Hrafninn flýgur

Vaknade av att jag grät, i drömmen blev jag hånad. Vaknade, och slutade. Varför vill min kropp gråta? Den gråter aldrig längre. Ska man lyssna på den? Jag orkar inte.
-
Han vaktade olika skepp, stora fiskarbåtar, nere i hamnen. Hans pappa ägde byns största fiskarföretag och han hade fått arbeta sedan han var barn, jag vet ingen som haft så många jobb som han, och för honom var det inget märkligt med det. Det var så det var.
Båtarna var tvungna att hållas under uppsikt under nätterna eftersom de innehöll värdefull last, den var tydligen dyr, den där fisken.
Ibland fick jag vara med ett tag. Då kom han och hämtade mig, på natten körde han ner mig i den vita Toyotan till Grindavíks hamn, ner bland de stora fiskarbåtarna, dofter av hav, tång, den konstanta doften av svavel som låg över byn från de varma källorna strax utanför staden. Stora stålkroppar som sakta vaggade upp och ner. Alltid rått, alltid lite blåst. Kanske regnade det. Jag var nyförälskad den första gången jag var där.
Hrafn. Den första båten han vaktade, den första jag var ombord på. Jag fick lära mig att det uttalades "rapn" på isländska. "Vad betyder det?" frågade jag. "Raven" svarade han, det engelska ordet för korp, jag fick luska ut många såna saker själv, i vårt gränsland utan ett gemensamt språk.
Ravn och Raven. Kanske hade de isländska vikingarna som våldförde sig på de Irländska kvinnorna, de som åkte till Irland och tog vad de ville ha, tog de allra vackraste kvinnorna och gjorde dem till mödrar åt sina barn, de som gjorde att islänningarna fortfarande är rödhåriga och de isländska kvinnorna fortfarande skönheter, kanske präntade de in ett av sina ord i det Brittiska språkförrådet?
Det kan ha varit så.
-
Han vaktade skeppen till morgonen. Jag sov ensam på nedervåningen i hans föräldrars hus. Väggarna var mörkröda, jag vågade inte gå upp ensam. Vi hade satt träskivor för fönstren, de sommarnätter som inte var mulna var ljusa så att det inte gick att somna. På vintern, fick jag lära mig, blev det aldrig ljust.
-
En dag besökte vi hans farmor och farfar. De bodde ett par kvarter ifrån hans föräldrar, det var hans farfar som startat hela fiskarföretaget, han var miljardär. Huset var ett vanligt hus, en tvåvåningsvilla. Vi åkte bil dit. Vi åkte alltid bil. "Ingen går på Island". Luften var som alltid, fuktig, svaveldoftande, duggande.
Vi gick in genom sidodörren, han uppspelt som ett barn, in i en alldeles vanlig hall, tvättmaskin och bruna sjuttiotalstapeter och en frysbox, ändå var de rikast i byn, "Här brukade vi alltid ta glass när vi var små", han kikade ner i frysboxen. "Det finns alltid glass här", så ropade han på sin farmor och farfar,
"Brynjar mínn," de klappade på honom, klämde på honom, detta älskade barnbarn. Farfar var iklädd en blå plyschdress och tofflor, var fanns alla pengar? De satte sig mödosamt på varsin stol, vi satt som i en fyrkant.

De pratade om allt möjligt, ibland på danska så att jag skulle förstå. Jag satt och kände mig som en liten prydnad. Vi fick choklad. Farmor försvann en stund och kom tillbaka med ett smyckesskrin. Letade upp en ring. Sa inte så mycket, gav den bara till mig. Tryckte den i min handflata.
En guldring med små, turkosa stenar. Det första äkta guldsmycke jag någonsin ägt.
I samförstånd såg de på varandra. Aldrig hade han älskat någon som han älskat mig. Farmor ville att jag skulle vara hans för alltid, precis som han ville, då.
Jag var ingen prydnad. Men jag var 21 år, man tror att man vet allt. Det gör man alltid.
-
Några månader efter att det tagit slut och några månader innan jag insåg det på riktigt, pratade jag med honom telefon, det var jul. Jag var hemma i Sverige igen.
"Farmor hälsar, hon saknar dig".
I bakgrunden vinden, den isländska luften. Eller inbillar jag mig bara?