Hosianna, Davids son

Jag går och går och går. De senaste dagarna har jag gått så mycket att det gör ont i vaderna. Nu får jag inte gå mer på ett tag.
Jag går bara runt här i Gamlestan, oftast när det är mörkt, jag ser ingenting som är speciellt vackert, eller några andra människor. Jag bara går.
Det är känslan av att gå jag tycker om. Det känns som att man är på väg någonstans, fastän man inte är det. Man kommer bara hem igen. Man måste ju gå hem igen. Vad nu hemma ens är.

Jag har tänkt på livet och på döden. Jag tycker inte om det, men ibland gör man det ändå. Alltså, jag har tänkt på varför jag finns. En gång i somras, när jag körde bil, snabbt på motorvägen, tänkte jag: Tänk om jag dör nu. Men då gör det ingenting, på sätt och vis. Jag har känt så det räcker.
Det där får man ju inte tänka. Det egoistiska i att inte vilja leva, för då finns det människor som skulle dö inuti, om inte jag fanns.
Det var inte så att jag ville dö. Jag menade bara att OM.

Idag, när jag cyklade, tänkte jag på den dagen. Idag tänkte jag: Ibland undrar jag om jag finns fortfarande bara för att jag är envis. Inte för att jag älskar livet. Vem älskar livet?
Jag vill att varje dag ska vara fin, men det var längesen en dag var fin på riktigt nu. Och då betyder det att jag har blivit dålig på att uppskatta varje dag, men jag vill inte tänka att jag har blivit dålig, jag vill tänka att jag är bra, allting blir bara en cirkel. Det är ändå inte en fin dag.

Jag hörde på "O helga natt" igår och sedan började jag gråta. Tyst, in i kudden. Sedan somnade jag. Det var längesen jag grät. Jag vet inte varför jag grät. Jag kanske tänkte på att sist jag spelade den så spelade jag den med någon annan, och vi älskade varandra?
Eller så tänkte jag på något annat, jag vet inte.
Kanske är det att det är julmusik. Jag älskar julmusik som spelas i kyrka, orglar, kristus, bereden väg för herran.
Det är någonting med kyrkor.
Jag älskar att vara i dem.
Jag önskar att Jesus fanns i mitt hjärta. Men det var ingen som lärde mig att Gud fanns när jag var barn, och sedan hade man ju annat att tänka på. Hästar, färga håret och nya skor, och sånt, och sen var man vuxen.
Och nu önskar jag att Jesus fanns i mitt liv, för han dog på korset för mina synder, och då skulle mitt liv fyllas av tacksamhet och kärlek. Men ingenting känner jag. Man kan inte fejka kärlek.

Just nu, alltså. Just nu.
Jag har tänkt på döden. Alltså.
Jag ska inte tänka så mycket.