sockra dem för att de ska gå ner. Sen står man ändå där, några veckor senare, sugen. Vill ha de mogna blåbären, iallafall.

Fulheten

Jag undrar hur det skulle vara att se sig i spegeln och inte se någonting. Att se en person, på sin höjd. Som man gör ibland, när man tänker på annat.
Jag har fått höra att jag är söt i många år nu, av alldeles för många personer. En söt tjej. Du är så söt! En liten söt tjej, det är du. Jättesöt.
Som om det vore fakta, som om det vore sanningen. Och så har jag lärt mig att leva med den. Accepterat det och sett vad de har sett och jag har levt så. Ett något runt ansikte, med markerade drag. Likt min fars, med allvarliga ögon och en avlång näsa, som en del tycker är stor och andra liten. Inte assymetriskt men inte snett.
Söt.
Som om den andra sanningen, att jag var ful, aldrig funnits.

När jag växte upp var jag just ingenting. En glasögonprydd unge som älskade att leka med sin kanin och rita serier. Det förekom inga kommentarer om mitt utseende hemma, som jag kan minnas. Inte förrän det en dag bestämdes i skolan att jag var ful. Ful, ful, ful. Det var det jag var. Ingenting annat. Det skulle skrikas, viskas och basuneras ut. Fulheten var ett faktum.
Jag såg kanske ful ut. Ibland kan man göra sig själv fulare än vad man är.

"Se inte så sur ut!" sa min mamma till mig under de där åren, "Jag ser ut såhär!" skrek jag trotsigt tillbaka. De visste ingenting om fulheten.

Sur, jag vet inte om jag var sur. Mest sorgsen. Det var jobbigt att vara ful. Inga pojkar ville ha mig. Jag fick vara ful i ganska många år. Ungefär sju.
Under den sista veckan av årskurs nio var det en pojke i klassen som sa det på ren slentrian. Jag hade känt mig ganska söt den dagen. Mitt gulblonderade hår var glansigt och jag hade en ljusgrön tight t-tröja och mina snyggaste mörkblå jeans med små vita blommor tryckta längst ner i fållen.
"Vad ful du är!" utbrast han och den dagen blottade jag strupen. Orkade inte längre vara stark som den människa av stål jag lärt mig att bli.

Jag låste in mig på en toalett och grät i flera timmar. Ingen förstod. Nå, kanske lite. Flickorna förstod.
"Att vi inte gjorde något tidigare" snyftade Carro, tårfylld av dåligt samvete. Jag hatade Carro.
Det var bara det att de inte trodde att jag hade tagit dem på allvar. Varför skulle jag inte ta fulheten på allvar?

Det var sedan det hände. Jag började på gymnasiet. Ingenting särskilt hände med mitt utseende, men plötsligt var jag söt. Plötsligt var detta ett faktum. Skolans snyggaste kille tyckte att jag var söt. Plötsligt många killar ha mig. Jag åkte på festival och en kille sprang runt med mig en hel dag och visade upp mig, "se så söt hon är!"
Sedan var jag söt, punkt. Vart jag än gick. Kollegor, pojkar killar män, vänner, avundsjuka flickor.
Plötsligt, bara sådär skulle jag lära mig leva med sötheten istället.

Och nu, tolv år senare? Det gissas fel på min ålder, jag ser "yngre" ut, skulle kunna tänka mig att jag fortfarande är ganska "söt". Men granskar oroligt rynkorna som smyger sig på, tänderna som blivit gulvita av några års rökning och kaffe och livet, hyn som inte längre är rosig. Min spegelbild blänger tillbaka, en orolig rynka hänger sig kvar mellan ögonbrynen.
Söt, är jag fortfarande söt, är jag?

Är det fånigt, rentav fåfängt, det här att önska sig att man var just ingenting?

det verkar som att det faktum att man inte har gjort rätt, sårat någon, är det svåraste att erkänna?
svårare än att erkänna hur illa behandlad man blivit av världen.
-
när jag var barn och mina husdjur dog ifrån mig så kunde jag sjunka ner i en sorts bottenlös sorg, den sorten som inte har gränser, den sorten som kan låta en sjunka som genom tjock lera, försvinna hela vägen ner och sluta andas ett tag.
man kunde just inget annat.

nu kan man allt för utom just det, just utom att sjunka ner ända på djupet, för när man är vuxen är man en skam för sig själv. man vet alldeles för väl, man stoppar knappt ner foten. man minns bara hur illa världen behandlade en.

Jag blir rädd när jag tänker på att att att
att känslan av att vara levande
Den dör inte men
Jag minns en morgon, klockan var fyra och solen skulle snart stiga upp och det var tidig sommar
eller sen vår
Eller tidigt i livet
och jag hade krossat ett hjärta och vunnit ett annat
Och mitt eget bultade
Och jag stod i fönstret ensam i mitt rum
Och kroppen värkte eller kanske hade den domnat eller kanske kände jag inte tröttheten
Hög på känslan av att våra långa hår hade trasslats ihop till ett
Jag tittade ut över diset mellan de stora ekarna där ute, det låg som en slöja
Längs med marken och det hade inte gått att ta på den eller på känslan men
jag levde!
Allting känns så avlägset, som om det inte var jag
Att som om jag hade hittat på
Men vad är jag rädd för?

i väntans tider

Jag trodde att jag bara var ute på en vanlig höstpromenad, när jag mötte honom. Han kom stapplandes längs backen ner ifrån kyrkogården, som en gammal överste som just sett över sina ägor. Hans högresta gestalt fyllde nästan himlen framför mig.
Jag kom mig inte för att vända, av någon anledning. Jag borde väl ha blivit rädd, vänt hemåt som en liten harpalt, men jag fortsatte i samma riktning som jag varit på väg. Mot honom. Ju närmre jag kom, desto kallare blev jag på insidan. Magen fylldes av en isklump som växte sig uppåt och fick hjärtat att pumpa ut det kalla i mina ådror.
Han var gänglig, fast ändå inte mager. Han snarare gick på ett gängligt sätt; knäna pekade utåt, tyngdpunkten bakåt, rocken öppen, händerna i fickorna. Håret stod uppåt, vitt och yvigt. Huden var skär och flammig. När han kom närmare, såg jag hur det ångade om honom, som om han riktigt fått arbeta upp en värme där inne bland gravarna.

