sex and the city-stämningen

Jag har börjat ana ett mönster. Singelmönstret. Det har blivit mer och mer uppenbart allt som åren har gått, att väldigt många i min närhet för det mesta är singlar. Bortsett från någon kortare incident här och där, är misstänkt många i min bekantskapskrets/närhet så gott som regelbundet ensamma. Vi pratar tjejer, killar, åldersgrupp 20-30. Jag räknar tillochmed in släktingar!

I början, för några år sen, kändes det ganska normalt och jag tänkte inte mer på det. Men allt eftersom åren går har flera av dem fortsatt att vara singel. För gott. Det har knappt funnits någon. Det är detta som överraskar mig mest. Jag har tagit mig igenom flera förhållanden under samma tidsperiod, och jag har inte kunnat se någon orsak till varför. Jag har tvärtom tänkt att men om JAG lyckas, för så himla rolig är jag ändå inte, hur kommer det sig att de...?

De här människorna täcker inte bara upp de så att säga grundläggande egenskaperna (klarar att duscha själv, borstar tänderna, har flyttat hemifrån, byter underkläder), de är dessutom charmiga, trevliga, har jobb, de ser absolut bra ut, de klär sig fint och luktar gott. De är dessutom omtyckta i respektive vänskapskretsar och de har inga psykiska eller fysiska men eller sjukdomar. De flesta har heller inga problem med att klara den såkallade biten "få ragg".

Så varför, varför är de här personerna SINGEL år efter år? Om vi levde på trettitalet hade de varit bortgifta för en evighet sen! Visst, man måste inte vara ihop med nån. Det kan vara "kvävande". Man kan behöva lära känna sig själv, och sånt. Men det finns onekligen många fördelar med att vara ihop med nån lite då och då. Man har någon att ringa och prata om allt möjligt med, och att krama. Man har någon att gå på bio med. Man kan få ett sexliv. Någon tycker att man är fin, fastän man inte gör något speciellt just då. Man slipper känna sig ensam när ingen har tid med en.

Jag har börjat närma mig en teori. Det är väl allmänt erkänt att "singel" har blivit ett begrepp, precis som "familj". På 2000-talet klarar man allt själv. Man kan hitta nån även efter 30, man behöver en massa år till att "utveckla sig själv" och resa/prova på saker/flytta. Men jag tror att den där självförverkligande biten hänger ihop med nån sorts rädsla. Det är en svaghet att visa att man kanske behöver någon. Man vill inte behöva/bli behövd.

Dessutom märker jag ett mycket, mycket starkt drag av petighet. Det dejtas mycket, men man blir aldrig tillsammans med någon. Ingen verkar duga, alltid är det nåt. Man letar efter Utseendet, Stilen, Egenskaperna, Smaken. Det gör att jag inte förstår den här grejen helt. Måste man leta så förbannat? Måste han eller hon vara så perfekt? Måste man rådgöra med alla man känner, och kan man inte bara vara ihop ett tag och testa?
Att bli ihop 2007 är lite som att gifta sig 2007. Det är inget att vara så himla rädd för. Om det inte funkar är det ingen som kommer kämpa vidare, det är bara att skilja sig!