I was young when I left home

Livet är som när man gör smällkarameller, om du förstår hur jag menar? Man letar upp två silkespapper, i de finaste färgerna man kan hitta. Man lägger dem mot varandra, och så mäter man hur stor plats som ska finnas för pappersrullen som ska få plats i mitten. Sen börjar man vika kanterna in mot mitten, man viker, man vänder, man viker åt andra hållet. När man vikt in båda kanterna klipper man så försiktigt man kan igenom allt det vikta, så att det blir långa krusiga fransar. Så rullar man hela alltet, runt pappersrullen, och så knyter man ihop ändarna, och så blir det SÅ FINT.

Jag tycker livet är så. Man viker, man vänder, man viker, man klipper, man rullar. Det enda man vill är att den där jävla smällkaramellen ska vara klar, så vacker och fin och prasslig! Man vill VETA, hur det ska bli. Man vill inte vänta, man vill vara färdig, men det går inte att fuska. Det är klart när det är klart. Och här sitter jag och det känns som att jag inte har valt rätt silkespapper ens.

---

När jag var tjugo blev jag dumpad, kan man nog säga. Jag hade dejtat en fem år äldre hippie från Djursholm under två månader. Jag hade fått följa med i hans folkabuss ända till Öland och andäktigt tittat på medan han smidigt rattade runt genom livet, tills han kom på att han inte orkade ha en nervös småbrud hängande i hasorna och avslutade det hela rätt snabbt med tårar i ögonen och ursäkten att han skulle flytta till Umeå till hösten i vilket fall.
Jag hamnade i koma. Jag satt hemma hos mina föräldrar utan jobb och pengar och grät, och grät, och grät.

Jag minns inte ens att jag umgicks med någon. Jag bara grät. Jag satt i soffan och grät, jag låg på sängen och grät, ibland satt jag utomhus. Ibland grät jag hysteriskt, ibland satt jag bara och stirrade framför mig med en och annan tår sakta rinnandes ner mot hakan.
Min pappa bevakade mig i tysthet med bekymmer i blick. Det är svårt att prata med hjärtekrossade döttrar. Ibland kom han och satte sig mittemot mig, utan en aning om vad han skulle göra. Ibland grät han också en skvätt i ren maktlöshet. Jag såg hela världen försvinna ner i ett svart hål. Jag kunde inte vara ett dugg glad.
Till slut gjorde han det enda logiska för en pappa att göra, han tog med mig ut på bilturer. Vi åkte runt i hans lilla folkabubbla och besökte loppisar runt om i Östergötland. Det var fint väder och vi hade på en skiva jag hade bränt, med Leonard Cohen.

Vi var på så många loppisar vi hittade. De låg på bakgårdar och i lador, ibland var det skyltat och ibland var det stängt fast det stod att det skulle vara öppet. Pappa köpte rejäla saker, som en ratt och en tunna. Jag köpte konstiga böcker och en liten skinnväska. Ibland åkte jag med till ställen som bara pappa ville åka till, för att jag ville vara snäll. Jag har till exempel besökt motormuséet i Motala. Det var ganska tråkigt. Vi fikade utanför, pappa älskar att fika.
Jag hade inte körkort, utan följde östgötaslätten med blicken medan vi drog från ställe till ställe. Jag minns att det var vackert väder den sommaren, fälten var bleka och vajande. Jag hade långt gult hår och ett par rosa kinaskor som jag köpte på en av loppisarna. Det är vad jag minns från den sommaren. Det svarta hålet, den gula slätten, loppisarna.
Och att han långsamt, långsamt försvann ur mitt hjärta. Hippien, och mörkret.

Och nu? Det skulle kunna vara exakt som det var den gången nu. Det borde vara ännu värre. Det är någonting som varade i flera år som har tagit slut. Jag har delat så otroligt mycket mer med en människa den här gången. Ändå är jag inte i koma.
Då, när jag var tjugo, hade jag inte ens hittat silkespappret. Jag hade inte en aning om vad jag skulle göra. Det kan jag ju se. Men nu?
Jag sitter ju här. Jag andas och det går, det går upp och det går ner, men det går.
Jag kanske har min jävla smällkaramell, egentligen? Den kanske redan hänger uppe i granen? Kanske ser jag den bara inte? Jag vet inte. Jag önskar ibland att jag visste. Men det är ju sådär, det är det som är det jobbiga och det är det som är livet.
Man vet inte.