Vägen vi alla vandrar

Det var en av de sista dagarna i juli månad. Han kunde inte sova. Något struntprogram på TV:n som han följde halvhjärtat. Lederna ömmade, han vred sig i fåtöljen, det slitna skinnet knarrade under hans stela kropp. Eva hade gått och lagt sig för längesedan.
Hunden gnydde borta vid ytterdörren. Han mötte de sorgsna gamla ögonen, nickade åt djuret och reste sig sakta.
"Ja, ja. Jag kommer". Hans gamla händer tog stöd om fåtöljens armstöd när han pressade sig uppåt. Trött. Men själsligt, snarare än kroppsligt.

Han drog på sig kepsen, kopplade den lilla, tog nyckelknippan från kroken vid dörren. Den friska nattluften blandade sig med pipröken i hans lungor och ringlade sig sakta upp i natten medan de promenerade genom parken. Dis låg över gräset, det hade blivit blankt av den fuktiga nattluften. Han kunde höra gräshopporna spela, svagt. Hunden nosade på en lyktstolpe och han lät blicken glida planlöst över det avlägsna bostadsområdets upplysta fönster. Tänkte inte på något speciellt.
Så hördes en snyftning. Nästan ohörbar. Hans blick fastnade på en liten hög på marken en bit bort. En människa på cykelbanan. Han ryckte i det nosande djuret, som motvilligt följde med.

Han gick närmare. En flicka. Svartklädd. Stora uppspärrade ögon. Var hon död? Han kände ett sting av obehag ila genom magen. Men så vände hon blicken mot honom, levde. Ögonen var röda av gråt, näsan också. Hon synade honom från topp till tå, långsamt. Så tittade hon sakta upp mot himlen igen. Hans första reaktion var att gå vidare. Vad hade han där att göra? Men så, en känsla av ansvar, och en märklig längtan efter att veta.
"Lilla vän, ligger du där?" fick han fram. Hunden ville nosa, men han höll hårt i läderremmen.
Hon svarade inte.
"Mår du inte bra...?" försökte han igen. Så såg han att hon öppnade munnen. Några ord kom ut, vagt.
"Vad blir det av oss...?"
"Förlåt...?"
"Vad blir det av oss?" sa hon på nytt, lite starkare.
"Vad det blir av oss?"

Han insåg att frågan var något dum. Hon sa inget mer. Det verkade som att hon tänkte ligga kvar. Hunden började dra mot nästa lyktstolpe. Men en känsla av någonting främmande började mala i honom, och så, utan att han själv förstod varför, böjde han sig ner och satte sig på marken bredvid henne. Hon tittade inte på honom, men han hörde hur hon drog in luft genom näsan, och att den var täppt av snor. Asfalten var ljum under hans valkiga händer. Solen hade legat på i flera dagar, gett den liv.
Försiktigt lade han sig bredvid henne, med någon meters avstånd. Lät huvudet försiktigt vila mot backen. Tänkte på att Eva skulle undra varför hans skjorta var smutsig, men det fick kvitta. Han tittade på henne, hennes blick var något dimmig, men den kunde fokusera. Han vände sin uppåt. Det var nymåne. Man kunde se Karlavagnen, Stora och Lilla Björn. En satellit blinkade någonstans i fjärran. Han släppte kopplet och hunden lommade iväg.
Endast deras andetag hördes. Hans gamla och lite rossliga. Hennes snoriga.
"Ja" sa han efter en liten stund, "vad blir det av oss egentligen?"
Hon vände sig inte mot honom, men han kunde höra att hon log en smula när hon svarade.
"Om inte du vet, så tror jag inte någon vet".
Han hade inget att tillägga. Han knäppte händerna över bröstet och tänkte på att månen var vacker, och att det var längesedan, väldigt längesedan, han hade lagt märke till den. På riktigt.