Eyes wide shut

På spårvagnen häromdagen kom en alkis på vid brunnsparken. Han hade rött yvigt hår, bruna ögon som pekade åt olika håll och två julöl som stack ur jackfickorna. Han började högljutt prata med allt och alla, och de flesta försökte ignorera honom och hans sluddriga försök till kontakt. När han reste sig för att gå av vid järntorget kunde man känna en känsla av lättnad sprida sig i vagnen. "Skönt, han går av". Bara för att några sekunder senare känna vagnen tvärnita och se alkisen dundra med huvudet före in i väggen. Hårt. Han föll ner vid dörrarna, tändare och julöl flög omkring honom, han måste fått en hjärnskakning. "Ajajaj" fick han fram. "Herregud!" skrek någon och halva vagnen rusade fram och fick upp honom på fötter igen. I villervallan glömde alkisen helt att han skulle gå av. Han korkade upp en julöl och tände en cigg och satte igång att prata igen. De flesta började så småningom flytta sig längre och längre bort, och strunta i honom som innan fallet. Alkisen hängde med ända ut till saltholmen, och efter det vet jag inte vad som hände med honom.
Jag överraskades av hur alla som först ignorerat honom, plötsligt visat så stort engagemang. Hur det blev okej att SE honom. När han föll såg man en skadad människa som behövde hjälp, fastän det var vad man borde sett redan när han klev på vagnen.

Under psykolgilektionerna på gymnasiet lärde vi oss om reformen på 90-talet som ledde till att de som var psykiskt sjuka inte längre skulle låsas in på hem. De skulle "ut i samhället", få eget boende, och få medicinen hemskickad till sig. Inga mer dårhus! Det var bara det att den där reformen inte funkade så himla bra. De sjuka tog inte sin medicin och de glömde bort att de hade lägenheter.
"När ni är i Nordstan, till exempel", sa min psykologilärare, "då är det dem ni ser på kvällarna, de som sitter där. De sjuka. Det är inte bara alkoholister ni ser. Många av dem är schizofrena. Många av dem kunde få hjälp".
Där är vi idag. Det myllrar av dem. Ju större stad, desto fler ser man. De är på spårvagnar, de kissar i parker, de ockuperar mysiga bänkar. Vad ska vi göra med dem nu?

Många storstadsmänniskor verkar se dem som en del av interiören, alltså; de ser dem inte alls. När jag var i Köpenhamn i april åt vi på Jensens Böfhus, en mindre dyr restaurang. Mitt i lunchrusningen kliver en uteliggare in. Han har pengar, han vill ha en öl och mat. Servitrisen släpper in honom. Han får ett bord. Han söker lättare kontakt med människorna bredvid, dricker snabbt upp sin öl, lyfter den mot dem och säger "skål!" men de gör sitt bästa för att ignorera honom. Servitrisen får hans skrynkliga sedlar och små mynt, ber honom stilla sig lite, men hon gör det ändå. Hon tar hans beställning utan att fråga någon chef, hon behandlar honom som vilken kund som helst. Han får sin mat, han betalar. "Hade det här kunnat hända i Sverige?" undrar vi.
När han sitter där och äter sin biff, blir ett svenskt par placerade vid bordet bakom. De tittar häpet på varandra, och när ett bord en bit bort blir ledigt, flyttar de genast över sina saker dit. Servitrisen kommer och ber dem flytta tillbaka. Man får inte byta bord bara som man vill, utan man måste be servitören först, så att det blir rätt. De ska strax få hjälp. Det svenska paret sitter kvar en stund, stirrar på uteliggaren. Sedan stegar de upprört därifrån.

Det kändes som att det där paret kunde varit vem eller vilka som helst. Jag beundrade servitrisen som lät honom stanna och sket i de fisförnäma gästerna, och jag önskar att fler kunde göra så. Det är kanske för att jag är ifrån en småstad, inbillar jag mig. De är inte lika många där, de är inte överallt, de få som finns behöver man inte blunda för. Men här, i en större stad som Göteborg blir det uppenbart att det är människor som inte har några liv, som driver omkring och som inte finns i andras ögon. Jag vet inte vad jag kan göra. Det känns inte som att det hjälper att köpa en Faktum. Det känns ändå som att det är så många som inte ser dem alls. Eller som inte ser att samhället är konstigt. De måste ju vara någons barn, någons syster, någons pappa. Hur kan man bara blunda för en hel massa människor?