Som Ibiza fast lite längre upp på jorden

Texten nedanför skrev jag i november, några veckor innan jag flyttade ifrån Brännö. Jag bodde där i tre månader, de var de tre sämsta jävla månader jag haft på länge. När jag hade skrivit det kändes det lite för taskigt, så jag lade aldrig upp det på bloggen. However, nu när jag är på säkert avstånd från den sk "helvetesön" så tänker jag bjuda på denna samling härliga minnen, som såhär i efterhand gör det fucking solklart varför jag kände för att dränka mig i handfatet varje morgon under de där tre månaderna.
-------

Man vaknar, och det är bara någonting där. Men vad är det? Undrar man. En förmiddag cyklar man fel i en förort och då vill man bara kasta sig av cykeln och gråta, men istället är man en vuxen person som frågar en glad pappa med en hund och ett barn om vägen. Hela tiden finns den där känslan där, den ligger i cykelkorgen. När man kommer hem den smyger den sig in under täcket.
Men vad är det? Undrar man. Vad är fel? Man går runt, runt, runt på sin ö och man träffar ibland inte en människa och när man gör det, blir man ännu mer förvirrad.
Inte förrän man får över en vän på fika, förstår man. "Öar gör en knäpp" säger hon och man vill skrika "JAAA" så det gör man. "Antingen är man galen när man flyttar dit, eller så blir man det av att bo där."
JA, JA, JA säger man. Man tänker på alla de gånger man velat åka in till fastlandet och träffa någon, men inte lyckats eftersom båtarna går en max en gång i timman. Man tänker på alla de ö-bor som småtjurigt tacklat en i båtkön, och på hur han som ropar ut båtstationerna alltid låter lite småfull. Hur hon som sitter i kassan i den svindyra lilla matbutiken hälsar glatt på alla andra, men vägrar se en i ögonen och tjurigt frågar om leg varenda gång man köper cigg, och får en att vilja skrika JAG ÄR TJUGOFEM DEN HÄR GÅNGEN OCKSÅ.
Man tänker på det höga antal föräldrar med utvecklingsstörda barn som valt att se ön som ett "ställe för frid" och som blänger vildsint på en om man råkar bli lite skrämd av att deras tonåringar plötsligt dyker upp i skogen med hink och spade när man tar en joggingtur eller varför inte målbrottsskriker under hela båtresan, konstant, varje morgon.
Man tänker på gubben som åker omkring med sin labrador fram på flakmoppen och säger att han tänker förfölja en hem och supa ner en. Man tänker på sin pojkväns grannar som i början verkar normala men en natt när man haft tv'n på lite för högt, väljer att banka på hans ruta med en kvast genom ett fönster på övervåningen och svära på tyska.
Och, man ägnar en tanke åt ens egna hyresvärdar som ringer och skäller ut en efter noter eftersom man råkat glömma två lampor på ETT HELT DYGN.
Man förstår vad det är som gör att det skaver litegrann. Det bara är det här att bo på en ö. Det gör en lite knäpp. Eller om man var det innan.