after laughter comes tears

När jag föddes, var jag död.
Ödets ironi!
-
Jag ville inte komma ut. Ett dygn tog det, och när jag väl kom ut, var jag tyst. Man får förmoda att jag såg ganska beklagansvärd ut. Jag var blå och mitt huvud hade efter allt krystande och dragande antagit en onaturlig form.
Läkaren undvek att prata. Han bara antog en sammanbiten min, tog det lilla utklämda röda knyttet och sprang iväg med det. Ridå ner.
Istället för en späd stämma hördes nu bara raska steg i en korridor, och ett svagt mummel av kvinnoröster.
Och de som väntat mig, där var de nu, utan mig, utan någonting alls helt plötsligt. Jag tror inte att den stunden kan ha mätts i tid, för sådana stunder är tidlösa, bottenlösa, de går utanför universums alla ramar.

Ibland tror jag att jag är kvar i den där stunden. Jag ligger i en skrämd människas händer, någon som bär min lilla livlösa kropp, mina föräldrars sinnen som är blanka av skräck, och jag tror inte att jag lever. Jag tror att alla har en sån stund. Någonstans finns vi inte alls. Vi existerar inte.
Men om det inte vore för att någon stod med ögon uppspärrade av skräck och magen fylld av en isande klump och väntade på oss, tänker jag, skulle vi behöva finnas?

Nu finns jag ändå. Ungen levde. Tårar och fyrverkerier.
Så nåt ska man väl göra av sin tid, tänker jag.