I am not your blowing wind/I am the lightening

Varför är söndagar de sämsta dagarna?
Jag tror det är för att veckorna kommer ikapp mig. Som att man blir förkyld när man väl får semester, fast själsligt.

Det är väl det, antar jag. Konstigt. Det är konstigt för själen. Konstigt att springa på dem. Eller att ens beröra dem med tanken, och i mitt fall finns det flera. Människor man har älskat. Här i Göteborg finns två. Jag mötte dem båda under loppet av tre dagar för ett par veckor sedan. Det ena, ja, det står några rader neråt om den saken.
Det andra mötet gick bra. Han verkade glad, han jobbar visst på bank.

Det finns fler. Det finns en på Island som precis har blivit pappa. Det finns en på Mallorca som kom över mig på ett par veckor. Jag pratar aldrig med någon av dem. Det gör mig sorgsen ibland. Men vad ska vi säga till varandra? Vi var ju inte "polare". Vi var ju så mycket mer.

De här människorna. En gång var man varandras allt. En gång hade man så mycket kärlek i blicken när man såg på varandra, en gång kunde man inte somna för att man tänkte så förbannat. En gång var den första gången man sa JAG ÄLSKAR DIG och en gång var första gången han äntligen sa de orden och de gick som spjut i en, de orden gick som spjut igenom ens hjärta och tillbaka in i hans och man var genomborrade av en enda känsla, en gång var man genomborrade av en och samma känsla, en gång fanns det ögonblick då man levde för varandra.

När jag lämnade dem sörjde jag som om jag förlorat en vän, som om döden kommit, för man säger att man ska vara vänner, men den vänskapen finns aldrig för det kommer bara påminna en om alla skratt man hade när man menade någonting annat med "jag saknar dig".

Det är det som är det konstiga, att allting går vidare, hamnar någonstans långt bak i en och bara ligger kvar där. Att det är svårt efter ett tag, att ens komma ihåg att det har hänt en. En gång i tiden var man varandras allt. Man var närmare än man trodde någon kunde vara, man VÅGADE släppa någon så nära. Och en dag står man mittemot varandra på en stökig klubb och är bara två andra människor, två helt andra personer.
Ansikten man har kysst. Händer man har hållit mot sitt hjärta. Vilka är vi nu? Att möta dem är som att möta sig själv. En annan tid, en annan plats. Samma hjärta.

Det är bara svårare än man kan tro. Det är bara svårare än man kan tro. Jag har tur, jag som kan älska. Jag som kan få kärlek. Men den sista gången, den SENASTE gången, den som var för några månader sedan, innan det tog slut, så sa jag: Jag vill egentligen att det ska ta slut. Men jag vill ändå inte. För hur ska jag någonsin kunna göra om det här, en gång till? Jag har redan gjort det flera gånger, hur ska hjärtat klara mer? Ska det inte vara en sista gång? Ska det inte få stanna hos en person?

Sedan lade jag mitt hjärta på is, eller ja: På en hylla för att låta det vila. Det är bara det att någon petar på det och det vill inte komma ner. Den känslan fyller mig med sorg. Jag vill ta ner det, men jag kan inte, det går inte, det klamrar sig fast och vägrar. Det är väl inte så konstigt. Det är inte det.

Så förlåt, lilla hjärta. Förlåt. Det är inte konstigt att du inte orkar.