Strax, inom ett par få sekunder, var han riktigt nära. Han verkade inte ha sett mig först, men han kanske lade märke till hur jag riktigt ansträngde mig för att inte titta fastän blicken sögs mot honom, för så fort vi passerat varandra bara visste jag. Jag hörde hur han stannade, gruset krasade under hans skor. Jag visste att han visste och jag bemödade mig inte med att öka farten, det var lika bra att stanna. Sekunderna som passerade, har jag upplevt några längre sekunder?
Hans blick, jag kunde känna den syna hela baksidan av min kropp. Jag vände mig sakta om, det fanns ingenting annat jag kunde göra.

Om det finns ett minne jag skulle vilja radera för alltid ur mitt huvud, om jag fick välja endast ett ögonblick, så vore det detta. Hans ögon när de synade mig och när de mötte mina, de var som inga andra ögon jag någonsin mött. Rödsprängda och uråldriga, kolsvarta men likväl brann de. En gul, elak eld som stack mig, gav mig en omedelbar, besk smak i munnen. Han kom långsamt närmare och att känna honom så nära var fasansfullt, mitt hjärta bultade som om jag sprungit mitt allra snabbaste.
Det ångade fortfarande om honom. Han sträckte plötsligt fram en hand, stor så att den täckte hela mitt ansikte om han ville och så tog han tag runt min hals och knep till.
Han drog mig intill sig. Han stank, jag vet inte av vad, men doften trängde sig på, gav mig kväljningar. Tätt, tätt intill sig höll han mig. Stirrade in i mina ögon, jag ville blunda men jag stirrade djupare och djupare in i hans, den där lilla gula elden ville dra mig inåt.
Mitt hjärta slutade slå. Jag vet att det slutade.

Så släppte han. Jag föll nästan omkull. Inte ett ord, bara en antydan till en liten fnysning. Han släppte och stapplade vidare, som om ingenting hade hänt, utan ett ord. Jag kände mitt hjärta igen. Det kom åter, smygandes. Hela min kropp blev med ens blytung, jag fick kämpa för att ens röra mig en millimeter. Frågande blickar följde mig längs med trottoaren när jag släpade min darrande lekamen hemåt.
När jag kom innanför dörren kräktes jag. Huvudvärken skulle vara i dagar. På min hals fanns märken efter hans hand, som efter något glödande. De finns kvar än, som blanka bleka brännmärken om jag lutar på halsen och ser efter noga. Men mig tar han senare.

hur vi är dumma på det sättet

Hur vi ibland kämpar för att få tillbaka någonting vi hade. Man flyttar, man gör slut, men vänta - var jag inte väldigt lycklig ändå? Jag var nog väldigt lycklig, ändå! Vad gör jag här?
Blod, svett och tårar kan ibland ge oss tillbaka det vi hade. Trött och öm kan man pusta ut, falla tungt på sängen, lägga armarna bakom huvudet, titta upp i taket ett tag och känna lycka, och NU! ÄNTLIGEN! Så dum jag var, men nu är allt bra igen!
Men man flyttar av en anledning och man lämnar saker för att man måste ibland. Man gör det. Ibland styr inte ens hjärnan.
För sent inser man att sakerna man fått tillbaka är bara tomma skal. För sent inser vi att det vi äntligen håller i våra händer igen har dött för längesen, för vi höll det vid liv med vilja, och livet fanns i oss själva.
Men man är dum på det sättet.

Vi blev osams. Du somnade på soffan. På natten drömde jag att vi blev vänner igen. När jag vaknade låg du bortvänd, vi var fortfarande osams. Då gjorde det ont. Då kunde jag väcka dig, inte ta dig i min famn för du är större än jag, din kropp är större än min, men jag kunde hämta dig. Och vi var inte ovänner mer.

För några dagar sedan satt jag på spårvagnen och kom på att det var torsdag, och att det just varit onsdag, och att jag alltså missat ännu en isländskalektion. Och att jag glömt att gå dit på väldigt länge.
Den första gången jag bestämde mig för att skolka från en lektion kändes det väldigt jobbigt. Jag satt och motiverade för någon varför jag inte borde gå dit, hon förstod mig, sa att det inte lät som att jag hann med. Jag gick inte. Det gnagde i mig. Jag ville gå, men jag hann inte. Veckan därpå kände jag samma, men det gick lättare att hoppa över, det gick ju veckan innan.
Och nu satt jag där och insåg att jag glömt det helt, att jag inte varit där sedan dess. Ett litet sting av dåligt samvete, men sen försvann det igen.

Det är så man gör när man glömmer saker, det är så man gör när man glömmer människor. Det är jobbigt att handla fel, att göra illa någon. Men man gör det likförbannat, man ångrar sig, man gör illa, men man kan inte tänka på det hela jävla tiden. Och så småningom blir det lättare också att tänka på det, eller så tänker man inte på det alls, och så bara har minnet smugit iväg och så kommer nya och staplas ovanpå och så sitter man en dag på spårvagnen och minns helt plötsligt. Men minnet är bara ett minne och man kan lägga bort det. Blunda, öppna ögonen igen och se något nytt.

Du är inget minne. Jag ska försöka göra rätt för dig.