Jag skulle vilja vara den där lilla rosen, hon som blir upplyft och kringkastad. Jag försöker. Jag vet bara inte hur jag ska kombinera det med mig själv. Jag är så lugn nu och sen är jag rädd att vakna en morgon om tre veckor eller tre månader och känna klumpen i magen, den som har kommit förr när man minst anade det.
Jag minns när jag satt en morgon eller kanske var det förmiddag, på en balkong i september 2004 med den vackraste person jag visste och fick starkt kaffe och jag sa att jag just hade kommit ur ett och ett halvt år av förhållande och han frågade när och jag sa för tre veckor sen. Oj sa han. Då kände jag mig ändå så lugn, jag minns hur jag satt på bussen hem därifrån och tryckte huvudet mot rutan och kände mig så lycklig och jag älskade den dagen.
Annars hatar jag september. Det är en så konstig månad. Det är fortfarande sommar på något sätt, ljuset, men det är kalla vindar som påminner en om att nu är det slut, nu ska du in igen i hjulet och kylan och nu dröjer det innan det kan kännas så här igen.
För den morgonen i september blev aldrig fortsättningen på en vacker höst, nej det var bara en början på ett år av skit jag tyckte gjorde mig lycklig just då men efteråt fattade jag att mitt hjärta bara inte hade fått läka i lugn och ro. Och jag är rädd för att göra fel, rädd för att göra om det. Det tar längre tid än man tror. jag är lugn, och jag vill så gärna så gärna att det är sanningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar