leidin okkar allra

Hur vi finns på jorden av olika anledningar och orsaker, jag orkar inte ens tänka på det. Men ibland måste man -

Han klev på i Gränna. Ibland i-podar och laptopar och Jamba-ringsingnaler och hårspray så klev han på. Han måste varit över sjuttio, han grep tag i handtag och stolsryggar med lugna, stadiga tag. Han satte sig i sätet snett mittemot så att jag fick full insyn, GUD, jag kunde inte sluta titta. Jag vet inte varför! Vad, vad med honom var det? I hans blick en viss osäkerhet. Han åkte inte buss ofta.

Han hade på sig en ljusblå skjorta, urtvättad och med helt fransiga muddar. Som om det var längesedan en hustru sa till honom att han borde byta den och köpa en ny. Arbetarbyxor och gamla läderskor med snören som var utbytta och helt korviga och inte ens såg ut som skosnören. Han tog av sig dem och det var hål på hans strumpor. Vem har hål på strumporna? Tänkte jag. Vem har hål på strumporna 2008? De finns i vilken mataffär som helst, de kostar en tjuga. Vem har hål på strumporna?
Han satte sig tillrätta, något obekväm. Så tog han av sig kepsen, kilade ner den i det där handtaget som sitter på stolsryggen framför. Det högg i mig när jag såg den, åh, jag VET INTE VARFÖR.

Hans keps var solblekt och smutsig och fransig, och om man tittade noga kunde man se att det stod "Hawaii" broderat på den. Den verkade ha varit färgad en gång i tiden, kanske i Hawaiianska färger. Nu var den mest brun av smuts. Hur länge hade han haft den? När hade det stått "Hawaii" i glada, somriga färger, turkosblå som havet, rosa, grön? Var han ensam då? Var han ensam nu? Jag kunde ju inte veta. Jag kan inte veta.
Varför gick han in i mitt hjärta?

Mest var det hans händer. Jag kunde inte sluta titta på hans händer.
Jag tittade på mina egna. Hur vi var så olika. Jag ville gråta, jag visste inte varför, men HUR VI BLIR SÅ OLIKA.
Hur vi människor blir så olika, hur våra öden är så olika, hur vi är ensamma på jorden men ibland ändå inte i själen men ibland är det på det andra sättet också.
Mina, små och svaga kvinnohänder med nymålade röda naglar.
Och så hans händer. Hur jag tittade och tittade. De var sådana arbetarhänder. Solbrända, så stora efter åratal av arbete. Så starka, med smuts under naglarna. De greppade om kepsen, de greppade om handtaget. Var skulle de ta vägen?

Jag försökte att inte titta på honom. Hans glasögon, gamla och lite sneda. Hans ögon, man kan inte se gamla gubbar i ögonen längre, kan man? När man är en ung tjej, man kan ju fan ingenting, vem fan är man, och är man SNYGG, jag önskar att jag inte syntes ibland.
Hur kunde jag veta att han var GOD? Men någonting i mig bara sa det. Ändå såg jag honom inte i ögonen. Man gör inte sånt längre.

Jag tittade på mina egna händer igen. Små kvinnohänder. En liten, meningslös kvinnokropp. Jag är liten som ett barn. Jag kan inte bära någon, jag kan inte arbeta på åkern, jag får ont.
Vad kan jag? Varför, varför är jag så liten? Hur vi är skapade så olika!
Han gick av i Borås. Han försvann ensam.

Men i Göteborg kom mina händer på tal igen. Det var sent och jag visste inte riktigt vad vi egentligen gjorde och var vi skulle ta vägen och de var kalla och små och jag var arg och knöt nävarna och DE KAN INTE KROSSA NÅGON sa jag. "Men de kan krossa hjärtan, Malin" sa någon då.

Som om jag nästan frågat. Som om hela min existens fick en mening.