det verkar som att det faktum att man inte har gjort rätt, sårat någon, är det svåraste att erkänna?
svårare än att erkänna hur illa behandlad man blivit av världen.
-
när jag var barn och mina husdjur dog ifrån mig så kunde jag sjunka ner i en sorts bottenlös sorg, den sorten som inte har gränser, den sorten som kan låta en sjunka som genom tjock lera, försvinna hela vägen ner och sluta andas ett tag.
man kunde just inget annat.

nu kan man allt för utom just det, just utom att sjunka ner ända på djupet, för när man är vuxen är man en skam för sig själv. man vet alldeles för väl, man stoppar knappt ner foten. man minns bara hur illa världen behandlade en.