Home is where the heart is

Det är sent och jag borde sova, och jag har ont i fingertopparna av att ha spelat gitarr för min lillasyster. Vi lider av samma disease. Stackars hjärtekrossade satar! Hemma hos mamma och pappa, fastän vi är vuxna båda två. Bara för att vi inte orkar vara någon annan stans just nu. Jag spelade Birds för henne. Hon grät en skvätt. Jag gråter inte så mycket, jag försöker tänka på andra saker. Därför sitter jag här, nu.

Jag vet att det här kommer låta lite hippie, men det måste sägas, det känns viktigt.
Vad har jag tänkt på? Jag vet inte ens vilket ämne det är. Jag ska försöka förklara.

En del letar efter det i musiken, andra letar i droger. På 60-talet letade hela the Beatles efter det hos nån yogasnubbe i Indien, en del (ganska många) verkar leta efter det i Göteborg. För vissa verkar det finnas i att skaffa barn, för en del verkar det finnas i karriären. För många finns det i Gud, eller ja, religion. Många åker ut och reser skitlångt och jättelänge, och jag tror att de allra flesta letar när de gör det, fastän de såklart gör andra roliga saker med de där resorna också.
För min egen del har jag letat efter det i andra människor. Även om själva målet och resan ser olika ut för alla så är det ändå samma sak man letar efter, så tror jag. Jag har hittat det i korta stunder på sistone när jag stått under stjärnhimlen och tagit en cigg. Det är den där jävla längtan efter en viss känsla, en känsla av att NU är det här jag. Jag är hemma, det här är den jag är. En känsla av total trygghet, ett lugn som inbefinner sig som liksom sluter hela ens varelse.

En del verkar födas med vetskapen och de slipper leta, och andra verkar inte behöva tänka efter heller. De är inte så många, jag tror inte det. Alltså: Vissa verkar bara veta var deras hem är, det där inre hemmet som alla letar efter så förbannat.
Jag tror att alla letar efter det, egentligen. Så gott som alla iallafall, fast vissa är mer medvetna om det.

Det här är dock vad jag tror: Man kan inte hitta det i musik, droger, yogasnubbar eller Göteborg. Det eller någon annan sak i världen. Jag VET att jag inte kan hitta det i en annan person, även fast jag har försökt så att mina knän blivit blodiga av allt slit, det har varit förgäves för det här är vad jag menar: Jag tror att man måste hitta hem i sig själv.
Hur fan gör man det? Jag vet inte riktigt. Jag försöker, det är så jävla svårt. Varje dag måste jag vända tanken i huvudet, den som blir till oro och tvivel, den som vill lägga allting, all lycka i någon annan och om jag bara fick tag i den så skulle allt bli bra.

Såhär tror jag också: Man MÅSTE få leta i Indien, Gud, karriären, droger, andra människor. Man måste få vara på fel spår, så att säga. Man måste liksom sysselsätta sig själv på vägen fram och man skulle bli uttråkad annars. Men man måste ändå i slutänden stanna upp och ta tag i sig själv och bli sin egen fina frälsare. Det här är hemma, JAG är hemma där jag är, och vart jag än är kommer jag vara jag och den jag är.

Jag tycker det är förbannat svårt. Men det känns som att hela livet kan vara en omväg fram till det där lugnet, för jag tror att när man når det så kan man sluta hata också. Man måste först släppa hatet och bara ge kärlek till sig själv. Det är svårare än man kan tro. Men jag tror det. Man behöver klappa sig själv, sin själ, som om den vore den sötaste lilla katt man ville gosa med. Man måste fråga den: Vad är det du vill? För du får det, om du vill, jag ska ge dig allt jag har!

Just nu känns det som att allting rämnar, det känns som att jag har varit ute i nån jävla labyrint hur länge som helst och kommit in till mitten och där finns bara ett stort hål med en pil där det står "hoppa ner". Vad finns där nere då? Jag tror att det är jag. Den jag är. Om jag får reda på det så kommer allting annat att lösa sig, det kommer inte spela så stor roll längre. Ändå tvivlar jag just nu, jag tänker: om jag kommer dit, kommer jag kunna hålla fast vid den känslan då? Men jag försöker att inte göra det.

Det är så jävla, jävla svårt. Men jag tror att det är det enda sättet. För mig och för alla egentligen. Åh, jag känner mig som Deepak Chopra, eller som någon som just har hoppat på en a-kurs i filosofi. Men vänta bara! Jag tror att jag är något på spåren. Jag tror att jag kan bli min egen frälsare. Jag tror!