Den sorgliga frustrationen i att aldrig nå fram till någon. Alternativt, man kan inte lära gamla hundar att sitta. Alt, har vi hört den här förr?
Dialog:
Pappa: Nä jag kunde inte gå på promenad alltså, jag har så himla ont i ryggen.
Jag: Oj då, nu igen.
Pappa: Ja men jag har problem, det är korsryggen.
Pappa: jag kommer knappt upp ur sängen på morgnarna. Jag har varit och röntgat ryggen. De får ju kolla upp det här.
Jag: Oj då? Är det så allvarligt?
Tystnad.
Pappa: Aj aj aj. Nä jag måste lägga mig.
Jag: Men röntga? Det kan inte vara något du har gjort på jobbet då?
Tystnad.
Pappa: Igår lyfte vi iochförsig väldigt tunga grejer på jobbet.
Jag: Men pappa!
Pappa: Men vi var ju tvungna att flytta på dem.
Jag: Du är 60 år!
Pappa: Ja, jo... Jo det här kan väl kanske vara arbetsrelaterat, den här gången.
Jag: Men var det inte samma sak när du hade lyft pianot? Att du fick ont på samma ställe? Och sen lite senare, när du hade lyft kaninburen?
Tystnad.
Pappa: Aj aj aj.
Alt: 60 på pappret, 20 i sinnet? Alt: Deja-vû?
lördag 12 april 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
PAPPOR alltså.
Skotta snö, dä klarar man varje år...inte...kom de på sen.
"nytt år ny rygg" tänker de kanske?
ha ha. aj aj. oj oj. ack ack. varför lär man bara av VISSA saker?? kommer iofs inte på nå på rak arm. lär man sig INTE? ever? av nåt?
Skicka en kommentar