'Garçon' means boy

Små saker kan göra det. Man pratar med sin pappa i telefonen, vi ska laga min cykel tillsammans, han har skickat skruvar. Men det går inte. Jag kan inte. Jag kan inte. Mina händer är för klena, skruvarna passar inte, det är för kallt, jag fryser om fingrarna, jag tappar muttrarna, jag börjar gråta.
Utan att veta varför, bara att jag behöver gråta. Jag går in och vi kan inte prata mer, han kan inte höra mig gråta.

Jag längtar hem idag. Som många andra söndagar, så längtar jag hem. Min bil står hemma, och jag saknar den idag.
Allting med den.
Ljudet av hur gruset knastrar under däcken på den, när jag kör den på små vägar, just de där vägarna som är lite skuggade av höga tallar, just de små vägarna som leder ner till en sjö. Ljudet av hur det smäller i stålkarossen när man smäller igen dörrarna. Den lilla lilla nyckeln som går till bagageluckan, där jag alltid har ett gammalt urtvättat sängöverdrag som vi kan sitta på. Hur växelspaken är lång, mycket längre än på nya bilar, och backen svår att få i. Hur lacken doftar när den stått i solen en hel dag.

Den är från 1966, den är blå, en Volvo Amazon. Jag fick den i 25-årspresent av pappa. Han älskar bilar. Han kan allt om bilar. Allt.
Han hade hittat den billigt, och han frågade om jag ville ha den. Tanken hade inte slagit mig, att jag skulle vilja ha en bil, en gammal bil.
Det är oftast killar som gillar bilar mest, rent allmänt är det ju så. Men om man säger till pappa att han kanske önskar att han hade fått en son, så får han någonting blankt i ögonen, som om man hade man hade sagt det mest elaka någonsin.
Det finns inget annat svar på den frågan. Det var klart att jag ville ha en bil.

I somras åkte vi genom östergötland i min bil, pappa och jag. Som vi gjort förr. Fälten var gula, bruna, gyllene.
Vi hörde på musik, letade loppisar, jag tog en cigg vid en klippa och pappa tittade bort. Vi plockade körsbär. Ibland förstår vi inte alls varandra. Vi är för lika tror jag.