Det värsta med kärlek kan just vara
att vi tycks tro att när vi hittar den,
är den ett helande ljus, en frälsare från ondo.
Någon ska vara vår räddare, vår trygga famn, våra starka ben.
Vi glömmer hur vi en gång
var så raka i ryggen
av oss själva.
Jag tror att vi vill glömma, och det är en så söt smak i munnen
att glömma, att blunda och bara smaka, men
Den kan inte vara på riktigt. Ingen kan
Tvätta oss rena, bädda oss i nya lakan och kyssa oss på pannan
I all evighet
För hur kan de? Men vi glömmer, dumma, vi glömmer och igen
Vi måste väl.