The owls are not what they seem

Jag såg finalen till svt:s "Tv-Stjärnan" i helgen. Tre personer tävlade om att vinna jobbet som hallåa i svt, och självklart var det nån blond klämkäck småbarnsmamma från västkusten som vann. 50 plus:arna satt bergis beredda med luren i högsta hugg hemma i stugorna och skrockade "vilken SYMPATISK ung flicka!" och röstade torrbollen till seger.

Jag tyckte att det var helt självklart att yrvädret Anna skulle ha vunnit. Cool, spännande och fascinerande att titta på. Hon hade tillfört lite variation i SVT:s präktiga och likriktade hallåastall med sin udda skönhet, charm och enorma hår.
Nåväl, det är inte ämnet hallåor som riktigt engagerar mig, utan ett inslag som Anna hade med i det lilla program som var hennes finalbidrag. Hon hade åkt till en högstadieskola för att intervjua några tonåringar om vilka förebilder de hade, och mitt under intervjun med två tjejer så får den ena av dem ett sudd kastat hårt i huvudet av en flinande pojke som försvinner uppför en trappa.

"Nä nu jävlar!" utbrister Anna, och lämnar intervjun för att jaga efter pojkarna upp i trappan. "Vem kastade det här suddet?" skriker hon. Hon är skitförbannad och skäller ut dem efter noter, säger att hon får ont i hela kroppen när någon gör så.
I nästa klipp får man se en gråtande Anna. "Alla minnen kommer tillbaka" säger hon. Hon pratar om hur hon hatar hur det kändes att gå på högstadiet, hur jävligt det var. Där står hon, vackra, självsäkra, vuxna Anna. Många år från högstadiet, men känslan, när den blommar upp igen, är lika stark nu som då. Känslan av att vara nertryckt, förbannad, förvirrad.
Det klippet var så beundransvärt. Att hon vågade visa det, att hon ville visa det. Det visade så mycket mer än en tjej som minns något jobbigt; det fanns sjukt mycket mod i det. För nu är hon inte där längre. Alla ser den här pinglan, hon som kan ta över ett rum med sin närvaro, hon som vågar synas och ta plats och är helt bekväm med att göra det. Men hon vågar visa att hon också har mått skit. Att hon också kände sig utanför, att hon inte var den populära tjejen som gled igenom högstadiet med ett band av pojkvänner och tonårskänslorna lyckligt och rosigt spirandes i kroppen.

Helt lägligt har jag nyligen fått en inbjudan ifrån "klassfesten.com" till en träff med mina gamla högstadiekamrater. Hela skolan ska samlas i den enda festlokal Mjölby har att tillgå, kvarnparken, och för 250 kr får jag äran att äta middag med mina kära gamla klasskamrater, och även träffa de andra klasserna.
Jag tänker på Anna, och jag tänker på de tre åren, och jag har inget intresse över huvud taget av att gå dit och se hur alla andra har blivit äldre, tjockare, snyggare, smalare, fulare.
Några bekanta, som jag var bekant med även på den tiden, tycker att jag borde komma. Att det vore sååååå kul. Jag förstår inte. Jag har kontakt med de jag fortfarande är vän med, och dem kan jag träffa utan att betala 250 spänn.
De som tjatar måste väl innerst inne känna som jag, att det vore lite, lite kul att visa att jag har blivit snyggare, bättre, mer självsäker, vuxen. Allt jag inte var när jag var tretton, fjorton, femton. Men vad skulle jag vinna på det? Jag vet ju om det själv. Vad skulle jag vinna på att visa det för dem? Vem bryr sig?

Högstadiet var ett helvete. Mer eller mindre. Inte fan var det kul, iallafall. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så. Visst fanns de som gled igenom de där åren, som var populära, som aldrig tog emot kritik från någon, och som kunde skratta bort den om den kom. Som gick på alla fester, som hade pojk- och flickvänner, som hade de rätta kläderna.
Det är bara det att jag vet att vi andra var så många fler. Mellan de där väggarna samlas så mycket hormoner, känslor, så många barn som håller på att bli vuxna, könsmogna, så mycket som det bubblar av, som när det kommer ut blir till någonting så hårt, så konkurrensinriktat, så slugt, så elakt. Så mycket som bubblade i en själv. Så mycket längtan efter att få vara någon annan, efter att få bli sedd för den man ville vara.
Det är inte mycket som behöver sägas. Jag vet att jag inte var den enda som spenderade timmar med att välja kläder, smink, skor och ändå fick veta att jag var ful, och tjock. Jag vet att jag inte var den enda som ingen ville dansa med. Jag vet att jag inte var den enda som var dum i huvudet och värdelös.

Så nej, jag har ingen lust att gå på middag och träffa mina "högstadievänner". Det betyder inte att jag tror att jag är för mer än alla andra, eller att jag är för osäker för att se hur jag kommer att reagera när jag kommer dit. Men jag vill vara som Anna. Ärren sitter kvar där inne, det kommer de kanske alltid att göra, men jag vill inte skämmas för dem. Jag vill vara Anna: Stark, vacker, modig, allt jag ville vara en gång i tiden och aldrig var. Det räcker att jag är det för mig själv, att jag ser det. Det är viktigast.