When you were my baby

Det som händer första gången minns man, de andra gångerna är repetition.
De är inte sämre eller bättre än den första gången, men det är den som lyser igenom, så detaljrik och tydlig och KLAR, som någonting som hände alldeles nyss. Den första gången.
Egentligen är det säkert mängder av detaljer man glömt också, men när man tänker på den första gången så är allting bara så mycket klarare än andra gången, och tredje, och fjärde.
Det var första gången för mig i juli för nästan tio år sedan. Jag vet inte vad det var som hände, jag trodde att det var kärleken.

Vem var den där människan? Jag trodde att jag var kär, eller jag åkte faktiskt dit för att få ett avslut på vårt "förhållande". Det hade pågått lite löst under några veckor och jag kände mig föga inspirerad. Jag hade varit i Helsingborg med pappa och syrran och så skulle de lämna mig i Ängelholm hos honom, eller utanför Ängelholm var det om jag tänker efter. Vejbystrand, så hette det. Vi fick köra längs med små grusvägar för att hitta hans hus, det var ett stort trähus ibland en massa andra, det hade en stor trädgård. Jag minns inte färgen. Röd, gul? Det var ett gammalt föredetta sommarhem för sjuka barn. Han stod utanför i shorts och t-shirt och vinkade in oss. Nu ägde hans släkt huset, det hade två våningar och en massa rum, möblerna var gamla. Hans farmor hade ett eget rum, utan att träffa henne försod jag att hon var en sån där sur järntant. Han vågade inte ens låna av hennes lakan som fanns i det där rummet. Det var väldigt vitt, sängkläderna var stärkta, över sängen hängde ett kors. Gardinerna skira. man förstod att där inne sov någon som gick upp tidigt.

När vi bar in mina väskor så tittade han så förkrossat på mig. Han hade blivit mycket mindre än sist. Han hade gråtit, jag hade ju sagt att det skulle vara slut. Jag bar huvudet högt. Han var arton år, ett år äldre än jag och jag vet inte vem han var. Alltså egentligen, jag trodde ju att jag visste, vad visste jag egentligen? Han besatt av Morrissey och Stig Dagerman. Han var smart. Han hade mittbena ibland och joggingskor till shorts. Det gjorde ont i mig, alltså det där sista. Jag hade sagt att nu skulle det bli slut, jag hade förberett oss.
Självklart var det därför han nu var så liten. Han lade sin högfärdiga stil på hyllan, han blev liten och svag, han satte mig på en piedestal. "Lämna mig inte". Jag var sjutton år. Bestämd. Jag hade haft neonrött hår hela våren och nu hade jag blekt det och klippt av det själv, jag såg först ut som en maskros och sedan som Emil, i Lönneberga. En flicka med pojkfrisyr.
På natten fick han sova på min madrass, han fick komma nära. Han fick äran.

Var det att det var juli, och så varmt? Var det att han hade gått ner från sina höga hästar, erkände sin kärlek nu när han var rädd att förlora min? Ville jag egentligen ha hans? Var jag bara glad att någon ville ha mig? De här sakerna vet jag inte svaret på. Men när jag vaknade på morgonen var det fortfarande vi. Någonstans mjuknade jag.
Vi gick försiktigt genom huset den morgonen, som två andra. Trägolvet knarrade, vi satte oss på verandan och åt frukost. Yoghurt och Kelloggs special K, jag satt på sidan av bordet så att jag hade trädgården i ryggen. Gräset var så torrt, det hade inte regnat på flera veckor, det knastrade under fötterna när man gick barfota över det.

