Tankar på livet och döden jagar mig konstant. Inte så att jag tänker på att dö. Eller att jag ens de flesta dagar är överdrivet tacksam för att jag lever.
De bara smyger sig på mig, DÖDEN, LIVET, knackar mig på axeln, "Hallå där. Här är vi".
Bor bredvid en stor kyrkogård. Tycker om att promenera på den. I höstas joggade jag genom den. En ganska solig dag, de sista gula löven på björkarna, gräset fortfarande grönt, himlen klar.
Svettades. Tröjan knuten runt höfterna.
Plötsligt, en begravning. Stort folkuppbåd, de sörjande kring graven, svartklädda, människor i tårar, armar runt axlar, nu var han borta.
Jag, mitt i alltihop, svettig i mitt rosa träningslinne, flåsandes.
Försökte ta mig runt dem. Misslyckades och kom ännu närmare. Försökte andas mer diskret.
Försökte hålla tanken: "Förlåt. Men här är jag, så väldigt levande. Så VÄLDIGT levande. Mitt i döden".
Antagligen såg de mig inte ens. De hade ju sitt att tänka på, trots allt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar