Det har gått så många år att jag inte trodde att du fanns längre. Eller jag visste ju att du fanns, att du existerar, att du antagligen inte DÖTT, och att du dessutom borde finnas här i samma stad som jag.
Åtta år, så många har det gått. Åtta. Det är en annan människa man är.
Och jag har tänkt tanken så många gånger. Vad jag skulle göra om jag såg dig, vad jag skulle säga.
Varför är det alltid så? Man tänker ut hundra saker, och så hör jag plötsligt en jobbig jävel i baren på samma ölhak jag alltid går till, och så är det DU. Så är det tamigfan DU.

Hjärtat slog så att jag kände det genom jackan mot barkanten när jag skulle betala. DET ÄR HAN.
Det är svårt att beskriva allting jag var då och där, på Kings Head en torsdagkväll, en helt vanlig torsdagkväll, det var så svårt att veta vem jag var.
Jag var Malin, arton år, jag var Malin NU, malin stark malin så svag att jag är nere på golvet, jag är hundra tusen saker som jag vill säga, men jag vill inte slå honom på käften heller. Jag vill se honom i ögonen. Jag vände mig om och jag gjorde det, jag vet inte vad min blick sa, alls, till den där tönten i baren med nån jävla glidarstil, nån jävla bratstil, den jävla brat du alltid velat vara innerst inne.

Du försökte slå ner blicken. Och plötsligt var du också nitton år igen och du skämdes ihjäl. Jag såg det, tro inte för ett ögonblick att jag inte såg det. Men bara för en sekund såklart. Sen var du ditt vanliga jag igen, en orm.

"Jag tyckte att jag kände igen dig" var allt han kunde klämma fram. Jag sa faktiskt inte så mycket. Jag svarade på frågor, jag hade inga att ställa. Jag ville bara se honom i ögonen, jag ville att de skulle säga allting, alla ord som åtta år har lämnat mig med. Jag vet inte om de gjorde det, eller det kan de inte ha gjort.
Men jag fanns för jag FINNS, DU VET, JAG FINNS FORTFARANDE.
Jag undrar om du har tänkt på mig, på riktigt. Jag undrar vad du säger till dig själv, vad du har sagt till dig själv, hur du kan leva med ditt eget samvete.

Det var en konstig kväll. Vi drack öl som vanligt, men han satt ju hela tiden där, några meter bort, vad ska man känna?
När vi rökte gick han förbi oss, skulle gå, försökte småprata om något patetiskt. Hans kompis försökte spexa till det, jamen var så typiskt jävla mycket från Göteborg då, "Vi kanske ses igen" sa du och jag kunde ju inte säga "Det hoppas jag inte" så jag sa ingenting alls och det skulle kanske varit någon form av försök till en touché att du avslutade den meningen med "...då kanske det inte blir lika iskallt" MEN VAD I HELVETE TRODDE DU.

Vad i helvete trodde du? Du kan aldrig få mig att le någonsin igen, ditt jävla jordens avskum. Iskallt, det ska alltid vara iskallt.
Åtta år, det kommer gå tio år, tjugo år, fattar du? Fattar du att man inte kan förlåta allting?
Vad minns du? Den där sommaren i Vejbystrand? För jag minns allt det andra, du vet. Jag minns allt det andra.