i väntans tider

Jag trodde att jag bara var ute på en vanlig höstpromenad, när jag mötte honom. Han kom stapplandes längs backen ner ifrån kyrkogården, som en gammal överste som just sett över sina ägor. Hans högresta gestalt fyllde nästan himlen framför mig.
Jag kom mig inte för att vända, av någon anledning. Jag borde väl ha blivit rädd, vänt hemåt som en liten harpalt, men jag fortsatte i samma riktning som jag varit på väg. Mot honom. Ju närmre jag kom, desto kallare blev jag på insidan. Magen fylldes av en isklump som växte sig uppåt och fick hjärtat att pumpa ut det kalla i mina ådror.
Han var gänglig, fast ändå inte mager. Han snarare gick på ett gängligt sätt; knäna pekade utåt, tyngdpunkten bakåt, rocken öppen, händerna i fickorna. Håret stod uppåt, vitt och yvigt. Huden var skär och flammig. När han kom närmare, såg jag hur det ångade om honom, som om han riktigt fått arbeta upp en värme där inne bland gravarna.

Strax, inom ett par få sekunder, var han riktigt nära. Han verkade inte ha sett mig först, men han kanske lade märke till hur jag riktigt ansträngde mig för att inte titta fastän blicken sögs mot honom, för så fort vi passerat varandra bara visste jag. Jag hörde hur han stannade, gruset krasade under hans skor. Jag visste att han visste och jag bemödade mig inte med att öka farten, det var lika bra att stanna. Sekunderna som passerade, har jag upplevt några längre sekunder?
Hans blick, jag kunde känna den syna hela baksidan av min kropp. Jag vände mig sakta om, det fanns ingenting annat jag kunde göra.

Om det finns ett minne jag skulle vilja radera för alltid ur mitt huvud, om jag fick välja endast ett ögonblick, så vore det detta. Hans ögon när de synade mig och när de mötte mina, de var som inga andra ögon jag någonsin mött. Rödsprängda och uråldriga, kolsvarta men likväl brann de. En gul, elak eld som stack mig, gav mig en omedelbar, besk smak i munnen. Han kom långsamt närmare och att känna honom så nära var fasansfullt, mitt hjärta bultade som om jag sprungit mitt allra snabbaste.
Det ångade fortfarande om honom. Han sträckte plötsligt fram en hand, stor så att den täckte hela mitt ansikte om han ville och så tog han tag runt min hals och knep till.
Han drog mig intill sig. Han stank, jag vet inte av vad, men doften trängde sig på, gav mig kväljningar. Tätt, tätt intill sig höll han mig. Stirrade in i mina ögon, jag ville blunda men jag stirrade djupare och djupare in i hans, den där lilla gula elden ville dra mig inåt.
Mitt hjärta slutade slå. Jag vet att det slutade.

Så släppte han. Jag föll nästan omkull. Inte ett ord, bara en antydan till en liten fnysning. Han släppte och stapplade vidare, som om ingenting hade hänt, utan ett ord. Jag kände mitt hjärta igen. Det kom åter, smygandes. Hela min kropp blev med ens blytung, jag fick kämpa för att ens röra mig en millimeter. Frågande blickar följde mig längs med trottoaren när jag släpade min darrande lekamen hemåt.
När jag kom innanför dörren kräktes jag. Huvudvärken skulle vara i dagar. På min hals fanns märken efter hans hand, som efter något glödande. De finns kvar än, som blanka bleka brännmärken om jag lutar på halsen och ser efter noga. Men mig tar han senare.