Kimberly

Förut skar jag upp en färsk ananas. Helt plötsligt fann jag mig sittandes i matsalen på Hótel Skjaldbreid, på Laugarvegur i Reykjavík, precis som morgnarna i december 2003. Vi tog rast tillsammans, vi städerskor. Vi satt alltid i högra hörnet, och blickade ut över matsalen och alla borden och heltäckningsmattorna. Det var Kimberly, min amerikanska kollega som sa det där om ananasen.
"My husband just looooves fresh pineapple. I mean, he just hates regular pineapple! But when I gave him fresh pineapple even he liked it!"
Anki och jag tittade på varandra, som vanligt, och sa inget utan lät henne prata vidre. Och hon hade alltid så mycket åsikter om allt, allt visste hon och jag kan så här i efterhand sätta min lever på att hon var republikan.

Hon var färgad och såg ganska sliten ut. Lite rund om magen. Inte överviktig, men liksom rund om magen. Den hade bristningar och hon visade den gärna så att vi skulle förstå hennes missnöje. Hon hade gått upp fyrtio kilo när hon blev gravid, hävdade hon, och sen blev det så svårt att bli av med hullet. Förut brukade hon väga femtio kilo, det upprepade hon konstant. Nu vägde hon över sextio! Således var Kimerly alltid på diet, det var så vi kom in på ananas, det åt hon. Snart skulle hon gå ner dem, hon hade ju vägt femtio kilo, hon brukade vara så söt! Detta eviga tjat om dessa gravidkilon. Nu var dottern tre år gammal, kilona satt som berget.

Ofta fick Kimberly så att säga "låta käften gå" eftersom hon kunde prata i all evighet, och vi lät henne babbla. Kimberly pratade ofta om att innan hon kom till Island så hade hon haft det så gott ställt. Hon kom från en rik familj hemma i USA, det skulle vi ha klart för oss. Men så skulle hon så klart bli kär i den där islänningen och få barn och nu var de fast på Island, och Kimberly hade det här sketna städjobbet, precis som vi. Snart skulle hon ta sig därifrån. Hon och dottern skulle flytta tillbaka till USA, det var maken som vägrade. Jag och Anki såg på varandra igen. Man visste aldrig med Kimberly.
Vår chef Elena tyckte att hon var oduglig. Vi förstod att Kimberly antagligen inte behövt städa så mycket förr i sitt liv.

När hon pratade kunde vi säga vad vi tyckte till varandra, egentligen. Anki och jag var glada över att ha funnit varandra - vi kunde prata svenska på jobbet. Vi kunde prata om hur vi vantrivdes också, och hur mycket vi längtade hem. Det var mest det vi pratade om.
Anki var över fyrtio och såg ut som att hon var över femtio, hon rökte, rejält. Håret var färgat illrött och stort och sprött och ögonen var vassa och gröna. Hon var smålänning. Hemma i Småland väntade hennes gravida, 22-åriga dotter, vars fd pojkvän (och pappan till barnet) kommit i klammeri med lagen - han var med i ett gäng som höll på med tunga droger och någon hade satt dit honom och han var ställd inför rätta.
Anki var den som anonymt tipsat polisen, men det hade hon inte låtit någon veta. Jag var en av de få som visste. Pojkvännens gäng misstänkte Ankis dotter, och hon blev mordhotad. Anki kunde inte sova, hon hade gått ner tolv kilo på ett par månader. Hon rökte konstant.
Vi hade inte så mycket gemensamt, jag och Anki. Ändå förstod vi varandra. Och Kimberly med, men det var svårare att sympatisera med en besserwisser.

Tillsammans städade vi hotellrum hela dagarna. Jag var ibland där på Skjaldbreid och ibland på Klöpp, med ryskorna. På Skjaldbreid fanns Anki, och snart fick jag jobba mer och mer på Klöpp. Vi blev för långsamma eftersom vi pratade svenska med varandra och drog ner farten.
Men när vi jobbade ihop tog vi lunchrast tillsammans och åt resterna av hotellets frukostbuffé, övervakade av en kamera så att vår onda chef Svanfridur kunde kolla att vi inte tog mer än våra 30 minuter, utan jobbade effektivt för våra femtiofem kronor i timman. En lön som jag senare fick veta var under minimigräns för vad som är tillåtet på Island.

Jag minns inte om Kimberly slutade eller om hon fick sparken eftersom hon var så slarvig och långsam, men efter jul försvann hon. En dag några månader innan jag själv slutade i mars så kom hon in på Klöpp med sin dotter, en liten skrikig sak. Jag staplade glas på disken och kände knappt igen henne när hon kom in. Näsan var i värdet, håret var fixat i smala långa rastaflätor och naglarna blänkte. Hon berättade att hon hade fått ett stipendium i USA och skulle få börja studera och flytta hem igen till solen och kusten. Var hennes man skulle ta vägen framgick inte. Jag kunde inte fråga, för det var inte mig hon berättade det för utan för portieren. Mig låtsades hon som att hon inte såg.

När vi satt där i december, hade vi egentligen bara en sak gemensamt. Vi kom dit för kärleken. Vi åkte till den där jävla ön för kärleken, och nu satt vi där och livet var skit. Det var alltid kallt, det var alltid regn och vi fick bara det där jävla underbetalda städjobbet. Inte kunde vi isländska, och vem skulle vi lära oss den av? Inte varann i allafall.
Några månader senare flyttade jag till Sverige. jag klarade bara av sju månader, sedan längtade jag efter Sverige mer än någonsin innan i hela mitt liv.
Var Anki blev av vet jag inte. Jag vet att hon. blev mormor. Jag ringde henne en gång och alla mådde bra, de var i Småland. Men sen vet jag inte.

Jag antar att hon flyttade därifrån förr eller senare, som jag och Kimberly. Som alla, som tror att de ska klara av livet där. Det gör nog ingen, förutom islänningarna såklart. Pinade av skitväder och motgångar sedan 1200-talet.
Det tror man kanske inte, men det är sant. Det är bara islänningarna som klarar att bo kvar där länge, och på riktigt. Jag önskar att det inte var så. Motbevisa mig gärna!