Förra veckan stod det exakt överallt om Britney Spears "katastrofala" framträdande på MTV (video-/music/music video, jag minns inte vilket)awards härom veckan. Hon skulle inleda galan med att göra ett framträdande med sin nya låt, och det hela slutade med att exakt alla "chockades svårt". 50 cent hade "bara gapat", P Diddy hade kollat bort. Medierna sågade henne totalt efteråt; hon var tjock och patetisk och kunde inte mima eller dansa och hade fult hår och publiken insåg vilken föredetting hon är och så vidare.
Jag tycker inte att det är ett dugg överraskande. Att Britney var ur form och inte hade flexade abs som på den gamla goda tiden, sure, det anade man väl eftersom hon fått två barn på kort tid och verkar vara helt psykiskt labil, håller på med droger, är på nakenfester, och så vidare. Men just att hon gjorde det, det överraskade mig inte. Hon ställde upp på en gala när det var uppenbart sen länge att hon är totalt ur form och att det helt garanterat skulle gå dåligt. Ändå är det egentligen helt logiskt, för Britney vet inget annat. Hon har gjort det där i hela sitt liv, hon känner sig antagligen trygg där på scenen, fastän hon måste fattat för länge, längesen att det inte skulle vara nån bra idé, alls. Det är en vana och en rutin för henne, och bland det svåraste som finns är att bryta vanor.
Det märker man så fort man får mindre pengar. Genast är det svårt att börja käka havregrynsgröt istället för dyra flingor, genast är det svårt att tacka nej till att hänga med ut på fredagen som man brukar, det är svårt som fan att helt plötsligt låta bli att köpa någonting man vill ha och försöka tänka "den där behöver jag inte", och det kan absolut ta emot att ta fram förra årets vinterskor som faktiskt håller ett tag till. Och det där var bara några små sketna konsumtionsexempel. Hur svårt är det inte att börja ringa istället för att sms:a? För extremt många att börja motionera. Att börja söka jobb när man varit arbetslös länge. Att sluta prata när man är van vid att alltid göra det, att börja prata när man känner sig blyg och att börja säga till någon att den är fin och att man älskar den, fastän man inte alls är van. Men jag tror att de där förändringarna borde börja lite längre ner än man fattar.
En av mina lärare på Nordiska Folkhögskolan, Elisabeth, 66 år men 26 i själen, pratade en dag om hur viktigt det är att bryta vanor. Man litade alltid på Elisabeth. Hon var på ens egen nivå, fastän man fattade att hon måste veta sjukt mycket mer än en själv. Elisabeth pratade om vanebrytande en dag. "Det stimulerar hjärnan." Sa hon. "Man överraskar sig själv genom att bryta inrutade mönster och sätter igång bra processer som leder till ett nytt tänkande". Efter lektionen gick min klasskamrat Micke och hoppade över lunchen. "Jag är inte hungrig, så jag tänkte på det där som Elisabeth sa om att bryta vanor" sa han här vi frågade varför han inte åt.
Även om jag mest tyckte det var roligt just då, så är det nog exakt där man borde börja. Man borde bryta vanor ofta, mycket oftare än man själv fattar. Inte på dramatiska sätt, som typ resa till Kina för att man alltid velat det eller göra slut för att man "kommit på saker" eller hoppa av utbildningar (även om såna grejer också kan vara bra). Men att börja med ett vanebrytande på lägre nivå, för att sen jobba sig uppåt.
I Britneys fall är det ganska uppenbart, men även om inte alla får sina vanor i behov av brytning på alla tidningsomslag så tror jag det är fler än hon, för att inte säga de flesta, som har vanor som är lika sorgliga och i behov av att ändras. Det som gör det svårt är att det för det mesta grejer man inte skulle komma på själv, och där ligger problemet: Självinsikt är skitsvårt. Men steg 1 kan väl åtminstone vara att börja hitta fel på sig sjäv istället för på alla andra, och sedan åtgärda dem på ett konstruktivt sätt istället för att gnälla. Kul att jag just skrev det där! Jag återkommer när jag har blivit en bättre människa.
