-

Glöm inte att titta ner. Vi glömmer alltid att titta ner, jag är ute och går och det är ljust ute, jag minns knappt när jag var ute i ljuset senast. Alla dagar är likadana när jag år ut på natten, i det svarta, hör på samma musik, tänker samma tankar.
Plötsligt minns jag. Jag börjar andas. Det är som att allting spelas baklänges.
Jag stänger av, jag hör gruset under mina fötter, jag går längs sidan av vägen, det är en grusväg, sedan är jag inte längre där, jag är någon annanstans, bara i två sekunder.

-

Vi går längs med en stig, barfota, det bränner under fötterna. Vi är och badar med din familj. Vi går och smygröker. Din bror vill följa med, det vill han alltid, ibland får han, han säger inte så mycket, han har så stora, sorgsna ögon. Vad gör han nu? Då var han ett barn. Du var också ett barn.
Är han en man nu?
Är du?
Vi står på en grusväg, i skuggan.
Dina händer, ciggen mellan pekfinger och långfinger, vänster hand, du kisar när du drar in röken.
Dina ögon. De är mörkgrå.
De fylls av kärlek när de ser mig, men ibland är de så tomma. Jag vet vad du tänker. Men vi struntar i det.
Jag känner mig också tom, jag vet vad du tänker, och då tvingar jag mig själv att tänka motsatsen, och så är jag bara din. Det är det enda jag är. Då, och länge.
När ska jag någonsin kunna vara någons igen? Det är för mycket.

-

Och hans händer, när jag sitter på spårvagnen, nu, idag, han kliver på, han lever ute. Han har påsar över strumporna, de sticker upp ur skorna, hans hår, tovigt, som en hästman, det har blivit till dreads. En doft av svett och smuts fyller vagnen. Hans blick är på väg någonstans, den söker, hans ögon är som kol, de möter inte mina men de är som barnögon, och så hans händer. De kan inte hitta sin plats. De tar i allt, de drar upp byxorna en bit, de fingrar på håret, de är alldeles spruckna, de är så svarta, som om han arbetat i en gruva.
Det gör ont i mig men jag kan inte låta bli att titta.
När var de rena? När var de barnhänder? Var de lyckliga händer, som gjorde lyckliga saker?
Var mina händer det?
En gång, har någon hållit honom i famnen som jag höll dig? Som en mor håller sitt barn för att hon inte vill känna någonting annat, hon vill inte leva någonting annat, än den känslan, just då.

Han går av, jag går hem, jag ser upp igen.