Tio dagar började. Plötsligt slutade jag tänka på allting annat. På hans mittbena och joggingskor, på förhållandet som skulle ta slut. På hösten då jag skulle bo i Mjölby och han i Göteborg. Han blev vacker i mina ögon.
Vi cyklade till Ängelholm, längs med havet. De skånska sandstränderna, asfalterade cykelbanor vita av sand, pilträd som vinden smeker, solen som försvinner i diset. Hjärtat vill följa med. I Ängelholm gick jag ovant i mina höga platåsandaler och mitt vitgula hår med min hand i hans erfarna, och han drack rom och cola, det var första gången jag drack sprit på en uteservering.
Ungefär en månad tidigare hade jag varit aspackad på Hultsfredsfestivalen och jag hade inte varit en mans kvinna. Jag var inte hans då. Efteråt skulle han mena att jag redan varit det, och efteråt skulle han låta mig lida för det. Men då visste han inte. Då tindrade hans ögon när han såg på mig. Jag var hans lilla pärla. Han ville kalla mig gumman. Jag sa att det var okej, för den här gången.

Vi sprang igenom skogen, vi badade i havet. Man kunde springa rakt ut och göra bomben i vattnet, när vi sprang upp höll vi våra handdukar om oss som capes, som superhjältar.
Vem var jag? Var jag lycklig? Jag kände mig lycklig då. Jag vet inte. Jag trodde att jag visste så mycket. Vi gick längs grusvägarna till stranden, hand i hand, skrattandes. Folk såg på oss. Vi badade i havet. Det var hett, jag hade tunna sommarklänningar. Jag minns inte vad han hade på sig. Han hade nog sina kostymbyxor som var lite för korta, han gick utåt med fötterna. Det såg så fånigt ut. Jag brydde mig inte längre.

Några vänner till hans pappa kom på besök och bodde i huset några dagar. Det var en ung präst, hans fru och barn. Han presenterade mig som sin flickvän. Jag hade inte träffat hans pappa då. Jag ville tro att hans föräldrar skulle vara som mina, varma och välkomnande. Om hans kärlek för mig kunde finnas, då måste de väl älska honom också? Men ibland vet man inte vad som är kärlek, vad som är förälskelse, vad som är inbillning. Vad som är att ligga nära någon vaken en hel natt, att klamra sig fast, och inte kunna känna någonting annat än känslan som pulserar genom kroppen? Vilken känsla är det egentligen? Egentligen?

Vi tog sovrummet på övervåningen, det längst bort. Vi hörde på Kent, vi hörde på 747, det var vår sång. Vi sa att vi älskade varandra nu. Om nätterna kunde jag känna närvaron från de små sjuka sommarbarnen som fått bo där, jag vågade inte gå ner på toaletten själv, paniken växte i mig när jag skulle gå upp för trappan ensam, de jagade mig upp igen, jag sprang upp för trappan, in till tryggheten och värmen och honom.
Vem var han? Vem var han innan vi kom dit? Varför hade jag inte känt det jag kände då?
Kanske var huset en fristad. Kanske upplöste det allting runt oss, det som inte fungerat innan och som aldrig skulle kunna fungera efteråt.

Augusti kom, dagarna rann ifrån oss. Han skulle börja i sista ring och jag i andra. Jag måste åka hem, skolan skulle börja om en vecka. Den sista natten fick jag panik. Jag började skaka, min själ ville inte lämna allting, min kropp ville inte andas. Han sprang fram och tillbaka, livrädd. Det gick över. Vi höll hårt om varandra, vi grät och grät. Vi älskade varandra, det skulle alltid vara så här.

En vecka efter att jag kommit hem berättade jag för honom om det som hänt på festivalen. Att jag hade varit ung och full och glad och att det hade hänt lite allt möjligt. Det var innan oss, men jag ville bara att han skulle veta.
Han var väldigt dramatisk. Hans svar var skrivet på svart bakgrund, med vit text. Ingenting skulle kunna bli som förut.
Vi försökte i ett år. Han skulle aldrig låta mig glömma. Han klev sakta upp på sina höga hästar igen och han fick mig att ångra mig så bittert. Det sista jag såg av honom minns jag inte, även fast den natten är så klar. Jag tror att det var när jag luktade på hans skjorta, för den luktade som han gjorde den sommaren. Och jag grät.

De tog mig därifrån och han skrek mitt namn ut i natten och de höll fast honom, han var galen när jag lämnade honom. Jag har inte sett honom sen dess och det året är egentligen bara ett svart hål i mitt liv. Men de tio dagarna, de var de tio första dagarna. Man minns alltid den första gången.